TEMA diskriminering - ingen diskriminering

Jag tänkte först inte skriva något bidrag till veckans tema hos neurobloggarna, som är diskriminering. Anledningen var att jag faktiskt inte känner mig diskriminerad. Eller känner att mina barn blir diskriminerade. Men så kom jag att fundera på varför det är så. Anledningarna tror jag är:

1) att sönerna är högfungerande och mycket smarta på sina egna sätt. Det är inte så farligt att man inte kan det sociala, om man är 8 år och förstår högstadiematematik bara av sig själv. Eller är 5 år och spelar datorspel som en tonåring. Då förstår folk konceptet: "Annorlunda, men inte sämre."

2) att sönerna har det oförskämt bra på skola och dagis. Båda har kreativa pedagoger som lyssnar på oss föräldrar. Och som ser sönerna och kontakten med oss som egen kompetensutveckling. (Skola och dagis verkar annars vara en stor källa till att NPF-föräldrar känner sig diskriminerade.)

3) att jag nog utstrålar en hel del självsäkerhet (kanske bitchighet, vem vet?), och att jag absolut inte skäms för mina killar. Jag är dock öppen och säger som det är utan omsvep. Lika bra det, för det syns liksom att M är annorlunda i och med att han viftar med händerna hela tiden..... Öppenheten brukar uppskattas och jag får nyfikna frågor tillbaka. Sen har jag nog fått lite "Skåne-gås" i mig, sen jag flyttade till Skåne: Sånt rinner av mig, om jag ens märker det. Jag tycker nog att det säger mer om den som diskriminerar, än om mig och mina killar.

Men den största anledningen tror jag är:
4) att vi bor i Lund. Nämner man Aspergers och påpekar att många vuxna välfungerande människor i vår stad också har de dragen, så nickar alla igenkännande och säger nåt i stil med: "Ja, just det: Professorerna och alla speciella forskare på institutionerna runt om i staden." Okej, naturligtvis är inte alla bra forskare aspergare. Det menar jag inte. Men ändå så har en väldigt stor andel tydliga autistika drag. Och de kanske inte blir funktionshindrade i den miljö de befinner sig i, utan passar in och har dragen som styrkor? Ni vet aspergare som lyckosamt nog har ett specialintresse som de kan jobba med, och som de också blir enormt duktiga på. Ni vet, det är svårt för oss andra "vanliga" att tävla med någon som forskar med hyperfokus på jobbet, minns alla detaljer och sen när arbetsdagen är slut, går hem med glädje och fortsätter forskandet hemifrån på kvällen. För att citera en aspergare jag känner: "Fritiden, den bryr jag mig inte så mycket om."  :D

Det jag vill få fram, är att jag tror att diskrimineringen här i Lund är förhållandevis liten. Okej, det finns kanske någon rektor här och där som behöver kompetensutveckling, men gemene man är väldigt öppen om man själv vågar prata om det. Den akademiska traditionen gör kanske att folk är mer nyfikna inför nya saker och vill veta "varför"? Och kanske mindre dömande och mer toleranta mot olikheter, eftersom vi har studenter och forskare från hela världen här? Vem vet? Oavsett vilket, så tycker jag att alla personer med NPF antingen själva eller i familjen förtjänar att ha det som vi har det. Sprid gärna neurobloggarnas sida, så vi ökar medvetenheten hos allmänheten:
https://www.facebook.com/pages/Neurobloggarna-F%C3%B6lj-v%C3%A5ra-temaveckor/111575532334914

Den här sidan finns också:
https://www.facebook.com/NeuropsykiatriskaBloggar?fref=ts