M är en orolig själ. Oväntade saker kan vara oerhört skrämmande för honom. Och saker som är skrämmande för de flesta barn, blir ofta extra skrämmande för honom. Som t ex i fredags när vi var på vårdcentralen och tog ett näsprov. Ni vet ett sånt där prov, när man får en lång bomullspinne upp i näsan. Han tyckte det var jätteobehagligt och grät länge efteråt. Och för att han inte skulle ha ångest över det i förväg, så berättade jag inte om det förrän vi var där. Han lugnar sig aldrig innan, hur mycket man än förbereder och förklarar. Det blir bara värre. Oron växer till orimliga proportioner.
Fastän jag förklarat många gånger vad som hände efteråt, så har det inte riktigt gått in. Hans logik har inte rått på känslan att mamma gjorde något elakt. Eller så är det hans minne som inte riktigt funkar när han blir upprörd. Det är som att han stänger av och slutar lyssna. Han blir inåtvänd och repeterar samma fråga om och om igen, utan att lyssna på svaret. Eller minnas svaret. Eller så tror han inte på svaret förrän han hört det tillräckligt många gånger.
I vilket fall, så gjorde jag något som liknar ett seriesamtal, med ledsna och glada ansikten, pilar och text, över valet att ta honom till doktorn eller inte:
1) Gå till doktorn: M ledsen en liten stund, men sen glad med en frisk näsa.
2) Inte gå till doktorn: M ledsen med en sjuk näsa hela tiden.
Och därefter när jag tagit beslutet att ta honom till doktorn, så hade jag två alternativ:
1) Jag berättar innan vilket ger oro + M blir ledsen efteråt för att det var obehagligt.
2) Jag berättar inte innan (=M glad) + M blir ledsen efteråt för att det var obehagligt.
Jag vet inte om det gick in helt och fullt, men teckningen finns i hans pärm, så han kan gå och titta om han blir osäker igen.
En annan sak som gjorde honom extremt upprörd, var att lillasyster tog en av hans gosedjurskatter och försökte slita av den medföljande papperslappen, som han ville ha kvar. Han sprang och flaxade med armarna och skrek. Jag tog katten från lillasyster och la den på ett högt ställe där hon inte kunde nå den och ropade det åt honom. Det hjälpte ändå inte, så jag fångade in honom i mitt knä, höll om honom och sa upprepade gånger till honom: "Jag tog katten från lillasyster". Om det gick för många sekunder emellan gångerna började han gråta igen, men så fort jag upprepade meningen lugnade han sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar