Han vill ha barnkalas!

Jag är helt överlycklig, eftersom M har krävt att få ha barnkalas i år. När han var mindre gallskrek han så fort ett annat barn kom hem till oss. Nu längtar han efter att få visa klasskamraterna hur han har det.

Ja, just det, klasskamraterna: 17 stycken! Vi har bjudit allihopa. Först så tänkte vi att vi kanske skulle bjuda några stycken eller hälften av barnen. Som väl var kom vi på bättre tankar.... M är väl inte helt förtjust i att bjuda vissa av barnen. Det märktes när han klistrade på klistermärken på inbjudningarna. Vissa fick fiskben och en tjej fick en fräsande katt. ”Det är för att de ska fatta att man inte ska hålla på och leka krig och sånt.” förklarade M. Men jag tror inte att klasskamraterna märkte nåt, utan blev glada. I alla fall så har jag fullt förtroende för Ms resursperson som hjälpte honom med det hela.

Varför tycker jag då att man måste bjuda alla (eller ingen)? Det borde väl gå att bjuda några stycken eller hälften, eller? Huvudsaken är väl det är flera stycken som inte blir bjudna?

Om alla föräldrar tänker så, så är ju varje kalas okej. MEN VAD BLIR TOTALA SUMMAN AV ALLA KALAS OM ALLA GÖR SÅ HÄR? Jo, det kan finnas barn som ALDRIG BLIR BJUDNA TILL NÅGOT KALAS. Hur känner de, när barn i klassen gång på gång pratar om kalas, men de aldrig får någon inbjudan? Det är inte avsiktligt, men resultatet blir detsamma.

Och känslorna barnen emellan är inte alltid ömsesidiga: Jag vet hur besviken M var när han hörde att en kille han gillar mycket, skulle ha kalas, och han inte var bjuden. M har förövrigt bara varit på ett kalas sen skolan började. (Tack och lov för den familjen, som jag misstänker bjöd alla barn!) Jag vet att det varit flera kalas.

Vi vuxna har ett stort ansvar: BJUD ALLA BARN, ELLER INGEN! Eller dela upp det på flera kalas, om ni inte får plats med alla hemma. Orkar ni inte bjuda på stor fika flera gånger: Dra ner på ambitionerna. Servera nåt enkelt. Eller bjud alla och gör en utflykt av det! Lek lekar på en gräsplätt och bjud på kanelbullar och saft. Huvudsaken är att alla blir bjudna!

Mobbarna då, tänker någon av er? Tack och lov finns det inga sådana. Men om: Jag vägrar mobba en mobbare... Och dessutom, de hade varit speciellt inbjudna.... Jag skojar inte! Vilken chans, att få ha dem i mitt hem! *Ler listigt* Antingen hade de inte vågat mobbas = bra. Eller så hade de mobbat sonen eller någon annan. Då hade jag fått insikt om "hur" och om "vad". "Känna sin fiende", så att säga. Och vi vuxna hade genast satt stopp för det! Ingen mobbas i vårt hem! M och de andra barnen, hade fått se hur jag och maken hade försvarat den som blev mobbad och talat mobbaren till rätta. Vi vuxna måste lära dem hur de ska göra, genom att AGERA själva. De är barn, bara 7 år.... I absolut värsta fall, får man skicka hem mobbaren. Men Ms känslor då? Jo, jag tror faktiskt att M hade varit trygg med att bjuda hem en sådan person, om han hade vetat i förväg, vad som väntar den som mobbas.

Och för Ms del, vill jag lära honom att vara ”den större människan”. När vi ”tvingar” honom att bjuda alla, säger vi indirekt till honom att det var fel att han inte blev bjuden till de andra kalasen. Och att vi tänker på de andra barnens känslor, även de som han inte är så förtjust i. Och att alla människor borde göra likadant mot honom. Dvs, det är inte fel på honom när han inte blir bjuden. Det är fel på barnens föräldrar.... Okej, nu menar jag inte att döma föräldrarna så hårt, men jag vet att det hjälper honom i livet, om han kan ha den attityden.