Ögonguck och lågaffektivt bemötande

Lillebror har fått en ögoninfektion. Ni vet en sån där kladdig historia. Med var som är så kladdigt att det ser ut som att det kommer snor från ögat.

Jag fasade för hur ögat skulle se ut när han vaknade. Han har väldigt lätt för att få panik och fastna i skrikande. Då är det svårt att reda upp situationen, eftersom han oftast samtidigt springer runt och är svår att få kontakt med.

Vi vaknade och höll om varandra ett tag. Jag klappade på honom, för att han skulle känna sig trygg och få må-bra-hormoner i kroppen. Och för att han är väldigt gosig också. ;)

Efter ett tag så försökte han öppna ögonen. "Åh, nej!" utbrast han och tittade på mig. Med ett öppet öga. Det andra hade klistrat igen sig på grund av det torkade varet.

Jag: "Ojdå. Det är gucket som har torkat och klistrat ihop dina ögonfransar. Jag ska hjälpa dig få bort det. Det är inget farligt. Det kommer bli bra igen. Sitt still."

Så gick jag och hämtade en blöt handduk som jag höll mot hans öga.

"AJJJ!" skrek han till.

Jag höll handduken lite lösare fortsatte att förklara vad jag gjorde: "Det är för att vattnet ska lösa upp gucket. Det kommer gå bra. Vi måste bara vänta lite. Håll handduken själv, så det inte gör så ont."

Vi satt så ett tag. Jag strök honom på benet samtidigt, för att lugna honom. Ögat öppnade sig lite. Vi gick till toaletten och sköljde ögat med rinnande vatten. Långsamt blev det bättre. Han satt så still, så still. Och var lugn medan jag kunde hjälpa honom. Jag upprepade mina försäkringar om att det kommer gå att öppna och det kommer gå bra. Och jag berättade även att allt jag gjorde var för att hjälpa honom, fastän det var lite obehagligt. Smockan hängde i luften ett tag, men han hejdade sig. Han vet ju att jag alltid hjälper honom. Aldrig gör något elakt mot honom. Ändå så skadar inte lite extra tydlighet i det läget.

Lillebror: "Ögat ville kanske klistra ihop sig?"

Jag skrattade till: "Ja, det tyckte kanske att du bråkade för mycket med det, så det klistrade igen sig så det kunde läka ifred."

Lillebror: "Bråkade?"

Jag: "Ja, att du kliade för mycket på det." 

Han log. Han fick upp ögat.

Jag: "Vill du titta på det? Det ser bättre ut idag. Jag kan lyfta upp dig till spegeln."

I det läget så är det oerhört viktigt att bemöta lillebror lågaffektivt. Att vara lugn och försäkra honom om att allt kommer bli bra. Att vara den som håller ihop tillvaron för honom, när hans känslor håller på att galoppera och orsaka kaos i hans inre. Jag är hans spegel. Han tittar på mig minst lika mycket som han vänder sig inåt. Han har lite svårt att skilja mellan sina känslor och mina känslor. Så är det mellan de flesta föräldrar och barn, tänker jag. Men ännu mer med lillebror. Det är alltså det jag utnyttjar och styr upp situationen med. Jag sitter bakom ratten med hans känslor. Inte till 100 %, men tillräckligt mycket för att styra oss till rätt ställe.

Om man själv istället tappar fattningen och blir rädd, upprörd eller skriker åt lillebror att lugna sig och vara tyst. Ja då kan ni tänka er hans inre kaos. Hur ska han kunna lugna sig? Är det ens ett rimligt krav på en 5,5-åring med autism, om jag som neurotypisk 38-åring inte klarar det?