För tre veckor sen körde jag till järnvägsstationen för att hämta upp min pappa. Klockan var över 23 och jag såg honom ingenstans, fastän jag visste att tåget hade kommit fram. Jag gick fram och tillbaka på stationen flera gånger. Det var ingen trevlig miljö. Det var flera ungdomsgäng ute och jag såg två personer som slogs. Förmodligen inte på fullt allvar men det var ändå olustigt att vara där. Jag ville helst bara åka därifrån. Jag letade nog efter pappa i en timme. På slutet trodde jag att han hade blivit rånad och/eller låg i någon snödriva. Som jag skrivit tidigare så är han alkoholist, så man vet aldrig riktigt vad som händer med honom. Medan jag började bli riktigt orolig på allvar, ringde maken och sa att pappa hade hört av sig. Han hade ramlat på näsan när han skulle byta tåg, fått åka ambulans och låg på akuten i en annan stad.
Igår var det dags för pappas nästa försök att komma hit. Han hade varit på vårdcentralen på morgonen, tagit Antabus och kollat blodtrycket. Det var uppe i 200. Han var förmodligen nervös inför resan. Ville så gärna att den skulle bli av denna gång. Och ville göra bra intryck på oss och framför allt klara av att vara nykter. Läkaren insåg detta och ordinerade honom dubbel dos av blodtrycksmedicinen, och släppte därefter iväg honom.
Maken hämtade upp pappa på stationen. Pappa hade förstås erbjudit sig att ta sig hit med lokalbuss, för att inte vara till besvär och eftersom han kom tidigare på kvällen denna gång. Men det var inte att tänka på.
Pappa kom utan mössa, vantar och glasögon eftersom han hade blivit av med allt detta i samband med ambulansfärden. Han kom med nästan helt tom plånbok, eftersom han hade betalat biljetten hit med sina sista pengar innan pensionsutbetalningen på måndag. Han kom med ett stort ärr på näsan. Han kom med julklappar till barnen.
Pappa har varit väldigt dålig i perioder. Tre gånger har han varit inne på avgiftningen och blivit räddad till livet. Han har varit tvångsintagen på behandlingshem för de allra värsta missbrukarna, under ett halvår. Han var i så dåligt skick när han kom dit, att jag länge ångrade att jag hade larmat socialen. Jag tänkte att det hade varit barmhärtigare att låta honom dö. Men vad skulle jag göra? Pappa bor i radhus och röker. Någon hade kunnat bli skadad. Och det är svårt att låta sin pappa dö. Pappa har gjort mycket dumt genom åren. Ljugit mycket, gjort många dumma saker och sårat sin familj. Ni vet så som alkoholister gör. Jag hade lätt kunnat välja att ställa en massa krav på honom. Eller att ta avstånd helt.
Den man som kom hit idag, är en åldrad och märkt man. Jag undrar om anledningen till att han föll ihop under sitt första försök att komma hit, var det höga blodtrycket. Det var kanske ingen slump att han föll ihop när han på kort tid skulle byta tåg? Aspergare som han är, så vill han alltid ha full koll och struktur på tillvaron. Men det blir svårare och svårare för honom, ju äldre han blir.
Sedan han föll är han väldigt rädd för att ramla igen. Han går stelare. Och har tappat känseln i fingertopparna. Det är mycket möjligt att han fick en liten stroke där på perrongen. En så kallad TIA-attack. Men de hittade inget på hjärnröntgen, så i sådana fall försvann proppen igen. Han säger själv att han inte minns hur han kom till sjukhuset. Oavsett vad som egentligen hände, så har han betalat ett högt pris för att komma hit.
Efter många år av olika strategier för att själv orka leva med hans missbruk, har jag valt att glädjas åt det jag får. Det är mycket möjligt att han drack för några dagar sen. Varför skulle han annars ta Antabus innan resan? Strunt samma. Han är nykter nu. Och här. Vi har förmodligen inte så mycket tid kvar tillsammans. Jag vill inte förstöra den också, med att prata om allt dåligt som varit. Just nu är han tillbaka som den fina pappa som jag en gång växte upp med och som jag så innerligt älskar. Jag vill njuta av att ha honom tillbaka ett litet tag innan vi skiljs åt för evigt. Jag gläds när jag hör honom prata med barnen. Han berättar hur det var när han var liten. Kanske kommer inte bara M minnas honom i framtiden, utan även lillebror. Lillebror var i alla fall väldigt ivrig med att visa morfar alla datorspel. Jag är så glad och tacksam för att min pappa har gjort sig allt besvär att ta sig hit. (Vi har ännu lite svårt att ta oss så långt.)
Han hade inte råd att köpa biljetten hem, förrän pensionen kommer på måndag. Jag insåg att alla tågbiljetter skulle vara slut då, och han skulle bli tvungen att ta bussen istället. Han skulle få en bussresa på 8 timmar istället för en tågresa på 3. Så jag köpte en tågbiljett åt honom. Det är förmodligen inte så nyttigt att sitta still i 8 timmar i pappas skick. Jag skrev ut biljetten direkt i vår printer och gav honom. Pappa behöver den tydligheten. Jag tänkte att blodtrycket kanske skulle gå ner lite, om han fick biljetten direkt i handen. Maken åkte och köpte nya vantar och en mössa åt honom. Det är kallt än. Behöver jag säga att pappa blev glad?
Det är lätt att haka upp sig på människors fel och brister, och klaga på allt som de gör eller inte gör. Men det är väldigt destruktivt för alla inblandade. Och man kan aldrig vet hur en annan människa har det och vad den kämpar med, förrän man gått i hans eller hennes skor. Så jag försöker byta perspektiv och se det som andra människor faktiskt gör. Pappa ville så gärna träffa sin barnbarn och ge dem julklappar. Och klappa syrrans gravidmage. Om han hade varit tvungen, hade han kämpat sig hit med dålig balans på den hala isen och utan känsel i fingertopparna och utan vantar i kylan. Utan glasögon och med bara en keps på huvudet. För sina sista pengar.
Jag ska tacka honom ordentligt för att han kom. Men nästa gång får vi förmodligen åka till honom. Om det blir en nästa gång. Det vet man aldrig.
Vår familj består av: Äldsta sonen "M" 15 år (född 2004) som har diagnoserna autism och ADHD, "lillebror" 12 år (född 2008) som har diagnosen autism med hyperaktivitet, "lillasyster" 11 år (född 2009) som är neurotypisk, sonen "plutten" 2,5 år (född januari 2018), maken som har en del drag av autism och ADHD samt jag som är mestadels neurotypisk. Jag brukar säga att killarna är aspergare, eftersom de är högfungerande dvs normalbegåvade.
Translate
lördag 16 februari 2013
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hej,
SvaraRaderaVäldigt fint skrivet och va skönt att ni fick en stund tillsammans. Tyvärr så finns det inget mer att skriva om missbruk, inte mer än att det är väldigt bedrövligt att se.
Så länge som det inte handlar om stora pengar och att det inte går till missbruket tycker jag att det var helt rätt att köpa biljetten.
Kram
Tack! Ja, vi har haft det bra. Det är svårt att se någon man älskar göra så mot sig själv.
RaderaNäe, precis. Man får göra överväganden. Jag vill ju inte ge honom pengar egentligen, eftersom de kan skada honom. Fast nu tänkte jag att de långa bussresan skulle skada mer.
Kram