Tänk att vi vågade skaffa två barn till

Vi valde att sätta ytterligare två barn till världen, trots att vi tidigt misstänkte Aspergers hos M. Att vi vågade! Det är nämligen vanligt med aspergare och autistiska barn med utvecklingsstörning i samma syskonskara. Tänk vilket jobb vi hade fått ifall ett av eller båda hans syskon också haft autism, då speciellt i kombination med utvecklingsstörning. Anledningen till att vi är rätt säkra på att de är neurotypiska är att kommunikationen, leken, motoriken, förmågan till ögonkontakt och att läsa ansiktsuttryck är normal. Trots att lillebror varit sen med talet, har vi inte varit särskilt oroliga. Han är bara en vanlig busunge, som satsat på att lära sig det motoriska först! Och lillasyster verkar vara likadan, puh. Hon klättrar och klättrar hela dagarna i ända. De två minsta är faktiskt mycket jobb och tro det eller ej - M är vårt lättaste barn just nu. Han är väldigt duktig emellanåt, även om det finns en hel del tidpunkter då han kräver 100% av en förälder och vi måste turas om för att orka.

Jag har alltid velat ha tre barn, kanske för att jag har två syskon. Och maken var inte särskilt svårövertalad. Vi fick vänta lite på nummer två, så när jag fött honom tyckte vi det var lika bra att börja försöka direkt (när kroppen kommit igång, vilket för mig är ca 8-9 månader efter en förlossning). Det kan ju ta några år att bli gravid, när man börjar närma sig 35, tänkte vi...  Jag blev dock gravid på första försöket och därför så skiljer det bara 1,5 år på de två minsta. (Jag förstår om en och annan trodde vi var galna...) Fast det är vi glada för, för då kommer även hon och M att leka med varandra. Det gör de redan lite ibland! Och det är så bra att lillebror och lillasyster har varandra, för ska jag vara ärlig så kan det inte vara helt lätt att vara enda syskonet till ett barn som M.

Men nu räcker det med barn i den här familjen! Som maken sa: Om man bara tänker på hur fina de är, så kan man ha 10 barn. Men man måste orka ta hand om dem också.