De stöttande föräldrarna

Ikväll tänkte jag lyfta fram en läsarkommentar igen. Den kom på mitt förra inlägg och kommentaren gällde det brev som jag precis skickat till föräldrarna till barnen i lillebrors dagisgrupp. Kommentaren var:

"Jag hade verkligen uppskattat ett mail som ditt! Då hade jag kunnat prata med mina barn om klasskompisens upplevelse av världen utifrån hans perspektiv och hur mitt barn kan bidra till att han får det bra i sin vardag :-)

Tack för att du delar med dig, dina erfarenheter är mycket värda. Min dotter har en klasskamrat med adhd och tack vare din blogg har jag lärt mig mycket och kunnat prata med min dotter om klasskompisens diagnos och hur denne upplever världen. Det har gett henne bättre förståelse och hon blir inte arg på kompisen längre utan förstår varför denne hanterar situationer olika än vad hon gör."

Jag blev naturligtvis oerhört glad för denna kommentar. Självklart blev jag glad för att min blogg hjälpt denna mamma och dessa barn. Men det var något större med kommentaren också: Det mamman har gjort. Hon har letat upp informationen, för att hjälpa någon annans barn med diagnos. Så oerhört fint gjort! :)

Jag fick faktiskt liknande kommentarer från tre av dagisföräldrarna. De tackade så mycket och tyckte att informationen var konkret och bra. En hjälp att samtala med sina barn, om hur lillebror fungerar.

Jag tycker det är viktigt att lyfta fram dessa föräldrar. Att de faktiskt finns. Att de, precis som vi NPF-föräldrar, vill se till att våra älskade NPF-barn blir förstådda och har ett bra liv. Hurra för alla dem/er! 

Det är uppenbart av kommentaren ovan, hur viktigt det är att dessa föräldrar får information om NPF. Det bästa tror jag är specifik information om något barn i deras närhet, som de kan relatera till. Generell information om NPF, duger också så klart. Men man får komma ihåg att alla med NPF är olika. Det är inte säkert att den generella informationen stämmer på individen.

Det här med att berätta om sina egna barns svårigheter är oerhört svårt. Det är inte alla som är mogna att vara öppna med detta för okända människor. Jag vet att flera av er som läser min blogg inte är det. Och kanske aldrig kommer vara. Det är helt okej. Ni är bra som ni är, ni också. Jag kan bara tipsa er, att ge er själva tid. Vi är alla olika. Alla är inte som jag, som inte skäms ett endaste dugg för någonting och klarar att stå emot de flesta kommentarer utan att ta åt mig. (De säger faktiskt mer om den som säger dem, än om mitt barn.) Var rädda om er och lyssna på er själva! Gör inget som känns fel för er. Då blir det inte heller rätt. Kanske kan pedagogerna berätta för de andra föräldrarna,  med utgångspunkt i specifika situationer och utifrån era barn? Och utan att nämna diagnoser. Förklara saker som varför era barn ibland skrattar vid fel tillfällen. Eller varför barn i allmänhet skrattar vid fel tillfällen?

Det är inte heller säkert att det finns stöttande föräldrar i alla dagis- och skolgrupper. Jag visste att några fanns ett par stycken i lillebrors grupp. Och de som eventuellt tar avstånd nu, bryr jag mig inte om. Lika bra det! Så vet jag att jag ska hålla mitt barn borta från dem.....

En av de tre stöttande föräldrarna tackade för informationen om lillebrors sjukdom. Det visar hur viktigt det är för oss, att börja dialogen om detta: Att vissa inte ens vet vad autism och ADHD är. Jag ska naturligtvis vänligt påpeka detta för henne, och be henne att specifikt inte säga till sin dotter att lillebror har en sjukdom. Det fick M höra för några år sen, och det var självklart inte så kul för honom.