Translate

måndag 21 januari 2013

Ojämn förmåga

I morse var det väldigt trögt. M ville först inte gå till frukostbordet. Och när jag väl fått honom dit, så satt han bara och tittade på filmen. Jag påminde honom några gånger om att han skulle äta, men inget hände. Jag stängde av filmen, för att han skulle koncentrera sig på maten, men då blev han bara arg. Då satte jag på filmen igen och började mata honom. Han är 8 år och kan oftast äta själv. Vad spelar det för roll att jag matar honom någon gång ibland, när han oftast äter själv? Idag var han trött, och jag antar att det var det som satte ner hans förmåga.

Det händer med andra saker också, som påklädning. Han kan klä på sig själv, men jag brukar hjälpa honom när jag märker att han är trött. Speciellt på morgonen. Jag vill att han ska komma till skolan med energin i behåll. Påklädning kan han öva vid andra tillfällen. Det behöver han inte göra när han är som tröttast, i början på dagen.

Jag tänker absolut inte att jag curlar honom. Jag tänker att jag kompenserar honon för hans brister. Jag gör det av kärlek. Mitt tips: Stryk det fula ordet curling ur er vokabulär, och börja prata om att kompensera brister istället.

Jag kompenserar sönernas och makens brister så mycket jag kan och orkar. Givetvis får de försöka lära sig vissa saker. De de kan lära sig. Men när det inte går, då kompenserar jag. Till exempel så är det jobbigt för maken att klä på barnen ytterkläder. Först ska han veta vilka kläder som är vems och var de finns. Inte alltid lätt med barn som sprider sina saker i huset. De har rätt lika storlekar och flera olika vantar och mössor var. Sen själva påklädningen, med barn som egentligen inte vill. Detta är svårare för maken än för mig, eftersom han inte har motoriken automatiserad på samma sätt som jag. Han måste tänka efter för varje liten sak han gör, och då blir det så klart jobbigare. Men ibland så fixar han det.

Jag kompenserar även maken när han förlägger sina saker eller glömmer ta in matvaror. Jag sätter in margarinet utan förebråelser. (Han har ju redan glömt det. Ingen mening att ens ta upp det, eller bli irriterad.) Likaså kompenserar jag honom med allt som ska kommas ihåg och som han inte skriver upp i sin kalender. Jag kompenserar honom och tillsammans så kompletterar vi varandra. Jag är glad och tacksam att jag har förmågor som han inte har. Och vice versa..... (Han kompenserar mig tillbaka rätt ofta, så ni vet.....)

Ofta hör man att människor med autism får höra att "de kan bara de vill". Folk i omgivningen har sett dem lyckas någon gång tidigare (maken sätter ju t ex in margarinet ibland), och gör misstaget att tro att personen alltid klarar detta. Men det varierar med dagsformen betydligt mycket mer, än för oss andra, när man har autism. Om det ändå vore så enkelt att det var viljan som saknades..... Då hade de ju bara kunnat "vilja" med allt, så hade vi inte behövt några diagnoser.

Tänk dig att du är på väg till en anställningsintervju eller något annat viktigt möte. Av någon anledning så är du sen. Du hittar ingen parkering och får köra runt en stund. Till sist hittar du en liten plats längs med gatan. Klarar du att fickparkera i det läget? På vänster sida i rusningstrafik? Vi antar att du oftast brukar kunna det. Om inte annat efter några försök. Men nu, när du är tokstressad och din hjärna inte funkar som den brukar - klarar du det? Vill du att någon som går förbi på trottoaren skriker åt dig: "Du kan om du vill!", "Skärp dig!" samt "Du gjorde det igår." Hjälper dessa kommentarer dig? Det är inte viljan det hänger på. Det är förmågan. Den är nedsatt av stress, som bara byggs på när andra tjatar. Och du är naturligtvis mycket väl medveten om att du kunnat fickparkera tidigare. Fattar inte andra att detta stör dig något enormt? Du är ju ingen idiot..... Och definitivt ingen lat idiot...... Och vad händer med din självkänsla? Och vad tänker du om den som försökte peppa dig?

