Det händer ibland att bitterheten söker mig. Att den liksom bubblar upp inom mig, om varför jag måste göra så mycket här hemma för tillfället. Jag vet ju om att han är sjuk, men vissa dagar bubblar bitterheten upp ändå. Inte alls charmigt, och absolut inte något jag önskar. Ett totalt energidränage. Jag har ett knep som funkar väldigt effektivt för mig, att hålla bitterheten borta.
Det har varit rätt illa med maken i perioder. Förr-förra våren var han sjuk i Crohns sjukdom (som nu verkar vara helt borta) och sen 1 år tillbaka har han haft återkommande hugg i bröstkorgen. Ni vet så där man känner när man öroninflammation, när det känns som att någon sticker en kniv i örat på den. Sådana hugg har han uppemot 200 om dagen, i bröstkorgen. Han kan vakna av dem mitt i natten. Och han har blivit runtskickad till olika specialister utan att de har inte hittat vad huggen beror på. Han har dessutom en knöl under revbenskanten långt in i kroppen.
Ett tag var vi väldigt oroliga att det var cancer. Vi googlade och googlade, och symptomen stämde överens med flera olika cancertyper i olika organ, bland annat bukspottskörtelcancer som hans kusin gick bort i vid 40 års ålder. Maken är 37 år. Det är klart att vi var väldigt oroliga. Vi båda tänkte tanken att jag kanske skulle bli ensamstående med barnen. Nu har de inte hittat någon cancer fastän de gjort en massa undersökningar. Det borde verkligen inte vara cancer. Pjuh!
Under den där tiden, när jag var som mest orolig för att bli ensamstående hann jag tänka lite grann kring det praktiska. Inte min favoritsak att tänka på, och jag är inte den som brukar ta ut saker i förskott. Men jag fick lite tankar om hur pass mycket tuffare det hade varit att vara ensamstående. Okej, nu kan man ju inte veta eller riktigt förstå, förrän man upplever en sån sak. Hur trött man blir i längden, hur mycket man har på axlarna osv. Men det jag insåg räckte..... Och helt plötsligt märkte jag hur viktigt det han faktiskt orkar göra är. Som till exempel att han klarar att sitta i soffan och läsa saga för ett eller flera barn. Eller åka och handla det nödvändigaste, fastän han har ont.
Att få det här perspektivet var otroligt nyttigt för mig.. Jag såg helt plötsligt allt han gjorde.
Han mår lite bättre nu till och från, men jag har ändå behållit det perspektivet. Det hjälper nämligen lika bra när barnstressen blir för mycket för hans NPF-hjärna. När han bara måste gå undan, fastän han inte varit med barnen särskilt länge. Och jag gjort mycket mer - kanske haft barnen i flera timmar före dess. Då exploderar nästan bitterheten inom mig. Men då säger jag till mig själv: "Jag är ensamstående. Jag måste klara det!" Fastän det inte är så, mer än tillfälligt. Då försvinner bitterheten eller minskar, och jag får ett betydligt bättre utgångsläge rent mentalt. Jag klarar att bita ihop bättre och fokusera på det jag måste göra, dvs ta hand om barnen. Han får gå undan, oftast utan någon sur kommentar från mig, och kommer därefter tillbaka till oss snabbare och gör sitt bästa. Igen och igen. Och jag känner mig så tacksam för att han är här hos oss, och gör så mycket han orkar. Jag ser det nu: Han han gör kanske inte lika mycket som jag, men han gör sitt bästa och han ger sitt allt. Han tömmer "energitanken" gång på gång. Det gör faktiskt inte jag.
Klart att du måste få känna dig lite bitter ibland - du verkar göra ett hästjobb i din familj! Jag tror att det är bra för alla föräldrar att tänka som du gör ibland - dels på vad den andra faktiskt gör och dels på vad som skulle hända om en av föräldrarna går bort. Kanske kommer man som du fram till att den andra faktiskt gör en hel del och kanske kommer man fram till att den andra faktiskt inte gör så mycket som han eller hon skulle/borde kunna göra och då kan man ta diskussionen därifrån. Jag känner personer som känt en lättnad efter en skilsmässa för då vet de att de har hela ansvaret, de förväntar sig inte att den andre ska göra något utan vet att de måste fixa allt själv. Förhoppningsvis behöver det inte gå så långt som till skilsmässa om man uppmärksammar kommunikationsproblem och fördelning av sysslor i tid...
SvaraRaderaJag tänker också att det kan vara nyttigt att vända på tanken - vad händer i familjen om det skulle hända dig något allvarligt så att du inte kan finnas där för dina barn och din man? En otäck och fruktansvärd tanke för alla föräldrar men jag tror att den är bra att prata om ändå, precis som ni gjorde när din make kände sig sjuk. Sen får man ju självklart hoppas att man får leva länge, länge men bättre att ha tänkt efter före i dessa viktiga frågor (minst lika viktigt som att planera liv- och olycksfallsförsäkringar, testamente, ev enskild egendom mm).
Tack för att du delar med dig av dina tankar och kanske får oss andra att tänka till!
Tack för din kommentar. Ja, visst gör jag rätt mycket. Har dock varit arbetsbefriad med lön ett tag, så jag har kunnat vila lite på dagtid. Usch vilken tråkig och onödig anledning till skilsmässa, om det bara är det för vissa.
RaderaJa huh, den där tanken har jag tänkt många gånger. Det får faktiskt inte hända mig något. Jag har inte någon bra lösning på det, så jag tar hand om mig själv noga. Är försiktig när jag är ute i trafiken osv. Maken hade behövt en hel del stöd, helt klart, om jag gick bort. Kanske hade man kunnat öka på LSS? Som väl är, har vi det ordnat med livförsäkringar och försäkringar, men tack för påminnelsen. Ett barntestamente måste vi skriva. Mina syskon (bror och syster) har lovat att ta hand om barnen om det skulle hända oss båda något.
Tack själv! Superbra att få återkoppling på detta. För mig och alla andra som läser.
Oj svårt då man ställer sig frågan :( Jag har aldrig ställt mig frågan om det blir lättare om jag träffar någon "psykiskt" mer kommer för det mesta mina tankar till hur ekonomiskt lättare det skulle bli om man var två.
SvaraRaderaJag vet att om nu det som aldrig skulle hända händer så finns det en styrka i alla oss att klarar av det mest svårast. Jag som levt ensam med min son hela hans liv kan inte försöka tänka mig in på hur det skulle vara att vara två från början, och det gäller er som är två om barnen, det är en sådan stor förändring att det blir för stort. Att planera är aldrig fel, för ingen människa kan förutse framtiden.
Att vara ensamstående är inte tyngre psykiskt om man har folk omkring sig, det som är tungt är den ekonomiska bördan. Jag tror att vi alla borde inse att Det krävs en hel by för att uppfostra ett barn (afrikanskt ordspråk)Vare sig du är ensam eller två.
Du kan inte förutse framtiden, planera ja, men försök att leva nu med din man och barnen, det som händer kanske inte blir som du tror.
Jag hoppas er allt väl och skickar en massa kramar
Tack så mycket! Ja, du har helt rätt: Man måste leva i nuet. Kloka ord. Jag håller helt med dig om att vi människor borde hjälpas åt mer med barnen. Det är allas våra barn: Vår framtid.
RaderaAllt gott till dig också!
Kram
Hej igen,
SvaraRaderaDu behöver verkligen få vila en stund i nuet, men jag förstår om det inte går att få till i nuläget.
Jag slänger in en liten ide, kanske är lillasyster så stor nu att hon kan göra ganska mycket? Kanske det kan bli lättare om din man tar med sig lillasyster på någon utflykt eller så? Kanske biblioteket? Då har du två att ta hand om. Kanske är M så stor att han kan se efter lillebror, eller kanske lillasyster? Så att du får andas lite.
Eller att du tar med dig lillasyster till Biblioteket och maken ser efter lillebror och storebror? M verkar ju så klok, så jag tycker att i vart fall med hjälp av maken borde killarna kunna klara sig själv en stund. Vi pratar inte en hel dag, men kanske börja med 1 timme skulle göra mycket för dig.
Det jag menar är att kanske du kan få loss några minuter där det inte är lika rörigt även om det tar kraft från din man? Att du stannar upp nu och funderar om det kanske går?
Jag har i vart fall märkt en enorm utveckling på min son som är lite över 2 år, han har liksom blivit mer vuxen, så därför tänker jag att lillasyster kan nog betydligt mer än vad som syns just nu, och det kan ni som familj ha nytta av. (jag har själv haft enormt ont i mina handleder, så han kan sedan länge kliva in i bilen själv och sätta sig i bilbarnstolen, jag behöver inte lyfta, men det har ju blivit så eftersom jag inte har kunnat, och vips så kan han själv :) efter förklaring av mig förståss, så det är ju en liten uppstartsträcka med förklaringar kan det ju bli.
Som tidigare inlägg, jag hoppas att de hittar något på din man snart, det är inte kul att känna sig själv i ett hushåll. Jag tycker också att du ska tillåta dig själv att ibland få tokutbrott på honom, man har ventiler man behöver bli av med ibland. Eller i vart fall säga att fy, vad du är trisst nu.....och nu är jag j-vligt less!!
Jättekram!
Hej Linda!
RaderaTack så jättemycket! Ska svara på alla kommentarer ikväll. Just nu har jag dock de små på dagis och bara M hemma. Jag är ju arbetslös (börjar dock jobba på nästa tisdag), så lite tid har jag just nu. ;)
Bra tanke med M som är klok och faktiskt kan ta hand om lillasyster genom att leka med henne. Det händer ibland. Lillebror går dock inte p g a att han är så aggressiv och biter och slår M för småsaker. Vi måste skydda M.
Visst händer det att jag får utbrott, men jag ångrar det alltid. Och jag säger till honom när jag är missnöjd med saker. Jag är nog inte alltid så lätt att leva med. ;)
Nu har jag andats - så mycket det går när M pratar non-stop i bakgrunden. Imorgon så börjar han dock skolan, så då har jag lite lugn tid.
Tack så jättemycket för din omtanke och alla dina stöttande kommentarer!
Storkramen!
Hej igen,
Raderavad synd att lillebrors aggressivitet inte har lagt sig ännu, men kul att M kan se efter lillasyster i alla fall.
Och nej, du ska inte ha dåligt samvete vid utbrotten, bakom varje utbrott har du säkert svalt minst 10 irritationsmoment som du inte har sagt något om, så ha inte dåligt samvete, se det mer som ett sundhetstecken :) att din själ behöver det, så har jag i vart fall förklarat det för min make, så nu för tiden brukar han komma med varm choklad eller liknande, och det brukar få mig på bra humör igen, jag har aldrig varit långsur. (Förr så tjafsade han emot, men nu för tiden så vet han varför, att det har blivit för mycket).
Vad skönt att du får andas en stund, det behövs verkligen.
Kram
Tack! Ja, så är det. Jag har många strategier som funkar att hålla utbrotten borta. Ja, så är det kanske, att man någon gång måste få lätta på trycket. När jag har PMS får han akta sig. Det kommer oftast då.
RaderaMaken kommer med kaffe förresten.
Ja, jag får andas lite till, men på tisdag börjar det. Jag är så glad att det "bara" är halvtid.
Kram