Att acceptera sig själv

I förra veckan var jag på kurs om mat och autism. Jättenyttigt och bra att prata med andra föräldrar. Vi kom att prata lite om det här med när man ska berätta. En mamma hävdade att ju förr desto bättre, så att barnet tidigt accepterar sig självt så som det är, f a innan 9-årsåldern då barn jämför sig mycket med andra. Det fick mig att tänka till. Vi har valt att inte berätta än, eftersom vi inte vill att han ska ha det att skylla på för att han inte vill öva det som är svårt för honom. Hm, svår fråga tyckte jag, men sen kom jag på att jag bara kunde fråga honom: "Om det finns ett annat namn än 'törstig hand' på det som du har, vill du veta det då? Ska vi leta upp det namnet?" "Nej, det räcker med 'törstig hand'", svarade han och så var den saken ur världen, i alla fall för ett litet tag.

Vi tror att han inte kommer ta det bra när vi säger att han har autism. I hans dagisgrupp fanns det en kille med autism och utvecklingsstörning som M var rädd för eftersom han nöps när orden saknades. Hade vi sagt till M att han har autism nu, hade det förmodligen blivit ett trauma. Om vi hade sagt Asperger, så tror jag att det hade varit rätt neutralt för honom, bara han inte hört ordet "syndrom" någonstans... Han blev nämligen livrädd för en liten flicka med Downs Syndrom för ett år sedan och pratar om det än. Men jag tycker nog att ordet "törstig hand" funkar ett litet tag till. För att han ska acceptera sig själv, så säger jag saker som "För barn med törstiga händer, är det lite svårare att läsa ansiktsuttryck. Ni behöver öva lite mer på det." Kan han acceptera alla delar av hans autism, tror jag inte det blir lika traumatiskt för honom den dagen vi säger att "törstig hand" är en typ av autism. Då känner han redan sig själv, bara att själva namnet saknats. Och vi glömmer naturligtvis inte berätta vilka styrkor som den "törstiga handen" har medfört honom.