Idag när vi skulle gå till dagis, hände något som inte hänt på ett bra tag: Solen lyste starkt. Lillebror behöver oftast rätt lång tid för att ställa om ögonen från mörker till ljus. Och han upplever direkt solljus väldigt starkt på grund av annorlunda perception. Han klagar alltid på solen när han kommer ut, men efter ett tag brukar det gå bra.
Givetvis brukar han få ha både keps och solglasögon. Han har t o m en mösskeps: En mössa med en skärm på. Tyvärr brukar han inte vilja ha solglasögonen. Förutom överkänsliga ögon, så har han även överkänsligt känselsinne. Han vill helst ha solglasögon som varken känns på näsan eller öronen... Snacka om "Mission Impossible".....
När vi kom till dagis, så visade det sig att lillebrors grupp skulle vara ute. Vi mötte kompisarna när de var på väg ut. Lillebror bara skrek och sprang in. Ett utbrott var på väg. Och idag var det bara två pedagoger mot normalt tre, på grund av sjukdom. Och de som var där, var de två nya pedagogerna som precis har börjat i gruppen. Och de behövdes båda ute. Jag stannade och tog hand om lillebror.
Det började med att lillebror slog mig på glasögonen flera gånger: "Du är dum!" Jag ignorerade och försökte parera slagen. Jag visste att det bara skulle bli värre om jag blev arg. Då skulle han garanterat få ett utbrott. Jag tog ett djupt andetag och intalade mig själv att jag skulle klara av att reda upp detta. Att lillebror bara behövde lite tid.
Han sprang iväg in och satte sig i soffan. Jag lät honom vara ensam och arga av sig det värsta. Sen satte jag mig bredvid honom i soffan och klappade lite försiktigt på honom. "Ja tyckej solen ä dum!" utbrast han. Jag lyssnade och sa att jag också tycker det när den lyser mig i ögonen. Förklaringar över vad solen gör som är bra, gör honom bara argare i detta läge, så de skippade jag. Just då behövde han bara få tycka illa om solen. Och bli lyssnad på. Och få tid.
Efter en stund så gick han med på att vara ute en liten stund. Vi gick ut i hallen till ytterkläderna, som han hade slängt på golvet. Han var fortfarande ledsen, så vi bara tog det lugnt och kramades en lång stund. Därefter gick han runt lite i kapprummet. Det var väldigt ljust där inne, så jag tänkte att det var bra eftersom ögonen då skulle vänja sig lite vid det starka ljuset.
Därefter hjälpte jag honom på med kläderna, och tog på honom mösskepsen. Jag försökte med solglasögonen också, men de ville han inte ha. Vi gick ut, och nu gick det bra. Han var glad och sprang iväg till kompisarna.
Jag sa att han bara behövde vara ute en liten stund, eftersom jag vet att han glömmer bort det, när han väl kommer igång och leker och har kul. Så är det alltid på dagis. Säger man sanningen (att de ska vara ute en lång stund), så låser det sig igen.
Eftersom lillebror var glad, lämnade jag dagis. Jag gick ner till Ms skola med solglasögonen, för att se om M ville ha dem. Han har nämligen också besvär av solen och det hade jag inte tänkt på tidigare på morgonen, när M gick till skolan.
Givetvis brukar han få ha både keps och solglasögon. Han har t o m en mösskeps: En mössa med en skärm på. Tyvärr brukar han inte vilja ha solglasögonen. Förutom överkänsliga ögon, så har han även överkänsligt känselsinne. Han vill helst ha solglasögon som varken känns på näsan eller öronen... Snacka om "Mission Impossible".....
När vi kom till dagis, så visade det sig att lillebrors grupp skulle vara ute. Vi mötte kompisarna när de var på väg ut. Lillebror bara skrek och sprang in. Ett utbrott var på väg. Och idag var det bara två pedagoger mot normalt tre, på grund av sjukdom. Och de som var där, var de två nya pedagogerna som precis har börjat i gruppen. Och de behövdes båda ute. Jag stannade och tog hand om lillebror.
Det började med att lillebror slog mig på glasögonen flera gånger: "Du är dum!" Jag ignorerade och försökte parera slagen. Jag visste att det bara skulle bli värre om jag blev arg. Då skulle han garanterat få ett utbrott. Jag tog ett djupt andetag och intalade mig själv att jag skulle klara av att reda upp detta. Att lillebror bara behövde lite tid.
Han sprang iväg in och satte sig i soffan. Jag lät honom vara ensam och arga av sig det värsta. Sen satte jag mig bredvid honom i soffan och klappade lite försiktigt på honom. "Ja tyckej solen ä dum!" utbrast han. Jag lyssnade och sa att jag också tycker det när den lyser mig i ögonen. Förklaringar över vad solen gör som är bra, gör honom bara argare i detta läge, så de skippade jag. Just då behövde han bara få tycka illa om solen. Och bli lyssnad på. Och få tid.
Efter en stund så gick han med på att vara ute en liten stund. Vi gick ut i hallen till ytterkläderna, som han hade slängt på golvet. Han var fortfarande ledsen, så vi bara tog det lugnt och kramades en lång stund. Därefter gick han runt lite i kapprummet. Det var väldigt ljust där inne, så jag tänkte att det var bra eftersom ögonen då skulle vänja sig lite vid det starka ljuset.
Därefter hjälpte jag honom på med kläderna, och tog på honom mösskepsen. Jag försökte med solglasögonen också, men de ville han inte ha. Vi gick ut, och nu gick det bra. Han var glad och sprang iväg till kompisarna.
Jag sa att han bara behövde vara ute en liten stund, eftersom jag vet att han glömmer bort det, när han väl kommer igång och leker och har kul. Så är det alltid på dagis. Säger man sanningen (att de ska vara ute en lång stund), så låser det sig igen.
Eftersom lillebror var glad, lämnade jag dagis. Jag gick ner till Ms skola med solglasögonen, för att se om M ville ha dem. Han har nämligen också besvär av solen och det hade jag inte tänkt på tidigare på morgonen, när M gick till skolan.
När jag kom hem igen, var jag genomsvett. Fick hoppa in i duschen för att därefter cykla till jobbet. Jag var framme vid 10.45. Det är okej, eftersom jag jobbar halvtid. Det hade inte funkat att ha ett jobb där jag måste passa en tid på morgonen, varje dag. Hur gör ni andra egentligen? Hur får ni ihop tillvaron och främst mornarna? Det hade varit intressant att få veta. Om ni vill berätta....
Förresten, så köpte jag ett nytt par solglasögon till lillebror på hemvägen. Kanske gillar han dessa? Skam den som ger sig! ;)
Det går ju inte egentligen. Hade precis en sån morgon nu. Han vägrade ta på sig kläderna och jag har ett tåg att passa. Svett och omänsklig stress. Men på något sätt går det ju. Varje dag. Men ack vad det tär på både vuxna och barn.
SvaraRadera/Hanna
Ja, det sliter verkligen! Och inte blir det bättre när man får pikar från dagispersonal för att man kommer sent, och när andra föräldrar tittar....
RaderaHos oss går det för att sambon är egenföretagare och jag har ("fri") flextid tack varr världens bästa chef! Men de få gångerna jag har ett möte el.dyl. på morgonen eller förmiddagen, och sambon bestämt tid med en kund. Då är det kaos!!! Och svett och tårar...
SvaraRaderaJag hoppas ju att sådana mornar skall kunna undvikas ännu mer så fort vi får en diagnos och pedagogerna får en ökad förståelse för att vi har det som vi har det. Att jag inte vill ha arga blickar för att jag följer med in med lillasyster i 5 ynka minuter för att hon är ledsen när jag lämnar på förskolan. För så blir det ofta hos oss. Stressiga mornar så blir allt kaos med W. Lillasyster är 3 år och gör allt själv och ibland hjälper hon även mig och sin bror. Men resultatet blir, att när vi väl kommer fram till försk så blir hon ledssen. Då har hon gjort precis det hon ska, men ändå inte fått tid av sin mamma..... Usch, ont i magen får jag....
Men som sagt, jag och vi försöker att undvika alla sådana mornar till varje pris. Ofta handlar det väl också om att behålla lugnet själv... "Det gör inget om jag kommer till jobbet klockan 11, jag kan jobba längre på eftermiddagen. Ingen blir arg på mig och ingen (som jag bryr mig om iallafall) kommer att döma mig!"
