Translate

söndag 21 april 2013

Ett av mitt livs jobbigaste val

Jag har haft enorm ångest för att jag inte åkte till min pappa på hans dödsbädd.

En sjuksköterska ringde mig klockan 19.21 igår och sa som det var. Jag var 3 timmar från pappa, minst. Pappa dog klockan 22.21. Även om jag hade kastat mig i bilen, så hade jag inte hunnit fram i tid. Som väl var hann brorsan dit.

Visst hade jag kunnat åka tidigare i veckan. Men läget var så osäkert. Först låg han medvetslös. Sen vaknade han till och verkade klara det. Blev sämre igen och då gick det fort.

Om det inte hade varit så att familjesituationen här hemma är extremt ansträngd just nu, så hade jag åkt till honom. Maken har väldigt ont i kroppen fortfarande. Han + barnvakter hade inte blivit bra för barnen. Maken behöver gå undan ofta och vila, vilket hade lämnat barnvakterna ensamma med en alltför svår uppgift.

Jag behövs här, för att strukturera upp tillvaron. Laga specialkosten, läsa barnens små signaler, peta in rätt mat vid rätt tillfälle, förhindra utbrott, förhindra slagsmål, göra "brandkårsutryckningar" när någon håller på att ramla ner från något, tolka mellan barnen osv.

Pappa var här för 2 månader sen. Han visste vilken ansträngd tillvaro vi har. Han frågade ofta hur maken mådde och hur jag hade det. Pappa brukade alltid säga att meningen med livet var att ta god hand om sina barn. Tyvärr så lyckades han själv inte fullt ut i praktiken, men i teorin så kände han så. Så jag visste att pappa ville att jag skulle ta hand om hans barnbarn i första hand. Det var hans vilja att jag skulle stanna här. Men jag är ändå så ledsen för det. Jag hade velat sitta där och hålla hans hand, givetvis. Men med facit i hand så valde jag rätt, för maken har mått rätt skruttigt idag faktiskt. Det har varit en slitsam dag.

4 kommentarer:

  1. Hej,
    Beklagar sorgen, verkligen, och sköt om dig.
    Det bästa du kunde ge din pappa var att ta hand om din familj, och även när det känns hårt att inte ha hunnit ta riktigt farväl, så tror jag att du kommer att finna ro i ditt beslut. Jag hann tyvärr inte heller till min fars bortgång (var också plötsligt), och det kändes väldigt tråkigt just då, men känns bättre nu.

    En liten fråga, har du varit och sett honom efter hans bortgång? Det kan annars vara en klok idé att göra det. Jag fick se min far i kapellet på sjukhuset, och det var ett trevligt minne, så här efteråt (över 4 år sedan han gick bort). De hade tänt ljus och lagt blommor på honom på sjukhuskapellet. (det var vacket).

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Linda! Ja, jag har funnit ro i det beslutet. Det var ett väldigt jobbigt beslut att ta, och jag har fokuserat på att jag inte hade en chans att åka dit i tid säkert. Hade kanske kört ihjäl mig till och med? Pappas systrar vad med honom på dödsbädden innan brorsan kom dit, och det har gett mig en enormt tröst och också glädje. De hade inte träffats på år.

      Jag hade tyvärr inte någon chans att se honom. Det är något jag ångrar lite idag. Hade kanske hjälpt mig förståelse av saker och ting lite grann. Men det var fullt upp med barnen. Då hade de också fått vara med och se, och det hade nog inte varit så bra. Jag hade fullt upp med att ta oss dit, så jag ångrar inte det egentligen. Men det känns ändå som ytterligare en sak jag fick stå över, p g a familjesituationen. Pappa var förstås i rätt risigt skick sista gången jag såg honom, och jag trodde då att det var sista gången vi sågs, så förståelsen finns ju ändå.

      Kram

      Radera
  2. Usch, vad tråkigt att läsa om din pappa, beklagar verkligen... Förstår absolut din ångest över att du inte var hos din pappa, måste ha varit mycket jobbigt att inte kunna vara nära i denna stund. Är det inte möjligt för dig att åka upp och se honom nu? Jag tror precis som Linda att detta är en viktig del i sorgeprocessen. Jag satt hos min pappa hans sista dygn - de jobbigaste dagarna i mitt liv men jag är ändå glad för att jag hade möjlighet att vara där. Att se någon död tror jag kan vara viktigt för att kunna gå vidare.

    Kram från en som följer din blogg

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej!

      Ja, som du ser så svarade jag Linda att jag inte hade chans till detta heller, tyvärr. Han var i så risigt skick när jag såg honom sista gången, att jag får ta fasta på det när det gäller förståelsen. Jag är så tacksam för att han kom hit då. Jag kan tänka mig att det är enormt skönt att vara där för dig, även om det är enormt sorgligt. Man vill ju vara med och håll handen etc.

      Kram

      Radera