Tänk om någon istället hade gått fram till dig, och hjälpt dig att parkera genom att vinka in dig i rutan. (Det händer ju tack och lov ibland.) Tänk om någon du kände och litade på råkade dyka upp, och tog över rätten, lät dig springa till mötet och lovade att komma bort med nycklarna sen. Hade det inte varit väldigt skönt att få bli kompenserad? Att få hjälp? Och vad hade du tyckt om personen som kompenserade/hjälpte dig?

24 kommentarer:

  1. Hej,
    Jag har ett tips när det gäller barnens kläder, jag märker upp jackor, termobyxor, skor mm med papperstejp och svart tuchpenna (spritpenna). Lappen sätter jag väl synligt under hängaren i tex jackan, och när jag ska tvätta så tar jag bort lappen, och sätter dit en ny efter tvätt. Alla ser den klart och tydligt, även dagispersonalen. Så blir det lättare även för din man, för då behöver han inte fundera, syns väldigt bra med vit pappers tejp och svart text. (Jag brukar även skriva dit telnummer, och på så sätt har jag fått tillbaka jackor mm.) (Förtydligande: Är alltså barnets förnamn jag skriver tillsammans med telnummret.)

    Min erfarenhet är att man inte ska hjälpa till så mycket utan att as-personer behöver hitta egna strategier för att klara av vardagen. Att du hjälper ditt barn, det är bara förståeligt och vettigt för han är inte så gammal,
    men min erfarenhet med min egen man är att det är rätt otacksamt att hjälpa vuxna personer eftersom de inte ser vad man gör, dvs i deras huvuden så får de för sig att det funkar, till och med att de faktiskt har gjort det (tvättat, diskat, lagt mössan på rätt ställe ;). (väldigt märkligt att man inte har koll på vad man gör eller inte men så var det, de har ju tyvärr inget minne för det heller, ha ha).

    Så kontentan av det var att vi kunde ha långa diskussioner om vem som hade tex fyllt på kattskålarna med mat, och han kunde vara 150% säker på att det var han....otroligt trisst. Jag kom till slut på att nej, margarinet får stå framme, så att han verkligen ser att han glömmer, för annars tror de verkligen att de har gjort det och man kommer inte vidare. Däremot så gör jag sådant som han absolut inte kan komma ihåg, som att märka kläder, eller vilka byxor som finns extra på dagis, sånt sköter jag. Men om man tittar på exemplet med margarinet, så kan han få in en rutin, nöta in en rutin, att alltid titta på köksbordet för att se om det är saker som ska in i kylen innan han går därifrån. (Fullt möjligt) (och om han inte förstår varför så får du förklara det här med att bakterierna förökar sig i värmen).
    Allt som är visuellt att se är de fullt möjligt för dem att lära sig hur man gör, och när de har fått in en rutin tar det väldigt lite energi för dem att utföra just den uppgiften, men uppstarten, att lära sig, tar naturligtvis energi. Hos oss lämnar han på dagis, och jag hämtar så att jag får med mig jackor mm.
    Eftersom maken numera hjälper till en hel del, kan jag använda min energi till att planera utflykter, ringa en kompis så att hennes barn kan komma på besök, hinna prata med dagispersonalen om hur det går med lillen, etc, istället för att lägga ner energin på saker som han faktiskt kan göra. (Man har bara 24 timmar, och det är bäst att spendera dem väl.)

    Jag förstår din vilja att hjälpa, har den viljan väldigt mycket själv, men jag önskar att någon hade sagt detta till mig, att man själv också har begränsat med energi, och att det gäller att spendera den väl.

    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Accepterar de en tejpbit bak i kläderna? Det gör inte mina. ;) Jag måste klippa bort alla lappar. De kliar. Men bra att det funkar hos er. :) Jag brukar skriva med sprittusch utanpå kläderna. Då måste man förstås komma ihåg att det står där.....

      Ojdå, jag var kanske inte tillräckligt tydlig. Jag har verkligen gett honom utrymme att klara sig själv där det gått. T ex när M var bebis, och maken pappaledig, så åkte jag bara till jobbet. La inte fram varken kläder eller mat. Det behövdes inte. Han fick in sina rutiner. Visst använde han inte skötväskan, utan la allt i en plastpåse, men vad spelar det för roll? Och med mycket annat så har han sina rutiner, som funkar de med.

