Att inte låta barnens beteende komma emellan en som par

För ett år sedan var maken och jag i parterapi. Det var bra på många sätt, men faktiskt på gränsen till skadligt på andra sätt, eftersom terapeuten inte hade någon kunskap om NPF. Vissa saker han sa, blev lite tokiga. Maken och jag lyckades dock gemensamt identifiera många av dessa saker, och valde att tänka själva. Så kanske ingen skada skedd, mer än att det var lite jobbigt just då?

En av de bra sakerna han sa, var att vi två måste hålla ihop mer gentemot barnen. Vara mer eniga. Och ha en mer enad front. (Och nu menar jag inte att vi ska vara två kompromisslösa supernannys, bara mer stöttande mot varandra.) Det stämmer verkligen. Hur ofta är det inte så, att något tokigt händer, kanske beroende på allmänt barnbeteende, NPF, trötthet och/eller lågt blodsocker? Den ene föräldern tappar tålamodet och beter sig opedagogiskt, för att inte säga illa. Den andre föräldern går in och kritiserar den som tappat tålamodet, och tar bryskt över.

Inte nog med att den som tappar tålamodet, totalt misslyckas. Han eller hon blir kritiserad för det, och fråntagen allt sitt ansvar. Kan man vara mer i botten än så? Då är det ju inte lätt att hålla ihop som föräldrar. Och det är stor risk för att man börjar bråka, och inte på något konstruktivt sätt....

Då är det bättre att göra som vi har börjat göra. Det är faktiskt mest maken som styrt upp det. Och det är när jag tappat tålamodet över barnens skrikande. De använder det för att driva igenom sin vilja. Nu senaste i natt hade M och lillasyster en skrik-kamp, om jag skulle följa med lillasyster till köket och ge henne en nattmacka, eller ligga kvar i sängen med M. Tyvärr har jag inte tålamod för gallskrik*2 mitt i natten. Tur att maken hjälpte mig.

Hans strategi är att säga åt mig: "Ge nu lillasyster en kram och visa att du inte är arg på henne. Sen går du undan, så tar jag hand om henne." Och det funkar ganska bra. Han kritiserar mig inte, berättar vad jag ska göra (och inte vad jag inte ska göra) och sen tar han över på ett milt sätt. Ja, jag kan bara säga att det känns rätt okej.

Vi har lovat varandra att hålla ihop mer från och med nu. Att inte bråka över barnens beteenden. Det gagnar ju verkligen inte dem i längden.... Det är ju barnens beteenden vi måste försöka ändra på sikt. Inte bråka som par.