Jag tror att vi alla har med oss bilden av hur en familjemåltid ska vara. Alla sitter på sina platser och äter, ler och småpratar om dagen som varit. När någon vill ha något ber de snällt efter det. Alla sitter still och äter upp, sen frågar barnen ifall de får springa iväg och leka. Hos oss är det raka motsatsen. Alla tre barnen springer iväg och leker mitt i måltiden, hela tiden. Ingen ber snällt efter något utan alla tre skriker rakt ut så fort de vill ha något och ingen kan någonsin vänta. Maken och jag får serva dem, samtidigt som vi tjatar eller bär tillbaka dem till måltiden. Lillasyster sitter än så länge i sin babystol så hon sitter oftast still, men det börjar bli svårare och svårare att få henne att gå med på att sitta i den. (Någon som försökt sätta i ett barn i en sådan, när barnet stretar emot och sätter fötterna på kanten hela tiden?)
Det är väldigt vanligt att autister har svårt att sitta still vid matbordet och äta upp. Vår son har förmodligen ADHD också, vilket inte gör det enklare för honom. Annars tror jag det är en kombination av saker som gör att han springer iväg: Han har myror i byxorna, det är många ljud och synintryck vid matbordet som är jobbiga för honom, det är jobbigt att äta, speciellt med bestick och han känner inte hunger lika tydligt som oss andra. Dessutom kan den "törstiga" handen inte vifta samtidigt som han äter (om han inte viftar med maten vilket han gör hela tiden). Så han springer iväg, och springer iväg... Jag ljuger inte om jag skriver att vi vid vissa måltider tjatar tillbaka honom till matbordet 20-30 gånger. Och de små barnen gör som han gör och inte som pappa och mamma säger. (Tro mig, vi försöker verkligen uppfostra dem till rätt måltidsbeteende.) De tittar på sin autistiske bror och tror att det är så man gör när man äter här hemma. Och vi vuxna springer hela tiden för att hämta olika saker till barnen (mer dricka, en ny sked, peppar, osv), eftersom M har svårt för att vänta. "Jag vill ha mjölk. Mjölken, mjöööölken, MJÖÖÖLKEN!" Även detta otåliga beteende härmar de små, samtidigt som de sitter och balanserar på tripp-trappstolar emellanåt med de små rumporna halvt i luften. De pekar och skriker efter det som de vill ha, som om deras små liv var i fara.
Lösningen? Ja, vi har ingen lösning mer än att vänta på att de ska mogna och att äta i skift så länge. Vi vuxna blir tokiga om vi ska försöka äta själva samtidigt. Jag försöker äta färdigt innan barnen kommer till matbordet medan maken har barnen i ett annat rum. Sen under måltiden hjälper jag barnen och maken får äta. Eller tvärt om. Barnen äter också i skift. I alla fall försöker vi göra så här. Jag kan nog inte beskriva den stress vi känner i ord. Det blir inte bättre av att man själv är hungrig och har griniga ungar som inte förstår att de är griniga p g a hunger. Och ofta så känner vi oss misslyckade för att vi inte lyckats uppfostra barnen bättre. (Men det går inte att uppfostra bort autism och de andra två är rätt små än så länge.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar