Translate

tisdag 19 februari 2013

Vikten av att göra schema

Som jag skrivit tidigare är min pappa är aspergare med ADHD (fast utan diagnos på papper). Han har nog inte förstått det själv, fastän jag försökt få honom att inse vad det är för drag han har. Jag tror att han hade mått bra av att få veta vem han är.

Han har fungerat rätt bra tidigare i livet. Visserligen med cigg, snus och alkohol som självmedicin. Men ändå. Han har varit företagsledare och platschef för hundratals personer. Och han fick sitta kvar i 6 år, innan han blev petad åt sidan till en stabstjänst, så jag antar att han var duktig på det han gjorde. Förutom missbruket så funkade faktiskt hans familjeliv också. Åtminstone är det så jag minns det. Men till sist gick inte livet ihop längre. Han blev av med jobbet under en organisationsförändring, och började därefter supa alltmer.

När han var här i helgen, så började vi prata om hans kalender. Hans "time manager", som han hållt så hårt i under alla dessa år. Utan den hade han varit helt vilsen. Han skrev upp allt i den. Han tittade på mig och sa allvarligt:

"Om jag inte hade gått den där time manager-kursen, så hade jag nog inte levt idag."

Han har fattat hur viktigt det är för honom att göra scheman och listor. Men han har alltså inte fattat att han är aspergare.

Tänkvärt, tycker jag.

15 kommentarer:

  1. En fråga till dig som är inkommen på området: kan stress leda till aspergerliknande symptom? Eller är det tvärtom, om man är arpergare utsätts man lättare för stress?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är både och. Aspergare har konstant en högre stress i livet, eftersom de har svårt att stänga av alla intryck osv. När vi andra utsätts för stress kan vi delvis uppvisa liknande symptom. Jag har själv gjort det. Men man kan absolut inte få autism/asperger av stress, men de vet du säkert. ;) Det är snarare så att det är stressymptom som vi båda uppvisar. Och sen finns de ju symptom på asperger som inte beror på stress.

      Radera
  2. Nä just det. Men intressant är det i alla fall. Att tänka att på den där kopplingen, och hur stress inverkar på individen oberoende vilken diagnos eller icke-diagnos man har. Förresten, jag har en annan blogg nu, på svenska, delade till sist upp dem i tre... kolla www.rotentilldetgodalivet.blogspot.com.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Aha, det är du! Jag har redan varit inne där och kikat lite. Jag ser ju sidorna som länkar hit. Ska titta igen.

      Jag tror att stress är en stor del av förklaringen och att man i onödan skyller på autism, när man egentligen bara borde se att den här individen är sönderstressad och vi MÅSTE minska på stressen för vederbörande. Som sagt: Jag känner igen mig själv i mycket från när jag nästan gick in i väggen. Absolut inte allt, men jag bokstavstolkade mer, hade dåligt humör, hade svårt att göra två saker samtidigt, behövde gå undan mer, hade svårt för ljud, osv osv. Skrämmande att vissa eller alla av aspergarna verkar ha det så här konstant. :(

      Radera
  3. Det där om att gå in i väggen delar vi, skulle vara intressant att utbyta erfarenhet i något skede..men nu TIME MANAGEMENT! :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det vore intressant. Jag har skrivit ett gammalt inlägg om det där. Vore intressant att höra om du känner igen något. Men ta det när du hinner.... ;)

      http://aspergermamma.blogspot.se/2012/02/lite-om-neurotypiska-mig.html

      Radera
  4. Samhället skrämmer mig. Diagnostiserandet vänder människor mot sig själv och får dem att analysera sönder minsta lilla. Det är alltså så pass nu att människor börjat diagnostisera sina föräldrar för att de senare behöver en almanacka.
    Han var företagsledare. Det är väl klart som tusan att det är enklare att vara organiserad då. Och hade han ett så pass kaotiskt liv att han behövde hjälp att organisera sig, så är det därför han behövde kursen - inte för att han har Aspergers (utan att han vet).

    Jag skriver listor över saker jag måste få gjorda, behöver min almanacka för att kunna organisera mina dagar, har specifika ställen för mina saker hemma, har ibland svårt för att koncentrera mig speciellt om det är någonting som inte intresserar mig. Borde jag oroa mig för att mina barn i framtiden kommer att smygmedicinera mig? Eller lider jag av paranoia nu också?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet inte vem du är, men en sak är säker: Du känner inte mig och du har inte läst tillräckligt många inlägg i den här bloggen för att kunna uttala dig om mig och min pappa. Det finns flera äldre inlägg om alla hans ADHD/AS-drag.