      Oftast så vet han vad han gjort och inte gjort, men jag har inte tänkt på det så mycket faktiskt. Och det där med margarinet, fixar han oftast när det är undanplockat i köket. Är det rörigt, så ser han inte saker som står framme, fastän han gärna vill ha dem. Saltet tex. Jag misstänker att våra män är olika där. Maken är inte visuellt stark på det sättet. Han ser inte träden för skogen. ;)

      Efter 13 år tillsammans, så har jag insett att vissa saker inte är värda att kämpa om. Jag har "stångat mig blodig" med mycket. Så därför släpper jag nu dem. Han kan så mycket annat och gör ju så mycket han orkar. Håller helt med dig om att man själv inte har oändligt med energi. För mig är det dock bättre att inte träna och öva mer, utan bara att släppa det och be honom göra sånt som han fixar utan problem istället. Som handla, laga mat, ha barnen, allt med datorerna, osv. Så gör jag det andra.

      Tack för din omtanke Linda! :) <3

      Radera
    2. Hej,
      Oj, nu vet jag inte om jag missförstod dig eller du mig, eller så har jag helt missuppfattat hela tvättlappegrejen ;) Jag menar att på ytterkläderna, alltså på kläder som inte direkt ligger mot huden så sätter jag en tejp på insidan nedanför hängaren på jackan, men tillräckligt långt ner för att den inte ska nå nacken och irritera, men menar du att de till och med känner av det? Alltså från insidan av jackan genom tröjan?

      Ja, det kan vara möjligt att min man är mer visuell, han plockar gärna upp sten i hallen som han inte vill kliva på t ex. Och det här med margarinet, det var så irriterande att komma hem vid 16 och inse att det stod framme, jag åt nämligen inte frukost, så för mig var det väldigt onaturligt att gå in i köket o kika innan jag gick till jobbet, så därför har vi jobbar på just den biten, det blir ganska många förstörda paket annars. Det är nog sånt som vi har jobbat på, saker som går sönder och blir förstörda och där jag inte känner att jag vill gå in och stötta. (som t ex att gräsklipparen och spöregn inte är en bra kombination om den ska hålla, och där jag inte har en lust att hålla koll på vart han ställde gräsklipparen sist eller om det helt plötsligt börjar spöregna när han klipper, så kan han ta med sig gräsklipparen och sätta den under tak, man släpper den inte bara o springer in ;).
      Lite såna små detaljer i livet :)

      (jag får så dåligt samvete över naturen när en massa saker går sönder som ska produceras igen, när man hade kunnat varit lite rädd om dem, det är en av mina drivkrafter och faktiskt även hans så då är han också mer villig att försöka vara rädd om sakerna även om det är svårare för honom, vi har helt olika uppväxt där, så han har aldrig fått lära sig hur man vårdar saker för att de inte ska bli förstörda, samma sak med mat.)

      Kram

      Radera
    3. Hehehe, nej det är nog mera visuellt som de inte accepterar det. Men smart drag. Ska fundera på om jag ska testa det. Fast jag tror att maken vet vilka overaller som är vems. Det är fleecar, vantar och mössor som ställer till det. Fast de kan i och för sig ha varandras, men så tänker inte han. Han letar ändå. Jag byter runt lite mellan barnen. Huvudsaken att alla är varma. ;)

      Hehehe, förlåt att jag skrattar, men vilka underbara exempel! Det du beskriver, är ju absolut sånt som är värt att öva upp. Förstår dig absolut. Alltså jag tar också mina strider, med sånt som är viktigt. T ex att datorväskan inte ska blockera till tvättstugan. Man behöver inte släppa den i hallen direkt när man kommer hem från jobbet. Man kan faktiskt sätta undan den. Självklart kan man inte släppa på allt och springa och fixa hit och dit. Nej, det var verkligen inte min avsikt med detta inlägg. Om någon fattat det så, ber jag om ursäkt. Man måste absolut jobba ihop som par. För oss är t ex smörpaketet inget problem, eftersom jag är här och enkelt plockar in det.

