TEMA: Inkludering - Ett exempel när det fungerar

M är troligtvis ett av få barn med NPF som är bra inkluderad i den vanliga svenska skolan. Ja, jag vågar faktiskt påstå att han har det bra och trivs. Han är glad och knorrar varken mer eller oftare på mornarna, än vilket skolbarn som helst.

Det är flera faktorer, som jag tror spelar in för att inkluderingen har lyckats. I punktform:

* Han är högfungerande (dvs normalbegåvad totalt sett), har starkt utvecklad logik och är läraktig. Sammanfattat, så kan han kompensera många svårigheter med intelligens.

* M är mycket social. Han har visserligen inte så stark social förmåga, men han har viljan. Han tycker om att prata enormt mycket. Han har en så kallad hyperaktiv mun. Han kastar sig ut i samtal och vågar. Han vill gärna vara med de andra barnen och göra samma saker som dem.

* M går i en liten klass med bara cirka 14 barn. Det anser han själv är alldeles perfekt.

* Han har en resurs vid sin sidan, nästan hela skoldagen. Eller ja, när det behövs. Han hade sån tur att resursen på dagis fick följa med till skolan. Hans resurs är en oerhört duktig och engagerad tjej som känt honom sen han var 3 år. Hon tänker hela tiden om och tänker nytt och ser honom som han är i nuet. Hon och övrig personal jobbar mot att han successivt ska lära sig klara fler och fler stunder på egen hand. Absolut inte mer än han klarar, men de gånger då det funkar utan resursen är viktiga för självkänslan. Att han faktiskt fixar det ibland, och kanske inte kommer bli beroende av ett "hjälp-jag" resten av livet. När M spelar tennis till exempel, funkar det bra enbart med gymnastikläraren. Det har krävts att gymnastikläraren lärt sig hur M fungerar och vilken typ av stöd som behövs: Påpushning under omklädningen t ex.

* M har oerhört kompetent och intresserad personal i övrigt. Vi har utan några problem alls kunnat "bilda team" med dem. Resursen (som varit med sen dagis) har dessutom lärt upp övrig personal om Ms behov. De har i sin tur kunnat stötta vikarierna när hon var mammaledig. Jag har aldrig känt mig klandrad för någon av Ms svårigheter. Personalen tycker om M som han är. Attityden man möts av är att de vill lära sig mer om honom och NPF i allmänhet. De ser diskussionerna med oss föräldrar som egen kompetensutveckling. Och en hjälp till bättre dagar med M. Inte för att vi vet allt, men vi vet ju en del. Och ofta så får vi allihopa slå våra kloka huvuden ihop för att lösa de problem som uppstår. Ibland får vi även fundera några dagar, fråga andra om råd och testa olika lösningar, innan vi hittar rätt. Men tillsammans löser vi faktiskt de allra flesta problemen till slut.

* M har de anpassningar han behöver. T ex en egen vrå, en egen dator, en anpassad toalett, hörselkåpor, hjälpmedel vid läsningen och skrivningen, osv. Han får t o m ha tuggummi på lektionerna om det behövs för hans behov av muntligt stimuli. Rektorerna är stöttande vilket underlättar.

* Det är en bra balans mellan lektioner i klassen (med 15 barn och resurs vid hans sida) och enskilt arbete i hans vrå. Resursen brukar titta mycket på hur han mår. Om han orkar vara med eller behöver gå undan. Det varierar med dagsformen.

* Han klarar kunskapsmålen. Vissa svårigheter kan han kompensera med intelligens och strategier. Andra får han kompensera med hjälpmedel. Till exempel, så behöver han inte skriva för hand lika mycket som de andra barnen. Han får skriva på sin dator istället.

* Han har ett gott självförtroende. Han vet om att han har "fiffig autism" och ADHD. Att det innebär att han fungerar lite annorlunda än den andra barnen, inte sämre. Att det är därför han har en resurs, för att den ordinarie läraren inte hinner ta hand om honom och de andra barnen samtidigt på ett bra sätt.

* Även de andra barnen och deras föräldrar fick tidigt veta om hans diagnoser. De har fått förklaringar till Ms beteenden, både av M och mig, men även kontinuerligt av personalen. Det är inte lika kul att reta någon för att den viftar, om man vet om att orsaken är att barnet känner obehag i sina händer.

* Just mobbing tror jag inte förekommer så mycket i de lägre årskurserna på Ms skola. De har inga håltimmar och de har rastvakter. Det finns alltså nästan alltid någon vuxen med barnen. Som vi alla vet inträffar den mest mobbingen när vuxna inte är närvarande: På raster och i omklädningsrum, t ex.

 * Vi har även kunnat ta upp familjens behov i övrigt och har mötts av stor förståelse för att vi t ex har svårt att hinna med lästräningen varje dag. Resursen gör den numera under fritidstiden, så vi har en kamp mindre här hemma. (Vi har ju annars kamper om många olika saker: Sitta still vid matbordet, äta upp, plocka upp efter sig, hur man samtalar - man är tyst ibland och lyssnar, inte vifta bort all sin lediga tid, utan fylla den med något meningsfullt.)

* Slutligen vill jag nämna att M mår mycket bättre sen han började få en socker-, gluten- och kaseinfri kost. Han är inte botad, men mår mycket bättre. De svåra symptomen har minskat rejält. (Men kvar är matteförmågan.) Tack vare det så fungerar de pedagogiska strategierna bättre och bättre. Och självklart påverkar det hur han trivs i skolan.