I fredags frågade jag lillebror: "Tycker du att jag är snäll?"
Han svarade: "Jag vet inte."
Jag: "Va, tycker du inte att jag är snäll?"
Lillebror: "Jag vet inte."
????????
Jag blev väldigt förbryllad. Så hemsk är jag väl inte? Jag svarade något i stil med att jag försökte vara snäll i alla fall. Och släppte det. Det var ju ingen givande diskussion för någon av oss.... Dags att byta samtalsämne.
Senare på kvällen berättade om vår konversation för maken. Han brukar ofta förstå hur lillebror tänker och kan tolka åt mig. Maken bara flinade och svarade:
"Ja, det var ett ärligt svar i alla fall. Jag vet hur han tänker. Om jag får den frågan, så vet jag vad jag ska svara. Jag har fått det socialt betingat, att jag ska svara att du är snäll. Men egentligen så tänker jag som honom, eftersom jag måste tänka igenom hur du är i alla olika situationer. 'Jag vet inte. Igår var hon lite sur och bitchig.' osv. Lillebror tänker att du är snäll när du hjälper honom på med kläderna osv. Men han tänker att du är dum när du stänger av datorn för honom. Så han vet inte om du är snäll eller dum."
Jag bara gapade. Va? Alltså, jag har en grundinställning om människor. Att de är snälla eller elaka. Ja, fast på vuxenspråk: Om de är godhjärtade eller inte. De allra flesta anser jag vara godhjärtade. Annars skulle jag nog inte stå ut med deras brister, ärligt talat. När maken har ett utbrott, så klarar jag mig med att tänka på vilken snäll, omtänksam, bra människa han är egentligen. Jag tar ett djup andetag och tänker på det. Annars hade jag aldrig stått ut.
Undras hur killarna står ut med mig?
Hej,
SvaraRaderaOj, det där var ett uppvaknande, det där har jag inte förstått. Har många gånger blivit så irriterad på min man över att jag inte tycker att han ser vad jag gör, utan påtalar det jag har gjort mindre bra. Själv fungerar jag så att har en person gjort 10 bra saker, så klagar jag ju inte på 11:e saken för att den blev fel, utan man ser ju genom fingrarna, men det gör som sagt inte han.
Har inte tänkt på att han kanske inte har referensramar för goda och dåliga människor, det är ju egentligen logiskt att han inte kan det, eftersom han har svårt med generalisering. Hm, det måste jag diskutera med honom, han förstår ju inte heller hur jag kan veta så mycket om en person bara genom ett möte.
Kram
Hej!
RaderaDu skrev vad jag tänker dagarna långa. HÖG igenkänning! Jag brukar bli så sur när han klagar på den 11:e saken. Problemet är nog det här med att se detaljer, men inte helheten, som du skriver. Jag brukar säga åt honom att han får sluta leta fel, och att man alltid kan hitta saker som inte är bra om man tittar tillräckligt noga. Han kan nog inte stänga av det. Men jag klarar inte heller att få gnäll om 11:e, 22:e och 33:e saken. Så svart.
Förresten, såg du att jag lagt ut receptet på Bearnaise-sås nu äntligen? ;)
RaderaHej,
RaderaJag rusar till receptet direkt, hade missat det.
Hm, man kan bli smått galen, och jag brukar också säga till att det inte är ok. Det som har funkar lite bättre för oss, det är att han har fått jobba med att han inte behöver säga allt han tänker (lättare sagt än gjort) men han har blivit rätt duktig på det, men sjukt jobbigt i alla fall.
Är jag riktigt arg, så kontrar jag med 10 000 saker som jag irriterar mig över honom (inte så snyggt, men som sagt, jag hade redan temperament när vi träffades :) och då vet han att aj då, nu har jag gått för långt.
Hej!
RaderaJa, maken jobbar med detta han också. Svårt för honom. Han lägger ju automatiskt märke till alla detaljer.
Nu när jag inte äter rött kött är mitt humör lugnare :D, så numera så brukar jag rent logiskt förklara situationen. Att han kanske fått sovmorgon, jag lagat lunchen och så behöver han inte klaga på någon liten detalj. Det funkar alltid. Han kommer på sig själv.
Ha ha, nja, om jag använder min logiska mjuka röst, som jag oftast använder, så hör han mig inte, utan vill gärna mala på om sitt, så för att få tyst på honom krävs faktiskt en högre röst, då når jag honom så att säga.
RaderaDå kanske han säger, vad du skriker, ja men jag har ju redan sagt det då och då och då, vad det nu gäller, och då först kan han tänka efter och komma på att just det, det har jag ju faktiskt. Men det blir mer som ett surr för honom förändringar sker tyvärr inte förrän jag höjer rösten, då vet han att nu är det allvar, då når jag hans hjärna.
:)
Men vad händer, om du går fram och tar tag i honom och använder den mjuka rösten? Men bra att ditt sätt funkar. Själv så blir jag alltid matt efter att jag behövt höja rösten, men det gäller mer barnen än maken.
RaderaIngenting händer, jag har försökt att kommentera på alla möjliga och omöjliga sätt, men det är det sättet som jag når honom på. För mig tar det väldigt mycket energi att säga samma sak flera gånger som inte leder till något.
Radera:) blir han glad? Nej, det blir han inte, men på något underligt sätt kommer han ändå ihåg vad jag har sagt och gör det då, hädanefter untan sura miner. (men man får ju ta det första gruffet).
Intressant att det funkar på det viset. Ja alltså ibland måste man inte vara så präktig, bara det funkar. ;)
RaderaKänner också igen mycket av det ni skriver hos min make...
SvaraRaderaJag har tidigare inte tänkt i npf- banor vad gäller honom...men kanske. Ena dottern har ju asperger...
Therese
Therese, det finns ju oftast äldre släktingar med liknande drag. Och det är ju ett kontinuum, sägs det. Han kanske är "AS-light"?
Radera