Translate

lördag 14 april 2012

Samma väntrum, tre olika upplevelser

Jag var med lillasyster på vårdcentralen i fredags. Vi fick vänta i väntrummet i en timme, innan vi fick träffa läkaren. Under väntetiden for många tankar genom mitt huvud. Jag har väntat där många gånger tidigare med barnen. Detta var dock första gången jag väntat så länge enbart med lillasyster.

När M är på vårdcentralen, blir han alltid jätteorolig. Inom honom startar ett känslomässigt tåg, som eskalerar upp i högre och högre hastighet och till slut inte går att stoppa. "Ska vi inte göra en näsodling? Ska vi inte det? Är det säkert att vi inte ska ta en näsodling? Om de ska göra en näsodling, så går jag hem." Oavsett om vi svarar nej på samma fråga 10 gånger eller fler, så finns alltid oron kvar i hans kropp. Han tittar sig omkring. Kan inte sitta still och f a inte slappna av. Munnen går i ett. Medan vi väntar får vi föräldrar jobba hårt på att lugna honom, och ta fokus ifrån det obehagliga. "Titta där hänger en clown på väggen." "Och vad har vi här? En brandsläckare. Vet du hur den fungerar?" Det hjälper med kroppskontakt, som lugnar honom. Ofta så sätter jag honom i mitt knä, myser med honom och talar tyst till honom. Väl inne hos sköterskan eller läkaren, är han jätteotrygg och ställer en massa frågor och ser så ledsen ut. Personalen försöker lugna honom, genom att berätta om undersökningen och förklara att den inte är farlig. Då blir det värre. Jag säger åt personalen att utföra det som de behöver, snabbast möjligt. När det är färdigt, så tvärstannar känslotåget av sig självt och M skiner upp och tycker oftast att det inte var så farligt ändå. Eller så är han lite ledsen efteråt, men då är åtminstone oron borta. De har äntligen lärt sig hur han funkar på vårdcentralen, för senast så sa sköterskan: "Jag ska visa dig något roligt. Sätt dig på händerna!" Och så tog hon näsodlingen...

När lillebror är på vårdcentralen, använder man sällan någon av stolarna i väntrummet. Lillebror springer omkring och kikar på allt som finns, och drar i alla maskiner som personalen inte har vett på att ställa undan någon annanstans. Det hjälper att förklara hur maskinerna funkar. Brandsläkaren, EKG-apparaten, och vad det nu kan vara. Då stannar han upp och funderar och låter bli att pilla. Lampor ska undersökas och tändas och släckas. Och när han kikat och pillat färdigt på allt, då säger han till en att han vill gå. När man vägrar gå, så gör han rymningsförsök antingen från vårdcentralen, eller så springer han iväg i korridorerna och fnissar. T o m är han var riktigt liten skulle han springa ut genom dörrarna, men då kunde man åtminstone bära honom tillbaka, utan att få ont i kroppen. Väl inne hos läkaren, så tittar han sig runt och kommenterar det som finns därinne. Och vill trycka på alla knappar. Efter en pratstund med läkaren, lugnar han oftast ner sig och går med på undersökningen.

Lillasyster då? Ja, vad ska man säga. Hon bad själv att få gå till "doktorn", fastän hon egentligen inte hade särskilt ont. Hon satt snällt i vagnen ett tag i väntrummet. Sen kom hon ur den och tittade lite på akvariet och gick en liten runda. Sen satt hon i mitt knä, och tittade på en bebis, medan jag pratade en lång stund med bebisens mamma. Jag kom på mig själv med att känna mig stressad. Jag funderade på när hon skulle få nog, och börja springa runt eller försöka rymma. Jag kände att jag borde fundera ut en reservplan (titta på clownen på väggen?) eller något att distrahera henne med (saga?). Men hon bara satt där och mös i min famn. En timmes väntan klarade hon utan problem. Hon var inte ens medtagen av de spruckna trumhinnan. Och inne hos läkaren, satt hon stilla i min famn och lät läkaren undersöka henne.

Det är verkligen bisarrt hur olika mina barn är, ändå. Samma mamma och samma pappa, och ändå så olika. Jag förstår att föräldrar till barn utan NPF, har svårt att förstå hur det är att ha ett barn med NPF. Jag förstår ju knappt själv hur det är att ha ett barn utan NPF. Så annorlunda. Men jag håller på att lära mig. Tror jag. (Lillasyster är ju bara 2,5 år, så kanske för tidigt att säga? Och som ni förstår, utgår jag ifrån att lillebror har någon form av NPF. Även om han inte får en diagnos i framtiden, så har han en hel del av dessa drag.)

5 kommentarer:

  1. å vad jag känner igen mig i beskriviningen av M i väntrummet. tycker inte om läkarbesök och är också alltid väldigt orolig. tar numera alltid med mig min man, vilket får mig att känna mig lite tryggare.
    önskar att jag kunde vara lite mer som lillasyster. :)

    SvaraRadera
  2. Målande beskrivning av tre väldigt olika barn - och som du säger konstigt att det kan bli så med samma föräldrar. Världen är lite lättare för de som har barn utan NPF, det är ju helt uppenbart!

    SvaraRadera
  3. Jag tar till medhavt korsord, sudoku eller spel i mobilen för att förtränga besöket man väntar på... Annars jagar tankarna igång...

    SvaraRadera
  4. Ja just det! Jag hade med en "padda" till lillebror en gång. Den lät högt och alla bara glodde, men väntan gick bra och han satt kvar i vagnen. Han har nog sett färdigt i väntrummet nu, också? Jag brydde mig inte om att folk glodde, utan tänkte bara: "Ni skulle bara VETA vad alternativet är....." ;)

    SvaraRadera
  5. Men väldigt intressant att höra att ni Anna och Jessica funkar som M. Inte mycket man kan göra för att påverka detta, mer än att skingra tankarna för stunden, antar jag?

    SvaraRadera