Translate

tisdag 27 mars 2012

Curling, dess motsats och energivinster

Jag fick en så bra kommentar på mitt förra blogginlägg, att jag tänkte skriva svaret i ett nytt inlägg, så det syns.

Frågan är hur jag tänker egentligen, när jag tänker "If we treat him like an idiot, he will become one" angående M, och samtidigt tar på mig vissa arbetsuppgifter som maken och jag delat på tidigare. Hur går den logiken ihop egentligen? Och betänk då att jag är på gränsen till utbränd. Orkar jag ta på mig mer?

När det gäller "tänket" kring hur jag anser att man ska behandla någon med NPF, så är det en hårfin balans mellan att pusha och därmed utveckla, och hjälpa och stötta där personen inte kommer längre eller behöver det för stunden. Det är det som skiljer maken och M åt mest. M har haft en rasande utveckling på senare tid. Maken har "stått stilla" på flera punkter i flera år. Han har helt enkelt skärpt sig så mycket han kan. Han är helt enkelt vuxen. Nu är det dags för mig att möta honom på halva vägen, genom förståelse och att jag anpassar mig efter den han är.

Och när det gäller M, så tänker vi föräldrar "If you treat him..." på vissa punkter. Absolut inte alla. Sista stycket på nedanstående inlägg, visar hur jag/vi tänker i vissa andra fall, där vi känner att M kommit till en punkt då utvecklingen går långsamt (här = bli mer fokuserad vid påklädningen på morgonen). Då är det läge att sätta in stöd. Och jag lägger inte bara tillbaka makens mössa där den hör hemma, utan även Ms grejer, och lillebrors. Lillasyster hjälper ibland till, oombedd för att hon tycker att det är kul.
http://aspergermamma.blogspot.se/2012/01/jobbigt-att-komma-ivag-trangt-i-hallen.html

Så var det det här med "Om jag orkar?". Det jag försöker få till stånd är en total energivinst, genom att göra ett skift i arbetsuppgifter. Det betyder alltså inte att jag ska göra mer totalt sett och maken mindre. Han ska göra andra saker istället, och jag ser redan att han har mer energi och att det kliar i fingrarna på honom att ta tag i vissa projekt. Bl a putsade han alla fönster på nedanvåningen och i uterummet förrförra helgen. Han putsade nog i 2-3 timmar och hade hand om killarna samtidigt. Han tyckte det var kul och målade dessutom blommor på uterumsdörrarna, så ingen ska gå in i dem. Jag blir matt bara jag tänker på allt som han gjorde den dagen. (Hade varit otroligt jobbigt för mig.)

Och bort med allt energidränage från oss båda, till följd av
1) tveksamheter, sårade känslor och bråk kring vem som ska utföra vilken uppgift. Vi bara agerar istället.
2) dubbelkommandon. Jag har koll på kläder, dagis/skoltider, familjescheman. Han har koll på all teknik inkl radiobilar, cyklar, surfplattor, datorer, bilen osv. Och tro nu inte att teknikunderhåll är en försumbar del i det här hemmet, tidsmässigt....  (Ja, så där är han både projektledare och utförare.)

In med tydlighet istället, kring ansvar och uppgifter. Och dessutom ska vi göra tydligare scheman. Vissa saker fortsätter vi att dela på, som matinköp, för flexibilitetens skull. Den som har mest energi och möjlighet för stunden handlar mat. Och detsamma med att plocka leksaker och dammsuga.

Det som dränerar mig på energi, är inte agerandet, utan alla negativa känslor jag bär med mig när jag agerar. Det är t ex faktiskt helt okej, att gå och pula i köket medan jag grunnar på ett nytt inlägg. Men att städa i köket och grunna på varför han inte hjälper till, är totalt utmattande. Och det leder ofta till bråk efteråt.

Både maken och jag har haft mer energi på sistone. Och bråken och missförstånden har minskat betydligt. Speciellt sådana konflikter som man i efterhand bara skakar på huvudena åt och drar ett streck över. Sandlådekonflikterna. Patetiska, men nog så jobbiga.

Den sista pusselbiten som ska på plats, som jag nog faktiskt aldrig trodde skulle komma på plats, är att maken ska ta över fler av mina arbetsuppgifter som inte passar mig så bra. Jag behövde inte säga något om fönsterputsningen, utan det var hans förslag. Ett sällsynt göromål jag vet, men han har föreslagit att han ska handla lite oftare så jag slipper. Eller ta barnen själv, så jag får sticka ut på annat. Jag var t ex iväg en sväng ikväll! :) Och se även mitt förrförra inlägg (Poängsätta varandras att-göra-listor), så ser ni att det händer saker här hemma!

