Idag hade vi barnkalas för lillebror. Vi hade bjudit hela dagisgruppen. Sex barn kom. Det blev ändå en del liv på barnen, speciellt efter de fått tårta och glass..... Lillebror var en av de som röjde runt mest. Han klarade kalaset mycket bra, förmodligen eftersom han sett fram emot det läääänge och eftersom det var hans kompisar som kom.
M hade de tuffare. Barnen var ju 3-4 år yngre än honom. Han har inte mycket gemensamt med dem. När de ringde på dörren var han på ovanvåningen och byggde med lego, vilket var helt okej för oss. Han hade ju inte valt att bjuda hem en massa folk....
M kom självmant ner efter en stund och åt tårta. En timme senare såg han lite mör ut. Som väl var hade vi vår avlösare här och hon tog honom upp på ovanvåningen igen, för att läsa saga. Därefter ville han gå ner en liten stund till oss andra igen. Då orkade han lite till.
Vid kvällsmaten pratade jag och M om detta. Jag berättade att aspergare oftare blir tröttare snabbare på mycket folk, än neurotypiska. Och sa att han gärna får säga till när han inte orkar mer. Att han får gå undan precis när han vill. Jag sa att jag inte skäms ett endaste dugg i sådana fall. Och att jag bara kan förklara detta med aspergare och mycket folk för våra gäster. Att jag hellre gör det, än att han stannar bland oss andra och mår dåligt.
Det kröp fram att han tyckte att 1 timmes kalas var tillräckligt. Förutom om det var hans kalas. Då kunde det få hålla på i 3 timmar.
Vi började prata om hur jag upplever kalas. Han undrade hur länge jag ville träffa tjejerna på mitt jobb. Jag svarade ca 5-6 timmar om vi hade trevligt. Jag sa att jag aldrig i livet skulle vilja sluta redan efter en timme. Vi kom överens om att jag inte har rätt att tvinga honom kvar på kalas, och att han har inte rätt att tvinga mig att gå redan efter en timme. Vi är olika och det är helt okej.
Hej,
SvaraRaderaJag har en fråga, eller till M egentligen, vad är det som gör att hans kalas kan vara i 3 timmar och någon annans i 1 timme?
Anledningen att jag frågar är att jag känner att min mans föräldrar också gör så, kommer och är mindre än en timme hos oss, men om de har kalas, så bli det runt 3 timmar, så därför blev jag nyfiken, jag hade inte förstått att det var skillnad på ens eget kalas än någon annans så det skulle förklara en del av det jag kan kan känna att jag irriterar mig på.
Intressant!
Hej,
RaderaDen kan jag svara på. Om man har ett eget kalas hemma hos sig själv:
* Har man valt gästerna. Man har inte bjudit någon person som skriker och/eller luktar illa, eller bara är väldigt irriterande korkad och som dränerar en på energi.
* Är man i sin egen välbekanta hemmamiljö.
* Har man oftast en lugn vrå man kan dra sig undan till en liten stund, utan att någon märker det. Bara vetskapen att denna möjlighet finns, kan göra att man stressar ner.
* Står man själv i centrum och har själv gjort "schemat".
* Har man själv valt mat som man gillar och kan äta sig mätt, utan större ansträngning.
* Kan toalettbesöken kännas lättare.
Det är fullt logiskt faktiskt. Mina killar är också så där. Klarar bättre att vara hemma. Och det varierar kraftigt med vem det är som kommer hit. Vissa personer klarar inte maken i mer än några minuter. Vissa andra (självvalda) klarar han att snacka med hur länge som helst.