      Min pappa är alkoholiserad och har varit nära att mista livhanken 3 gånger. Då han fått åka in på psykakuten och avgiftningen. Han har använt alkohol, cigg, snus och tabletter hela sitt liv, och de har satt sina spår. Jag har inte haft något med det alls att göra. Pappa är 63 år och har gjort allt detta mot sig själv. Jag har inga planer på att smygmedicinera honom med något. Varför skulle jag det? Det räcker nu med mediciner. Du skulle se hans dosett.... Men om han själv hade velat testa någon ADHD-medicin för att se om alkoholsuget försvinner hade det varit helt ok för mig. Han är vuxen och myndig. Varken du eller jag vet vad det är han dagligen brottas med. Eller om han är nykter eller ens lever idag.

      Anledningen till att jag vill att han ska förstå vem han är, är för sin egen sinnesfrid. Att han ska känna att det är okej att vara precis som han är. Att det finns fler. Att han är en väldigt vanlig aspergare med ADHD. De flesta vuxna som får diagnos känner just så: En lättnad. De får förklaringar till varför deras liv varit som det varit. Och många blir förbannade på att de får veta i livets slut. Jag tycker att min pappa förtjänar att få veta att hans styrkor och svagheter ligger inom autismspektrum. Skulle det vara något fel med det? Anser du det? Det anser inte jag. Skäms inte för mina killar, utan är tvärt om väldigt stolt över vilka fina personer de är allihopa.

      I fortsättningen får du gärna hålla en trevlig ton om du ska kommentera här. Annars kommer jag ta bort dina kommentarer.

      Radera
    2. Jag kan också förtydliga att ingen i den här familjen använder någon medicin över huvud taget (inte för att jag kategoriskt är emot det). Det står också i gamla inlägg. Vi har krävt utredning av barnen för att de ska få förståelse, en bättre miljö och bättre bemötande av samtliga vuxna inklusive oss föräldrar. Vi söker handledning och kurser.

      I en ideal värld hade inga diagnoser behövs, utan alla hade fått va som de är och fått rätt miljö, förståelse och bemötande ändå. Men vi är inte riktigt där än, eller hur?! Och så har definitivt inte min pappas liv varit. Han har haft det svårt utan att veta varför. Om jag kan berätta saker som får honom att klandra sig själv lite mindre för alla svårigheter och misslyckanden han haft, så tänker jag självklart göra det.

      Radera
  5. Apergermamma, du är fantastisk, också när du besvarar inlägg som detta från Anonym ovan! Denna blogg är så viktig för oss med barn med diagnoser och säkert för vuxna med diagnos också! Så mycket jag lärt av att läsa här har jag inte lärt på flera kurser och många möten med BUP och andra. Och ändå har de kunskapskällorna också varit viktiga. TACK!!!

    Jag har nyligen fått diagnos på mitt barn, det var en enorm lättnad och gav ny styrka. Jag är stolt över mitt barn, har alltid varit det, men nu kan jag mer rakryggad slåss för att omgivningen ska anpassas så att han klarar att lotsas vidare i livet. Asperger BEHÖVER inte vara en stor funktionsnedsättning om man blir accepterad för den man är, hur man lär sig, hur man tacklar situationer, vad man behöver för att kunna leva hyfsat ångestfri...

    Samtidigt tvekar jag om hur omgivningen, släkt och vänner ska introduceras. De känner till hans särskilda behov sedan tidigare, nu gäller det diagnosen. Och det är den attityd som "Anonym" visar här tidigare i tråden som skrämmer mig mest. Många anser att asperger i stort sett inte finns, att det sker en överdiagnosticering i samhället, att barn (och vuxna) helt enkelt överdriver och borde gaska upp sig... Eller så tror man att asperger är att vara okänslig för andra människor, att man saknar empatisk förmåga och att man är körd - förutom som blivande kriminell...

    Jag tror jag ska stärka mig lite till innan jag öppet deklararerar för släkt och vänner, och för barnet själv.
    Ikväll ska jag läsa vartenda inlägg du skrivit.

    Återigen - tack!

    Mamma till 6-åring

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för de värmande och framför allt stärkande orden! :) Jag har ju skrivit ner nästan varje insikt jag själv kommit till och varje sak av betydelse jag lärt mig på olika kurser. Tack så jättemycket för den återkopplingen.

      Ibland när jag sitter här och bloggar får jag för mig att dessa saker bara rör oss och är unika för oss. Det är lätt att tänka så när man "bara är en mamma/fru", inget proffs och ingen yrkeskunnig inom NPF. Så det är oerhört viktigt varje gång någon skriver att jag träffat rätt. Det får mig att se skarpare med "NPF-glasögonen" och våga skriva mer om vad jag tror.

