Maken brukar ofta ha bra svar på tal. Han brukar ge ett kort konkret svar. Sen är han tyst och bara ler. Det brukar funka rätt bra.
Ni vet den där irriterande kommentaren som folk säger när man beklagar sig över hur man har det, och
inte tror att någon människa någonsin kan ha det värre:
"Små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer."
Kommentaren som underförstått har innebörden (i alla fall för oss som är neurotypiska):
"Vänta du tills dina barn blir äldre....."
"Jag som har äldre barn, har det minsann värre än vad du har. Det vet jag, eftersom jag kan jämföra med hur det var när mina barn var små."
På den brukar maken svara:
"1) Du har glömt hur det var.
2) Du har inte mina barn."
Sen ler han självsäkert, står tyst, rakryggad och väntar.
Enkelt men bra, eller hur?! Jag ska i alla fall försöka vara lite mera sån.
Jag har också små barn och håller med om att den kommentaren kan kännas lite negligerande ibland eftersom den situation man befinner sig i just nu kan kännas otroligt jobbig och mer än tillräcklig.
SvaraRaderaNär jag sedan tänker i ett större prespektiv inser jag hur rätt denna kommentaren förmodligen ändå är - att inte få sova när barnen är små pga kolik, sjukdomar, mardrömmar etc går inte att jämföra med att inte kunna sova på nätterna när tonåringen är ute på stan och inte kommer hem som avtalat. Att inte få små barn att gå och lägga sig/somna är ändå en mindre konflikt jämfört med när det äldre barnet sitter uppe framför datorn hela nätterna så att skolarbetet och familjelivet blir lidande.
Flera stora problem som kommer med stora barn kan vara mobbning, droger, rökning, misshandel, våldtäkt, Internetproblematik, att de ska hamna på glid, bli omotiverade i skolan, inte få arbete mm och sett ur det perspektivet är småbarnsproblemen stora just nu men egentligen ganska små.
Jag antar att när jag är mamma till större barn kommer jag att instämma i kommentaren helt och fullt även om jag ändå hoppas kunna minnas att det även är bekymmer med små barn - dock av en helt annan art...
B
RaderaPrecis. Håller med! Det är just det att det är olika problem. Hur ska man kunna jämföra anorexia hos en tonåring, med att man som småbarnsförälder inte sovit ordentligt på flera år? Det är ju totalt meningslöst. Båda sakerna är jobbiga på sitt sätt och varje tid i livet har sina svårigheter. Det är onödigt och lite mästrande att säga som i citatet ovan, tycker jag. Jag kommer inte säga så när mina barn är äldre. Det hoppas jag verkligen. Men kanske glömmer jag... ;)