Är dina killa morgontrötta också? Visst var det så att de vaknar ganska tidigt av sig själva? Har för mig det....
Hoppas att din dag blev bra igår iallafall, och att du fick en andningspaus på jobbet! :-)
Känns igen Mia! Ibland har jag också möten tidigt. Självklart märks det på mig. Jag är inte lika trevlig och tålmodig då, och så är den onda cirkeln igång.
RaderaVår lillasyster har varit likadan och jag har också stannat. Fastän pedagogerna "tror på en snabb lämning". Hur många gånger har jag hört det? Jag har testat att lämna snabbt, och ibland har det gått bra. Andra gånger har hon gått runt och gråtit i en timme (med en personal). När jag stannar kan jag länka in henne i leken och lämna henne glad. Andra gånger vill hon förstås klamra sig fast, men då bara går jag och hon blir oftast glad sen. Fast numera är hon faktiskt oftast glad när jag lämnar.
Håller helt med att man vinner så fort man behåller lugnet. Bra chef och kollegor du har! Jag är också lyckligt lottad och kan även jobba igen på kvällen om jag tar hem jobbdatorn.
Det är olika olika mornar. Ibland så somnar de 22 och vaknar kl 7 nästa morgon. Men ibland får jag knappt upp dem. När M var liten vaknade han mellan 5-6.30 varje morgon.
Tack, men dag var bra sen. Det är ju väldigt vilsamt att vara på jobbet. Kontorsjobb. :)
Ha det bra!
Hej,
SvaraRaderaOj vilken morgon.
Hos oss har vi kanske en liten annan lösning, min man börjar sitt jobb klockan 7 och jag mitt jobb klockan 8 samt så har vi nära till dagiset. Detta gör att maken lämnar vår son vid ca 6.30 och stannar med honom en stund, varje dag. Oftast tar lämningarna 10 minuter, ibland så springer sonen bara in och vill visa någon leksak och i enstaka fall så blir det upp mot 20 minuter. Om det skulle bli knas någon dag, så ringer han mig så kommer jag och byter av honom så slipper han bli stressad över att han blir sen till jobbet.
Det är bara 1 gång som han har fått ringa in mig, och eftersom han vet att jag kommer om det inte löser sig så slipper maken bli stressad när han lämnar vår son, och det känner naturligtvis sonen, och dagispersonalen brukar vara väldigt bra på att ta över så småning om. (så egentligen har vi en sammanlagd tid på 1 timme per dag som lämningarna får ta).
Detta låter kanske lite extremt, men vår son började på dagis vid 1 år och 2 månader och var väldigt social, kom in i gruppen på en gång, så själva vistelsen var aldrig ett problem för oss, men, lämningarna spårade ur. Efters 2 månader så började han gråta flera kvarter innan dagiset, och det funkade varken för maken eller mig, vi mådde jättedåligt av det, och dagiset trodde på snabba avlämningar, så då läste jag olika psykologers sidor (sonen är "vanlig"), och där står att man gärna kan följa in med barnet en tid, lämningar är stressande för barnet eftersom det är en separation ifrån föräldrarna. Så då började vi göra det på det gamla dagiset, vi fick lite sura miner men jag förklarade bara att så här gör vi. Efter 2 veckor var han hur glad som hellst på dagiset så vi har fortatt så även på det nya dagiset. Att ha ont i magen för lämningar är verkligen döden, men vi har det faktiskt ganska lugnt och skönt nu. (han är 2 år och 3 månader).
Visst tror jag att många tycker att vi gullar för mycket med vår son, men jag tycker att de ska få vara liten och ha en egen röst, och som sagt, psykologerna förordar det.
Så har inte dåligt samvete för att dagispersonalen oftast är dåligt insatt, alla barn är olika (till Mia ovanför).
Kram
Tack för den kommentaren! Det låter som en superbra lösning, med full respekt för barnet. Verkligen inspirerande. Och jag gillar så att ni gått emot dagispersonalen och att det faktiskt funkar. :)
RaderaDet var onekligen intressant att höra vad psykologen säger. Dagisfröknar är ju inga barnpsykologer, även om vissa tycks tro det....
Kram
Tack för den fina kommentaren :)
RaderaNej, de är verkligen inte psykologer, och vår son hörs, verkligen, när nåt är fel ;)
Kram