iPadbilar med till dagis

Igår hade lillebror för första gången varit riktigt pratsam på lunchen på dagis. Han brukar normalt vara fullt upptagen med att äta och/eller sitta i sina egna tankar. Igår hade han haft en lång utläggning om iPad-bilspelet med tillhörande iPad-bilar. Ingen annan hade fått en syl i vädret. Typiskt aspigt, tänker jag. ;) Så blir det lätt, när de vill berätta om ett specialintresse.

I morse var det väldigt viktigt för lillebror att ta med iPad-bilarna till dagis. Han ville visa dem för kompisarna, och leka med dem i byggrummet. Istället för att sätta tydliga gränser kring ömtålig elektronik och vara konsekvent, så lät jag honom ha med dem i vagnen denna gång. (Ja, han åter vagn till dagis fastän han är 5 år). Han lät lillasyster hålla i den ena.

När han kom in på avdelningen sprang han runt och visade iPad-bilarna för alla. Det märktes att det var viktigt för honom. Han var så glad, så glad. Därefter propsade han på att få leka med dem i byggrummet. Jag förklarade vad konsekvenserna skulle bli, om någon råkade trampa på dem: Att han inte skulle kunna spela med dem på iPaden efter dagis. "Tänk vad ledsen du kommer att bli om det händer."

Han sprang iväg med dem till byggrummet. Jag växlade några ord med fröknarna om något helt annat. Så kom han tillbaka och stack iPadbilarna i min hand, sprang tillbaka till byggrummet och tog några andra bilar att leka med. Jag blev lite förvånad faktiskt. Tänkte att jag kom lindrigt undan denna gång. Jag hade förväntat mig ett utbrott. Han måste ha mognat. Förstår mer och mer. Det viktigaste var kanske inte själva bilarna, utan att få bli lyssnad på med det som var det allra viktigaste för honom? Och han hade fått tid på sig att tänka igenom konsekvenserna. Och själv fått välja tidpunkt när han skulle lämna iPad-bilarna ifrån sig.

Jag kan dock erkänna att jag inte hade allt detta klart för mig, innan det hände. Men ibland ska man ha lite flyt också! Och ärligt: Gagnar tydliga gränser och konsekventa föräldrar barn egentligen? Missförstå mig inte: Regler är bra. Man kan inte låta barnen (eller vuxna) gör som de vill hela tiden. Men flexilbilitet är också bra. Ärligt talat så hade jag nog blivit tokig, om någon hade varit totalt inflexibel mot mig. Speciellt om det var något som låg mig varmt om hjärtat.