Till dig som skrev kommentaren: Tack! Verkligen tack! :) Detta var något jag behövde tänka till kring och få ur mig! Och om det är något du undrar kring ovanstående, så kommentera gärna igen! För undrar du, så är det förmodligen inte glasklart, kanske inte heller för mig.

4 kommentarer:

  1. Hittade hit av en slump och har ännu bara läst de senaste inläggen men kan inte låta bli att kommentera. Är nog beredd att hålla med den som lämnade en kommentar på förra inlägget och hänger inte med i ditt resonemang fullt ut. Visst kan och bör man fördela arbetsuppgifter i hushållet så att det sparar energi för båda parter men det jag reagerar på är att du skriver att M är ett barn och utvecklas, maken är vuxen. Punkt. Skulle man inte kunna utvecklas och hitta strategier om man är vuxen med Asperger eller ADHD? Jag vill tro och hoppas att alla männsikor är, eller i alla fall kan vara, i ständig utveckling. Detta gäller på de flesta områden i livet, både privat och i arbetslivet och oavsett om man har ett funktionshinder eller inte. Om maken nu har svårt att komma ihåg saker som gäller barnen måste det väl vara bättre att hitta strategier för hur detta ska bli lättare för just honom än att ni bara lämnar över det till dig. Håller helt med om att man kan göra så när det gäller uppgifter i hushållet men när det kommer till barnen tycker jag att det är en annan sak. Det kan ju i längden tom bli farligt om den ena ensam har för mycket ansvar för allt som rör barnen - tänk om det händer denna förälder någonting? Då blir det ju enormt jobbigt för den andra som inte är lika insatt.

    SvaraRadera
  2. Hej och tack för din kommentar!
    Jo visst är vi alla i ständig utveckling. Det håller jag med dig om. Maken också, det är bara det att angående de områden där det stått still för maken under lång tid, så känner jag beredd att släppa det eller åtminstone låta det vila ett tag. Att välja sina krig och inte kriga på alla fronter samtidigt.

    Visst skulle han kanske kunna träna sig via arbetsminnesträning t ex, och det kan man ju tänka sig i framtiden. Bara att just nu, när vi båda "går på knäna", så är det inte tidseffektivt för oss. Småförändringar kan man alltid göra, som t ex se till att han skriver upp fler saker i mobilen och däremed kommer ihåg dem. Vilket han också gör, men det går ju inte att skriva ner precis allt?! Och då måste man även komma ihåg att man skrivit ner det....

    Eftersom du är "ny" vet du inte följande: Vi är i ett väldigt pressat läge för närvarande. Maken var sjuk nästan hela förra året, och jag är på gränsen till utbränd och vi har väldigt lite hjälp med barnen. Det gör att vi ofta är trötta och hamnar i konflikt. Ofta leder det till förbättringar och strategier för oss en av oss eller båda (vilka finns beskrivna i äldre inlägg), men det gör oss även tröttare. Så jag tror att vi först måste hitta ett sätt att vila oss, och därefter kan vi var för sig satsa på individuell utveckling, där det går och behövs. Men visst, vi är även tvunga att göra det kontinuerligt, för att vi ska kunna hålla ihop och må bra.

    Och viktiga saker angående barnen, de diskuterar vi alltid tillsammans. T ex vad vi ska diskutera med BUP-läkaren. Men när det gäller att komma ihåg att ta med en rotfrukt till dagis imorgon (lillebror) eller ett kokt ägg på fredag (M), så ser jag ingen anledning att vi båda två ska hålla koll i nuläget. Eller på barnens kläder. Om det händer mig något, så är nog inte de glömda grejerna en stor sak i sammanhanget. ;) Men visst är det lite farligt och det är ju kanonbra om båda kan detta. Bara det att det kostar mer än det smakar för oss i nuläget. En väldigt liten risk, trots allt. Och de kostar mycket energi (som vi alltså inte har) att båda två är beredda. I längden håller jag absolut med dig. Det går mig på lite nya tankar, att jag borde göra iordning lite bättre system och struktur här hemma. T ex märka ut tydligare var alla saker finns.

    Tack för din kommentar! Det är härligt och utvecklande att få lite mothugg och tvingas tänka till. :) Skriv gärna igen!

    SvaraRadera
  3. Vad brukar dom vanligaste symptomen vara på en 4-6 årig pojke på autism snälla behöver verkligen veta?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej! Snabbt svar innan jobbet. Du verkar ha varit uppe i natt och funderat.... Det är problem med kommunikationen, sociala interaktionen, de exekutiva funktionerna som att planera sig dag och att minnas och dessutom har man ofta problem med det sensoriska, dvs förstärkt eller försvagat luktsinne, syn (detaljseende), smak och/eller känsel. Många kan ha motorikproblem, ett speciellt sätt att prata, logiska. Allt detta stämmer inte på alla. Ring och prata med BUP!

      Radera