      Det låter som att vi är rätt lika i attityden kring barnen. Jag är helt med dig på det här med miljön. Det är ju vi - kanske 90% neurotyper, som t ex kommit på att alla måste ta fikaraster ihop för att vila upp sig och hämta ny kraft. Då gör vi ju aspergare funktionshindrade med detta krav, fastän de egentligen inte är det om man bara ser till att kunna vila upp sig. Det kan de ju, men på annat sätt. T ex med att titta på en film på YouTube om sitt specialintresse. När maken visar mig vindsurfingfilmer för att jag ska få vila, känner jag mig rätt funktionshindrad.... ;)

      Jag känner absolut igen den attityden hos en nära släkting. Jag bryr mig inte och kan skaka det av mig, men det var inte lätt för M när han anförtrodde denne person något som han upplevde och blev bemött med attityden: "äh, det tror jag inte". Vad gör man då? Jag sa inget till släktingen, eftersom jag visste att jag talade för döva öron. Jag berättade istället vad jag tyckte om bemötandet för M. Men visst är det jobbigt att man inte helt kan skydda sina barn från dessa människors attityder. Vem är det som stämplar barnen, nu igen? ;)

      Du är så välkommen att läsa och kommentera. :) Fråga om du undrar något. Jag ser alla nya kommentarer, även på gamla inlägg. Och tittar in här några gånger om dagen. På kvällarna brukar jag oftast ha tid att svara.

      Jag har en del inlägg om att berätta för barnen, men det har du nog sett redan.

      Vi hörs! :)

      Radera
  6. Bra att du svarade Anonym som du gjorde! :) Jag har inte själv egentligen råkat ut för den där attityden ännu, kanske för att jag har sån liten släkt och så lite tid och möjlighet att träffa folk som skulle kunna uttrycka sig så - och så har ju dottern lite mer tydliga besvär kanske än din M - men på hennes pappas sida har vi faktiskt haft det så.

    Med makens föräldrar är så här: Det är inga problem med maken och har aldrig varit, det var bara illasinnad skolpersonal som ville sätta diagnos på honom och såg till att det hände (via psykolog m.m.), och "att vi slog honom när han var liten var ju bara samma som vi fick när vi var små, och det är inget fel på oss heller och har aldrig varit..." MBD och ADHD, vad är det? Och ändå är det HELT KLART från makens pappa som de här visuella perceptionsstörningarna kommmer...

    Och om dottern säger de, "inga fel på henne heller som inte beror på att mamman (jag) envisades med att amma och inte ge flaska från 2 mån fast hon skrek och var så missnöjd hela tiden(hon gick upp ivikt nämligen som hon skulle och läkarna satte tvärtom skrikandet som ett kriterium för autismen), makens föräldrar nöljde sig inte med BVC och läkarens åsikt utan sade att "hon kommer att bli undernärd, och då blir hon utvecklingsstörd"... vilket delvis är skälet till att vi inte umgås så mkt med dem nu... :(

    Så, som sagt - bra svarat! Vi behöver inte ursäkta oss för sådana som känner sig hotade av de ytliga likheter de tycker sig se med sig själva i det vi berättar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! :) Ja, det var verkligen bara skrapat på ytan.

      Fy vilka släktingar du har. Lika bra att ni inte träffar dem. Snacka om sjuka och starka försvarsmekanismer. Förlåt, men de är lite tragikomiska. Som från en dålig amerikansk komediserie. Men de har väl fått höra ett och annat genom åren.... Det är klart att inget kan vara deras fel.

      Radera
    2. Rätt symptomatiskt att den där "Anonym" inte hört av sig vidare, tycker jag... :)

      Och för min del - det är ju inte MIN släkt, utan makens - fast det var tufft i början, när dottern var liten - och jag vill poängtera att maken HELA TIDEN stod på VÅR sida - han och jag, nämligen :) - men numera, med diagnos och allt man kan om diagnoser, orsaker, visuella perceptionsstörningar o.s.v. - så får de tycka vad de vill.

      Maken kastade rätt tidigt in handduken (så att säga) - för att det är hans familj och han är lojal mot familj och vänner och kan liksom inte sätta ner foten, inte ens fast de slog honom som liten - men nu har t.o.m. jag träffat dem igen. Utan bråk. :) Det verkar inte som om de vill förstå, egentligen, utan bara ha kontakt... och det köper jag för makens skull... :)

      Radera
    3. Hehe, ja jag hade inte förväntat mig svar faktiskt.

      Huh, kan tänka mig att du får sitta tyst när ni träffas. Snällt av dig. Jag hade nog varit ett åskmoln inombords.....

      Radera