Translate

onsdag 31 juli 2013

Ett gästinlägg: En NPF-mamma berättar

Jag ställde en fråga till en facebookvän - en rutinerad mamma med flera barn med NPF, och fick ett mycket tänkvärt svar. Jag gillade svaret så mycket att jag gärna ville ha det som gästblogginlägg, och det gick hon med på, så här är det:

"Kom på att jag skulle svara på en grej, ang. att bära grejor när man är och badar. Njaeee, de här barnen bär inte just något till eller från bilen/stranden. Jag är rätt säker på att du förstår varför, men jag drar det ändå.

Man kan ju tycka att åtminstone O. skulle kunna bära kylväskan eller t.o.m. IKEA-kassen med alla handdukar (som han gärna vill ha med...) men nej, det är jag som bär. Det är också jag som pumpar upp gummibåten, tömmer gummibåten och bär gummibåten och årorna ner till sjön. Om han ber mig. Känner han för det så bär han själv. Det är jag som hämtar glömda simglasögon, skakar av sandiga handdukar och servar genom att portionera ut pastasallad och fylla på saft i muggen.

Ibland undrar jag om folk undrar över mitt bortskämda barn. Jag har läst tillräckligt många statusar om tanter och gubbar som inte kan låta bli att lägga sig i på både trevliga och otrevliga sätt, för att jag vet att folk undrar över sånt de inte inte förstår. Undra sa flundra...

Det är bra när man är lite förberedd, och det är jag. Om någon frågar så tänker jag tala om som det är; den här lille gossen skulle allra helst inte alls vara vid stranden. Han skulle mycket hellre sitta hemma i soffan och spela Xbox med sina vänner online. Och för att över huvud taget få honom ur huset så får man lov att lirka lite, och skämma bort lite.

När jag känner att det är läge, då ber jag honom bära kylväskan eller hämta simglasögonen själv, men annars gör jag faktiskt gärna den lilla uppoffringen. För att få se honom leka och ha roligt vid badet. För roligt, det har han. När han väl kommer så långt. Tids nog kommer han att få lov att göra en massa tråkiga och nödvändiga saker själv, om de ska bli gjorda. Men vid det laget hoppas jag att han kommit ikapp lite, motivationsmässigt."

2 kommentarer:

  1. Vilket fint inlägg! Känner så igen mig i känslan att man skämmer bort sitt barn oerhört men precis som du skriver finns det ju orsaker till det. Är förundrad över att det finns människor som har så mycket tid att lägga sig i hur andra lever sitt liv... Själv har jag fullt upp med att få ihop mitt eget...
    Kram Cecilia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller med! Jag brukar fundera på hur dessa människor egentligen mår.... Om de nu måste fokusera så himla mycket på andra....
      Kram

      Radera