      Och de är väldigt olika. Maken kliver över allt och ser inget som ska undan. Jag slängde precis lillebrors urinprov som låg kvar i bilen.... Maken är väldigt noga med bilen, så han är inte lat och han gör det inte med flit. Det är en brist.

      Håller helt med dig om naturen. Jag tänker faktiskt mer och mer så. Kanske måste vi inte byta ut soffan än? Visst har tyget gått sönder, men den är inte nedsutten. Fleecefiltar duger ett tag till. Det är alltid bättre att försöka hitta nya användningsområden för saker innan man kastar.

      Kram

      Radera
    4. Hej,
      Ha ha, oj vad jag kände igen mig i att allt hamnar framför dörren till tvättstugan, så irriterande, men det har vi faktiskt jobbat bort, det mesta i alla fall, men det blir lite snedsteg här fortfarande från honom, den ytan är liksom tom för honom.

      Det är bra om han har koll på overaller, vi har lite problem på dagis för alla har så likadana overaller, så det är svårt att se, vem som tillhör vem, kalas likaså, men det är kanske så att vi bor i en mindre stad, så alla går i samma affärer. Min man har också svårt att tänka utanför boxen, han skulle också leta rätt vantar till rätt barn fastän det inte hade behövts, vad lustigt.

      Nej, min man städar för mycket istället, han har svårt för att saker ligger på byråer mm, vilket resulterar i att han ibland städar bort mina saker (japp du läste rätt), han kan ta en av mina saker som ligger framme och lägga den i vilken låda som hellst, så när jag ska ta den har jag ingen aning om var den är, och han kommer inte ihåg vart han har gjort av den. Men det har jag blivit så arg över, så det gör han väldigt sällan nuförtiden. :) Men han städar fortfarande bort sina egna saker så att han inte hittar dem igen.

      Japp, skulle köra med fleecefiltar ett tag till om jag var du, framför allt när barna är små, för allt slits så väldigt mycket då.

      Kram

      Radera
    5. Hahaha, ja under ens fötter är inte bästa förvarningsstället för en datorväska.

      Jag förstår att du använder tejpen.

      Jag tänker att det vore en välsignelse om han hade plockat undan något.... ;) Men klart att man vill hitta sina saker sen.

      Ja tack, det är nog smartast så. Man behöver inte slänga en soffa som fortfarande är bekväm.

      Radera
    6. Absolut är det trevligt att han plockar, men i ärlighetens namn så uppskattade jag inte det när vi träffades, det var liksom för mycket, t ex kunde vantarna bara försvinna :) när jag kokade sylt så mellan omrörningarna så tog han sleven o diskade den, och jag kunde inte alls fatta vart den tog vägen för jag såg inte att han hann ta den :) men nu uppskattar jag det men ett tag trodde jag att jag var tokig.

      Kram

      Radera
    7. Hehehe, ojdå jag är nog lite som din man. Det är nästan som att händerna går helt på automatik ibland. Helt plötsligt har jag ställt undan något som maken tänkte använda precis.

      Radera
    8. :) otroligt att du också har händer som går per automatik.

      Såg inlägget lite längre ner om att du fortfarande funderar över lillasyster, jag tror att jag kan lugna dig, vi övertalar också vår son varje dag till dagis, jag rabblar upp en massa saker, t ex Du kan ju leka med häst, bil, bollar, borg, kompisar, frukt, rita, måla i en rasande takt och helt plötsligt har han nappat på något av dessa saker och maken klär på honom och går till dagis relativt glatt, men om vi "bara" skulle klä på honom då får vi ett mycket argt barn.

      När maken kommer fram till förskolan och sonen inte vill att han går, följer maken in en liten stund och avleder med att "vill du leka med borgen? Hästen? etc, och relativt snabbt har han nappat på något av dessa och maken kan gå lugnt därifrån. Men om han "bara" skulle lämna honom skulle han bli jätteledsen och arg. (Det jag har lärt mig mellan de olika bloggarna är att det är framför allt längden på utbrotten som är skillnaden, vår son kan bli superarg, slänga grejor, slå oss, etc, men säger vi ifrån och tröstar samt avleder så "fastnar" han inte i saken, utan godkänner att han får något annat, under förutsättning att han har ätit som han ska, men även då, om han får ett utbrott så kan jag säga ganska högt banan, eller äpple, och då bryts det och vi går och fixar det, men om jag inte skulle ha kommit på vad som orsakar utbrottet och kanske ha en dålig dag själv och går ifrån honom, då kan han skrika så han blir blå.)

      Så du kan ju kika lite på hur utbrotten hos henne ter sig, om du kan kommunicera med henne även när hon är upprörd.

      Kram

      Radera
    9. Tack Linda! :) Du är en klippa!

      Ja, det är nog så att hennes utbrott är mindre faktiskt. Och det går oftast att kollra bort henne så som du skriver. Det är precis så jag gör. Hon är mycket lättare än lillebror. Det är såååå svårt när man inte har ett "normalt" barn att jämföra med. Tack! Det var skönt att höra det du har läst om längden på utbrotten. :)

      Radera
    10. Tack själv :)
      Jag har också haft det svårt att avgöra då detta var mitt första barn, så jag trodde ärligt att oj vilket temperament och då måste det vara "något" men så var det inte.
      Jag blev också lugnad när jag insåg att det var längden och fastnandet som var nyckeln vid utbrotten.

      Radera
  2. Kan inte annat än att instämma i föregående kommentar. Även om man har skev begåvning borde det mesta gå att nöta in. Precis som för en NT person så borde utrycket "övning ger färdighet" vara applicerbart. Klär man på barn/diskar/plockar undan i köket regelbundet så måste det bli lättare, när man har rutin på det. Och precis som du själv skriver att ta bort "curla" ur vokabulären så handlar detta inte "om att skärpa sig" (negativt), utan om att öva in rutiner och "hitta strategier" (positivt) för att klara vardagen. Det är i alla fall min övertygelse. Bättre att lära en person att fiska än att behöva ge honom en fisk varje dag...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej anonym!
      Nu vet jag ju inte vem du är, men jag misstänker starkt att du är neurotypisk precis som jag. (Annars hade du inte skrivit detta.) Jag har funderat på hur jag ska skriva utan att du ska uppfatta mig som otrevligt (det vill jag inte vara), men har inte riktigt kommit på hur jag ska formulera mig. Så jag skriver vad jag tror: Du har inte riktigt förstått vad autism är och vad det innebär. Du verkar inte säker på din sak när du skriver "borde". Jag anser att du har fel. Det du skriver är inte alltid applicerbart. Plocka upp vilken bok som helst om autism, så får du se.

      Dessa människor har en diagnos av en anledning. Deras förmågor har begränsningar. Om det bara vore så enkelt att de kunde nöta in och öva sig till saker, så hade de fått övningar istället för diagnoser. Diagnoser får de för att vi andra ska ha lättare att förstå dem och bemöta dem på ett bättre sätt.

      Visst kan de till viss del öva och hitta strategier som alla vi andra. Det är bara det att det tar stopp fortare, och att vissa saker bara inte går, eller tar orimligt lång tid att lära sig. Alla kan alltså inte lära sig fiska. Det är därför diagnoser behövs. Läs detta inlägg av en av våra främsta föreläsare och utbildare inom området, som har högt IQ och diagnoser:

      http://lotta-abrahamsson.blogspot.se/2012/12/tittar-pa-min-stickning.html

      En del av förklaringarna finns i hur deras minne fungerar, samt att det inte får saker automatiserade på samma sätt som vi andra. Maken är 37 år och har fortfarande inte fått att stoppa i täcket i påslakanet automatiserat.

      Radera
    2. Jag såg en kommentar här tidigare idag som tyvärr försvann. Det var jättekonstigt. Jag surfade på mobilen och vet inte om jag råkade komma åt något kommando av misstag, eller om det blev någon bugg. Det kom i alla fall ett felmeddelande och kommentaren försvann. Det var inte alls min avsikt. Du som skrev den får gärna skriva in den igen, för jag tyckte den var viktig. Eller så sammanfattar jag den senare ikväll. Jag hann läsa den, innan den försvann. Jag beklagar det inträffade. Och naturligtvis tar jag inte bort kommentarer från folk som inte håller med mig. Jag tar enbart bort oförskämda kommentarer.

      Radera
    3. Så intressant att läsa detta! Mina sambo (55 år gammal) sedan 6½ år håller på med sin utredning ang ev add o ev asperger. Detta med påslakanet känner jag igen samt att vissa saker går inte att tjata/nöta in. Det går helt enkelt inte! För att inte få spader själv och tappa min kraft är det mycket lättare att jag då släpper detta att han borde kunna utan jag gör det själv utan att lägga någon mer energi på det. Då funkar det bättre och han slipper känna sig misslyckad för det han faktiskt inte kan fixa.T.ex. i situationer av trötthet, hunger och stress blir det ju ofta kaos om jag förlitar mig på att han ska "ta sitt vuxna ansvar"

      Kicki W

      Radera
    4. Tack Kicki för den kommentaren! Mycket intressant. Ska strax svara på kommentaren som jag råkade ta bort, och som skrevs av någon som jobbar på ett hem för aspergare. Din upplevelse är precis som min och jag blir mer och mer säker på att det skiljer sig mellan att leva med det 24/7 och att jobba med det. Du satte ord på det jag känner. För inte orkar man ta precis alla strider? Och till vilken nytta? För mig är det ju väldigt lätt att sätta i påslakan.

      Radera
    5. Nu ska jag försöka skriva vad någon skrev anonymt i en kommentar som tyvärr försvann och svara på det. Det var någon som skrev att han/hon jobbar på ett boende för aspergare och att ett stort problem de har, är att anhöriga har servat för mycket, när folk kommer till boendet. Personen anser att man bör öva upp förmågor och hitta strategier istället för att göra saker åt dem. Det är för att personerna vill och ska kunna klara sig själva.

      Jag har full respekt för en sådan åsikt. Jag tyckte kommentaren var bra och gav mig en tankeställare. Detta är naturligtvis något som vi fruar måste tänka på och det är det som gör det så svårt. Att man måste hitta balansen och inte hjälpa till med sånt som de egentligen klarar utan större ansträning. För då göra man ju dem mer funktionshindrade än vad de är. Själv så gör jag ju inte allt som är svårare för honom än för mig - vill inte någon ska tro det. Jag rekommenderar det inte. Det jag rekommenderar med poängsystemet är att man ska hushålla med den gemensamma energin, för att man oftast går på knäna om man har barn med diagnoser.

      Självklart är det ett bra mål för ett boende för funktionshindrade. Självklart så behöver de lära individerna att klara sig själva, så långt det går. Men jag tänker att man även där kommer till ett stop, och då sätter man in hjälpmedel. T ex timstockar, eller bildscheman. Man kompenserar brister med hjälpmedel. Det kan man förstås göra i ett hem också. Men som Kicki skriver så orkar man inte riktigt göra detta med allt. Detta är ju våra liv. Vi får ingen paus från det. Vi åker aldrig hem från jobbet i den bemärkelsen. Vi får ingen paus, och måste därför hushålla med energi på annat sätt. Vi kan inte träna man och barn i allt, utan får välja våra strider för att orka. Jag tror att vi måste kompensera alla småsaker som de har svårt att lära sig, som inte kräver någon energi för oss partners egentligen .(Hur jobbigt är det för mig att sätta in smörpaketet? Inte särskilt...)

      Och våra män lever ju med oss, och har ett självständigt liv tillsammans med oss. I alla fall tillräckligt. Om man ska vända på det lite, så kan ju inte jag allt med datorerna heller. Han fixar åt mig. Det vore inte så effektivt för oss att han skulle lära mig klara allt själv, bara för att jag ska. Vissa saker kan jag, men det räcker oftast att han fixar med detta.

      Skriv gärna igen! Jag tycker denna gränsdragning är viktig. Om jag kunde komma på sätt för honom att göra fler saker själv, så kan det vara värt ett försök. Men med saker som påslakan-i-sättning, har jag gett upp. Förresten, så måste man naturligtvis inte sova med påslakan. Man kan ha enbart ett täcke, som man tvättar istället. Eller vanliga lakan som man hade förr. ;)

      Radera
    6. Hej!

      Det var jag som skrev kommentaren som försvann men jag skrev aldrig att jag arbetade på ett boende... Jag möter ibland ungdomar och vuxna med högfungerande autism i mitt arbete och det var utifrån den erfarenheten som jag kommenterade.

      Jag skrev också att jag tror (och vet) att många personer med Asperger kan lära sig att klara av ganska många saker i vardagen genom att hitta strategier som funkar för den enskilda individen. Precis som bland oss andra som inte har något funktionshinder finns det personer med Asperger som är mer eller mindre motiverade till förändring och precis som för oss alla finns det personer som fått alltför mycket "hjälp" av någon närstående - fastän personen mycket väl skulle kunna göra fler saker själv. Lathet och motivation har ju inget med Aspergerdiagnosen att göra, dock krävs det en hel del extra vilja och motivation för dessa personer för att ändra ett beteende - oftast mer än för oss utan diagnos.

      För mig kändes din beskrivning som att du gör mer än du skulle behöva och eftersom det ibland inte är hållbart i längden ville jag kommentera i omtanke om dig. Att stoppa i ett täcke i påslakan är kanske inget livsnödvändigt som man måste lägga energi på att lära sig men däremot borde det ligga i varje förälders intresse att hitta strategier för att t ex kunna hjälpa sina barn att klä på sig samt lämna och hämta på dagis. Som förälder hamnar man förr eller senare i en situation där den andra inte kan göra detta och då blir det ju otroligt jobbigt om man inte har någon erfarenhet och aldrig har gjort det.

      Radera
    7. Tack för ditt förtydligande. Ber om ursäkt för att jag hade fattat det fel. Såg bara kommentaren som hastigast innan den försvann.

      Håller helt med dig om motivationen. Ofta får man jobba på det ett tag och stå på sig.

      Tack så mycket för din omtanke! Jo, jag har gjort rätt mycket, men har också varit dagledig så det har funkat. Numera jobbar jag och maken är hemma. Och han fixar det mesta. Klarar lämning och hämtning, och hade storhandlat idag, haft barnen så jag kunde jobba lite extra. :) Då behöver man inte vara så gnällig för att lite disk står kvar. ;) Men jag håller med dig. Ber om ursäkt om jag var otydlig i inlägget. M kan absolut klä på sig själv, och de andra två med. Men det tar väldigt lång tid på morgonen.

      Tack för din kommentar. :) Ska ha det i bakhuvudet och ifrågasätta lite mer, om jag verkligen behöver hjälpa till. Som Lotta skriver nedan, är det en svår men nödvändig balansgång.

      Radera
  3. Intressanta inlägg! Jag har två autistiska pojkar och visst, vissa dagar servar jag alldeles för mycket. Andra dagar ställer jag för höga krav. Sen finns det stunder då jag lyckas hitta rätt nivå på krav respektive stöd. Det är i dessa stunder jag verkligen njuter av att vara mamma.

    Autismen medför ojämna begåvningar och talanger som även varierar över tid. Det som min 9 åring klarade galant i går kan i dag bli fullkomligt övermäktigt. Som anhörig är det här en av de svåraste aspekterna (enligt mig...), att ständigt försöka tona in var man ska lägga kravnivån. Sonen är dessutom smart och ganska bekväm så han är inte sen att utnyttja min flexibilitet. Följden blir att flera gånger om dagen får jag försöka kalibrera kravnivåerna utan att för den skull bli inkonsekvent. Mitt livs utmaning!
    /Lotta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lotta! Vilken klockren kommentar! Jag instämmer i vartenda ord. M är rätt lat faktiskt, och försöker ofta komma undan. Det gäller att kalibrera om!

      Radera
  4. Hej!
    Vad intressant och bra saker du (och även ni andra) skriver.
    Jag har kommenterat tidigare men det var ett tag sedan... Vi har en snart 5-årig kille som just nu utreds för autism/asperger. Och oj oj oj, vad jag grubblar på det ni skrivit om här - varje dag! Vad ska jag göra för honom och vad och när ska jag pusha honom att klara sakerna själv. Så svårt, och naturligtvis blir det inte bättre av tidspressen man ofta har.

    Jag har märkt hur svårt det är att få människor, som inte har erfarenhet av människor med funktionsnedsättningar, att förstå hur tufft det kan vara att göra helt vanliga saker en vanlig vardag.
    Idag hade jag lämna-på-förskolan-dag och då gick jag upp kl 7. Jag var på jobbet 10.30, och då var jag heeeelt slut! Tror någon på riktigt att jag inte försökt allt för att få det annorlunda?
    Vår son somnar mellan 22 och 23. Han kissar i sängen 3 gånger per natt. Han hatar när vi väcker honom på morgonen och det som funkade dagen innan funkar oftast absolut inte dagen efter...
    Jag försöker alltid få honom att klä på sig, äta själv, hämta tandborsten och promenera själv när vi går till förskolan. Jag uppskattar det till att han klarar av de sakerna i ca 10% av fallen. Så självklart kompenserar jag!!! Och det är klart att man ska hjälpa sina barn! Barn vill av naturen vara duktiga och visa att de kan. Det är väl just det som är en funktionsnedsättning: att man inte har det drivet i sig. Mestadels!

    Om jag hade låtit min son göra allt själv, för det kan han, då hade jag inte varit på jobbet före eftermiddagsfikat! Och jag hade varit totalt slut! Och till råga på allt, behövt lämna en ledsen son på en förskola där han inte haft energi till att få en bra dag!

    Ja jag vet inte vart jag vill komma riktigt, men jag blir så frustrerad när människor som inte vet vad de pratar om tycker man ska "vara lite hårdare", "sluta curla", "ryta till ordentligt" eller "sätta gränser och ge konsekvenser".
    Välkomna att provbo i vårt hem en vecka. Lycka till!!

    Du skriver så otroligt många bra saker och (till skillnad från mig) har ju verkligen förmågan att skriva och förklara för mindre informerade människor utan att bli otrevlig...
    Jag tänker fortsätta läsa här och testa det som ni testat när något inte funkar här. Du ger mig massor av styrka och tålamod, men framför allt en massa massa hopp!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket för de fina orden Mia! :) Jag blev jätteglad, naturligtvis.

      Och gud vad jag känner igen mig i dina mornar och kvällar, förutom det där med kiss i sängen. Och "motorn" saknas nästan helt på morgonen och kvällen. M somnar alltid vid 22-22.30. Och vaknar av sig själv klockan 7. Jag är också på jobbet kl 10.30 och är helt matt efter att han lämnat de tre. Energin bara sugs ur en, fastän jag tycker att jag har fått in en rätt bra rutin på det. Som du skriver har man försökt allt. Jag måste locka med något som händer på dagis, för annars sätter minst en av de små sig på tvären. (Undrar just nu lite över lillasyster - om det bara är vanlig trots....) Vad ska jag göra? Jag kan ju inte bära de två eller ens tvinga ner dem i vagnen längre. De måste samarbeta båda två och samtidigt. Sen får man signaler från dagisfröknarna att man bara inte är tillräckligt bestämd och borde kunna fixa att komma i tid bättre. Suck säger jag! De borde komma hit och prova om mornarna, fast det är klart att barnen lyder dagispersonalen bättre än föräldrarna. Sådana är ju alla barn.

      Detta var kanske ingen bra sak - bara lite frustration! Tycker dock att du visst skriver bra saker. Kommentera gärna igen! :)

      Radera
  5. Vilket otroligt bra inlägg! Fick upp det när jag sökte på "ojämna förmågor" eftersom jag själv skriver ett blogginlägg om just det.
    Jag har adhd och asd och är extremt "curlad" av min man för närvarande och känner mig ofta bortskämd och lat. Men om jag ska ta hand om allt en "vanlig" människa gör (och även sköta ett arbete ovanpå det) hade jag gått sönder (har försökt). Nu ska vi utreda om vi kan få en boendestödjare. Hoppas! Nu ska jag fortsätta läsa din blogg :)

    SvaraRadera