Kulsprutan eller spottkobran

Det är alltid kul när ni läsare kommenterar och skriver att ni känner igen er. Det ger mig ny kraft att fortsätta blogga. Och lust att dela av mig av mer. Idag fick jag så mycket kraft, att jag tänker dela med mig av något som är rätt känsligt för mig. Det är för att det innefattar en del kritik mot mig som person. Och jag känner mig lite korkad för det.

I alla fall, det är att jag emellanåt förvandlas till en kulspruta, verbalt. Det påstår maken. "Rub-it-in" liksom, brukar han tycka. Ibland när han blir arg på mig och min kulspruta, kallar han mig t o m spottkobran.... Det låter kanske elakt. Han är inte elak, men han blir upprörd över all kritik som haglar över honom. Eller vad HAN UPPLEVER som kritik. Jag upplever det inte som kritik, utan oftast är det något som gör mig upprörd och som jag vill reda ut med honom. T ex något i vår vardag som inte funkar.

Han säger att han oftast hör vad jag sagt, första gången jag sa det. Orsakerna till att jag förvandlas till en kulspruta/spottkobra, tror jag främst är dessa tre:
1) Ibland bekräftar han inte det jag säger. Han är bara tyst. Då blir det en ryggmärgsreflex hos mig att säga det jag vill få fram på ett annat sätt eller på samma sätt igen, eftersom jag inte tror det gått in hos honom. Det är en sak jag märkt hos alla "mina" aspergare: Att de inte alltid svarar på tilltal. Och de missar att "humma" instämmande, eller säga "ja" emellanåt när man berättar något, på förväntade ställen. Har de inget av vikt att tillägga är de helt enkelt tysta. Speciellt om man ställer en retorisk fråga som nästan besvarar sig själv, tex: "Var det så smart att ge barnen socker så här sent?" Svaret är ju självklart, så då är det ingen mening att svara på frågan. Tycker de....
2) Han är ofta disträ. Tänker på sina fritidsintressen samtidigt som man pratar med honom. Han kan inte rå för det. Han är bara skapt sån. Inget fel med det. Men det gör att han faktiskt inte alltid hör vad jag säger, första gången jag säger det. Han skulle bli förvånad om han visste hur många saker jag säger flera gånger, utan att han upplever mig som en kulspruta....
3) Ibland har han lite svårt att tolka mig. Jag tror det är en kombination av ansiktsuttryck och tonfall som är knepiga för honom. Om jag är upprörd eller engagerad i något, eller trött, så har han lätt att tolka det som att jag är arg på honom. Ofta säger han att jag låter sur, när jag inte alls upplever att jag är sur själv. Men om någon insisterar på att man är sur, blir det lätt en självuppfyllande profetia.... Och vad händer då? Jo, då får han bekräftat att han hade rätt och då blir det samma händelseförlopp nästa gång. (Han hade ju rätt sist....)

Men vet ni vad? Han har sagt åt mig tillräckligt många gånger, för att polletten ska ha trillat ner hos mig. Jag har faktiskt medvetet börjat stänga av kulsprutan, om jag märker att den är på. I alla fall tidigare. Och nu funkar det mycket bättre. Budskapen går fram. Han hoppar i alla fall inte ner i skyttegraven och ger moteld lika ofta längre.