Farlig språngmarch

Det har verkligen ändrats till det bättre i familjen, sen terminsstarten. En sak som förbättrats, har varit att jag numera kan ta med barnen till lekplats själv. Det vill säga, vi behöver inte vara två vuxna på barnen, för att det ska kännas säkert. Det som ändrats mest, är att lillebror numera stannar hos mig och oftast gör som jag säger. Oftast.....

Idag sprang han lite väl långt före oss andra. Vi hade varit på en lekplats och hans små ben bara pinnade på. Vi gick förbi "äppelträdet utan ägare". Lillasyster och M insisterade på att få var sitt äpple, även idag. Jag insåg att diskussionen om att det var för bråttom för det, hade tagit längre tid än att bara slita åt sig 3 äpplen. Så jag slet åt mig 3 äpplen. Därefter sprang jag med vagnen som lillasyster satt i, för att hinna fatt lillebror, innan han hann ut på vår gata, där bilarna kör galet fort. Vi bor på en liten gata med delvis skymd sikt, för liten trottoar för att gå på, och hastighetsbegränsningen 30 km/h. Det vill säga många skolbarn går mitt i gatan, samtidigt som bilarna kör. Ja, jag ska inte gå in på detta i detalj. Kan bara nämna att man i 30 km/h har en stoppsträcka på 13 meter. Många föräldrar kör alltså till skolan med sina barn i bilen, utan en tanke på andras barn. Och hur det känns att köra på ett barn, med sina egna barn i bilen. Skämmas borde de!

I alla fall, där kom vi. Lillebror var på väg ut på den farliga vägen. Jag var tvungen att springa snabbt, och hade kalkylerat med att hinna ifatt honom. Jag har gjort det många gånger förr. Det jag inte hade tänkt på, var att M som var med denna gång, fick för sig att han var tvungen att springa lika fort som mig. Det gick ju inte. När vi nästan var framme, snubblade han och skrubbade knäna så att det gick hål på både byxor och huden.

Han har aldrig riktigt skrubbat sig så där tidigare, trots att han haft lite problem med motoriken hela sitt liv och varit lite snubblig av sig. Han är väldigt försiktig och springer inte så fort så ofta. Han fick panik när han såg det blodiga såret. Och satte sig rakt ner på rumpan i buskaget, och skrek och började riva i såren med sina smutsiga naglar. Jag fick lite panik och slet upp honom på fötterna och tvingade honom att gå springa hem. Lillebror hade förstås redan hunnit dit. Tur att det gick bra, och att gatan var tom på bilar just då.

Väl inne i huset, kastade M sig i soffan och skrek och började riva i såren igen. Jag slet upp honom igen, och in till badrummet, där maken tog hand om honom. Jag sprang efter plåster, sprang tillbaka och kramade om M. Höll mjukt i hans händer, medan maken tvättade rent såret.

Ja, jag har ingen poäng idag. Ville bara dela av mig av lite vardag, med två NPF-barn i familjen.