Men ta inte illa upp för att dina svärföräldrar gör så där. Var istället glad för att de kommer. Lita till att den som måste åka efter en timme, har gett precis allt den har att ge och är på väg att börja må dåligt. Det vill du säkert inte. ;)
Hej,
RaderaGrejen är att de inte vet om att många inte bara stannar mellan 5 minuter till 60 minuter när man kommer på kalas, så många av mina vänner uppfattar dem som oförskämda. När 2 personer kommer till en och går efter 10 minuter så uppfattas man som konstig, så är det, även efter 60 minuter anses som konstigt. Och nej, de är inte på något sätt medvetna om att de skulle ha någon form av npf, men efter så lång tid med maken så har jag förstått det, och 17 år utan karta på sina svärföräldrar sätter sina spår ;) för en "vanlig", jag var 20 år när min man och jag träffades så någon gång hade det varit trevligt at få höra att tårtan var god, eller oj, va fint du har gjort, de kommer mest hem till oss och hummar, och går sedan....nu är jag så gammal så jag bryr mig inte om de kommer, eller om de stannar hemma men jag kände igen mönstret när du skrev att det var skillnad mellan hemma och borta, så då tänkte jag kanske att jag skulle förstå dem bättre om jag frågade dig.
Men jag var inte tillräckligt tydlig med min fråga, jag uppfattade som om M hade det jobbigt på lillebrors kalas, och då var han hemma hos sig själv, och då uppfattade jag det som om att det var nästan likadant som om han var hos någon annan.
Sedan så kan jag själv känna att det är lättare att vara på någon annans kalas för då står man själv inte i centrum, för har man sitt eget kalas så är det kanske svårt att gömma sig? Alla vill ju prata med en om det är en själv som fyller år, så då blir det ju väldigt intensivt, så jag trodde kanske det var det som var jobbigt? Man kan ju få vilka frågor som hellst då, är man på kalas så kan man själv välja vad man vill fråga.
Så för mig är det inte lika logiskt som det är för dig.
Tack för förtydligandet. Jag vet inte om du blir klokare nu, men att förstå andra och kunna sociala koder är ju också svårigheter vid NPF.... Jag hade nog gjort som du - struntat i det och sen förklarat för alla att de är lite konstiga, och fortsatt kalaset med de som vill stanna och inte tänkt mer på det.
RaderaDe tror kanske att poängen med kalaset är att lämna paketen - sen kan de gå? Men det är ändå lite knepigt. Det måste jag hålla med om.
För M så gör hela skillnaden om det är hans kamrater som han känner väl, eller om det är yngre dagisbarn. Han klarar nog kalas med klasskamraterna borta bättre än lillebrors kalas. Det är för att han gillar nya miljöer, faktiskt. Det är lite ovanligt, jag vet. Maken och lillebror trivs dock bäst hemma.
Jag funkar som du med kalas - vill inte stå i centrum. Det kan vara så att det är individuellt för aspergarna med, och att mina söner bara råkar trivas med att stå i centrum. Maken gör det inte. Han vill bara gömma sig. ;) Så kanske inte så logiskt ändå, när jag tänker efter lite.
Hej igen,
RaderaAha, då är jag mer med, det är säkert skillnad mellan individer, också, och absolut, det är möjligt att de inte vet vad de ska göra på kalas, egentligen. När vi döpte vår son så fick ingen ta i honom, svärmor höll ett kramaktigt tag om honom, det kan ju vara för att hon inte visste vad hon skulle göra annars :) men det blev också lite konstigt, jag fick av många höra sedan att de hade velat hålla i vår son men "att de inte fick".
Min man tycker om kalas hos andra däremot har han svårt att komma till skott med att tacka ja, vilket får många att tro att han inte vill komma, så där får jag påminna (har du skickat svar, tackat ja/nej), men själva kalasandet/festen tycker han är kul hos andra.
Då vet jag lite mer om mina svärföräldrar.
Hej!
RaderaJa det där med dopet stärker testen. Hon vet inte vad hon ska göra. Det är ju tydligt. När det var dop så hade hon fått för sig att det var det hon skulle göra och så gjorde hon det riktigt ordentligt också. Är hon stel till vardags? Hur klarar hon sociala situationer? Jag funderar lite på om hon kanske alltid ska ha någon (enkel?) uppgift. Något som hon klarar av och trivs med. Servera kaffe? Diska? Passa något specifikt barn?
Du det där med att komma till skott känner jag igen. Så "ADD".... ;) Man får hjälpa till om det ska bli av.