I morse var maken och jag på parterapi. Det skulle jag vilja rekommendera till alla, åtminstone några gånger. Jag tror att alla par har saker som kan förbättras. Maken och jag är båda öppna, diskuterar "allt" med varandra och kommer faktiskt framåt på egen hand. Men ibland är det ändå svårt att komma fram till en gemensam lösning, och då är det toppen med en tredje person som är objektiv, och som ser saker som vi själva inte ser och kan "medla". Att vi inte gjort detta innan! Man tror ju man vet det mesta om varandra efter 12 år, men icke....
Vi började diskutera läkemedelsinformationen som vi skulle på, senare på dagen. Maken vill absolut inte medicinera M, efter den obehagliga upplevelsen vi hade med Concerta när M utreddes. (M blev yr och ännu mer hyperaktiv, verkade hög och fick stora pupiller. Det var p g a för låg dos förklarade läkaren, men maken googlade och hittade en massa kritiska röster om centralstimulanta.) Jag som fortfarande är öppen för det alternativet, främst eftersom jag fortfarande vet för lite om ADHD-medicin, tänkte att informationen måste vi i alla fall gå på. "Information, kan aldrig vara skadlig", som vår terapeut så bra satte ord på mina tankar. Så jag krävde att maken skulle följa med, mot hans vilja. (Det är inte ofta jag är så bestämd, men jag anser att vi måste ha alla fakta innan vi tackar nej till medicinering, så vi inte gör M orätt. Tänk om vi tackar nej på fel grunder, för att vi inte bemödar oss ta reda på alla fakta, och sen flera år senare får reda på att vi valde fel....)
Slöseri med tid, tyckte maken, som dessutom hade fått för sig att jag skulle börja lobba för medicinering direkt efteråt. Under terapin beskrev maken sin känsla när jag blir sådär: Han känner det som att han är en smal korridor med ingenstans att ta vägen, och jag kör en ångvält emot honom. Jag kör över honom, utan att han kan komma undan. Så tänker självklart inte jag. Men jag är envis och försöker oftast övertyga honom i rask takt om att jag har rätt. Med logik. Det jag inte insett, är att jag då trampar på gasen på ångvälten. Det blir moment 22. Maken känner sig trängd och kan inte tänka klart. Då gasar jag på ännu mer och då kan maken tänka klart, ännu mindre osv. Maken behöver istället att jag stänger av motorn och kliver ur ångvälten och ger honom tid att tänka efter.
Därefter kom vi in på ett annat ämne: Hur det blir emellan oss när min pappa mår dåligt (läs: super). Maken vill hjälpa mig må bättre, blir frustrerad för att han inte kan det och framför allt för att jag inte hanterar relationen till min far på samma sätt som han hanterar relationen till sina föräldrar, och som funkar för honom. Maken berättar för mig hur jag bör agera och tänka. Resultatet blir att jag känner att jag får en "kokbok" i knät och får höra att jag är dum om jag inte följer den, så jag kan må bättre. Man måste vara mottaglig, om man ska följa en kokbok, som terapeuten så klokt sa. Det blir sten på börda på mig och jag blir MER ledsen för att kommunikationen mellan maken och mig inte är bra, än vad jag ursprungligen är för hur min pappa mår. Dvs han gör mig ännu mer ledsen, när han försöker få mig glad. Paradoxalt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar