Gordon Neufeld om uppmärksamhet

Just nu så lyssnar jag återigen på Gordon Neufeld som var i Sverige och föreläste om uppmärksamhet och ADHD i januari.  Ni hittar föreläsningen, som är 4 i delar à 2 timmar, här:
http://urplay.se/Produkter/173882-UR-Samtiden-Varfor-lyssnar-inte-Kalle-Del-1-sa-fungerar-uppmarksamhet

Jag kan erkänna att det var med blandade känslor jag började lyssna. Jag fick lite dåliga vibbar i början. Han verkade så negativ till medicin och dessutom pratade han om basbehov som trygghet osv. Jag bara väntade på att jag skulle känna mig klandrad som förälder och var rädd att detta skulle vara ytterligare en person som skyller ADHD på "dåliga föräldrar". Nu när jag har lyssnat på de första 55 minuterna, så har jag inte känt det så. Det är tvärt om mycket intressant och jag känner igen mycket. Han säger själv att han vill försöka få pedagoger och föräldrar tillbaka i "the drivers seat" med barnen, vilket ju låter bra. Men jag funderar lite på hans slutsatser om vad ADHD (som han kallar sen eller utebliven mognad) beror på... Jaja, det får ni höra om i något framtida inlägg, när jag lyssnat lite mer.

Den första delen handlar om vad uppmärksamhet är. Gordon börjar med att berätta hur hjärnan utvecklas. Hjärnan består ju som bekant av två hjärnhalvor. Oftast så får man olika signaler från de två hjärnhalvorna. Det händer ju när man tittar med två ögon, eftersom ögonen inte sitter på exakt samma ställe i huvudet. Det finns dessutom olika infallsvinklar på de flesta saker i livet. Han illustrerar detta med att visa hur olika en cylinder kan se ut, från olika håll. Tittar man ovanifrån ser den ut som en cirkel. Tittar man från sidan ser den ut som en rektangel. Båda bilderna är väldigt olika, men båda är rätt. (Titta 20 minuter in i filmen, om ni vill se detta exempel.) Det gäller ju rätt många saker i livet. Och olika människor ser olika saker, beroende på vilken infallsvinkel man har.

När vi är små, så klarar hjärnan bara att ta hand om en signal i taget. Så kallat 1-dimenstionellt tänkande. "antingen-eller-fokus". Han illusterarar detta med hur små barn kan vara: "Mamma, jag älskar dig. Mamma, jag hatar dig." Det ser jag tydligt hos lillasyster just nu. Hon vill slå mig när jag inte lyder henne, för att sekunden senare bara vilja krama mig. Det är aldrig något mellanting, utan hon vill antingen slå mig till 100% eller krama mig till 100%. Det finns aldrig någon tvekan i de små boxarna. Och kramarna innehåller aldrig någon ilska eller tvekan.

Det finns något i hjärnan som han kallar "the mixing bowl" (blandings-skålen) som heter prefrontala cortex/barken. Där blandas de olika signalerna från olika delar av hjärnan. Denna del är outvecklad tills man är 5-7 år. Om man utvecklas normalt, så etablerar hjärnan först de enskilda signalerna ordentligt och blandar därefter dem med hjälp av prefrontala cortex/barken. En integrationsprocess. Då får man ett "det-här-och-fokus". "En del av mig tänker så, en annan del av mig tänker så här...."

Om man av någon anledning inte kommer till detta stadie då man blandar signalerna så har man ett "antingen-eller-uppmärksamhets-system", dvs man fortsätter bearbeta en signal, en tanke, i taget. Det leder bland annat till att:
* man hoppar fram och tillbaka mellan tankarna
* man har svårt med tidsperspektivet (nu och sen, dvs man lever i nuet)  
* man har svårt med mentaliseringsförmågan (mitt perspektiv och någon annans)
eftersom man har svårt att hålla något i "bakhuvudet".

Man ser inte att draken sitter på en skatt, utan man ser antingen bara draken eller skatten. (Bildligt talat alltså.) När barnen börjar se både draken och skatten, så är det ett bra tecken. När ens barn kommer hem och säger att han/hon ser fram emot att vara med i skolföreställningen, men är nervös också, så visar det på att integrationsprocessen är på gång.

M har börjat att ge mig mycket lätta smockor när han är arg. Jag ser i hans ögon att han är arg, men tvekar jättemycket. "Jag är arg på mamma, men jag älskar henne och vill inte skada henne." Sekunder efter så säger han förlåt och undrar om det gjorde ont. (Han har aldrig tidigare slagits och det är väldigt onaturligt för honom. Men han testar att göra som syskonen.) Är han på väg mot "det-här-och-fokus"?

Slutligen så kan jag inte låta bli att fundera på om synen spelar in på något sätt för hjärnans utveckling. Jag vet ju att exemplet med synen bara var just ett exempel, och att det finns andra sinnen, komplexa situationer osv. Men synen är ändå något som påverkar oss väldigt mycket. Och jag vet ju att Ms och lillebrors ögonrörelser ändrat till mer "normala" när vi lagt om kosten. Har kosten påverkat ögonen, som i sin tur har påverkat hjärnan? Eller är det tvärt om? Något i hjärnan (opioda peptider t ex), som i sin tur påverkat deras syntolkning?

Fortsättning följer....