Jag har inte oändligt med tålamod, det kan jag erkänna direkt även om de flesta som är här säger att jag har rätt mycket. Imorse tappade jag humöret. Lillasyster kinkade eftersom hon var trött och jag fick inte på lillebrors vinterkänga så han kinkade också. Samtidigt så höll M på att klä på sig, vilket är lite svårare för honom än för de flesta andra 6-åringar. Jag hade hjälpt honom lite, men det flesta plagg och skorna hade han fått på själv. När han kom till vinterhandskarna tog det dock stopp och han vägrade försöka och bara skrek "Hjälp mig" rätt ut upprepade gånger. Jag bad honom vänta, men även det är svårt för honom. Mitt i turbulensen tappade jag alltså tålamodet på honom. Usch, jag skäms lite men samtidigt måste han lära sig att folk tappar tålamodet om han inte beter sig. Det sa jag också till honom: "Människor blir arga ifall man inte beter sig." Vissa läxor i livet blir lättare ifall de kommer från föräldrarna som barnen vet älskar dem. Som min man brukar säga: "Hade vi accepterat det beteendet ifall vi inte hade haft någon diagnos?" Troligtvis inte! Vi måste i alla fall försöka behandla honom som ett neurotypiskt barn, och om det inte funkar så får vi tänka om. Annars blir det en självuppfyllande profetia att han är annorlunda.
När vi väl kommit ut la sig lugnet och vi blev glada allihopa. "Förlåt att jag skrek", sa jag. Jag klarar bara inte när ni allihopa kinkar på mig samtidigt och vi ska iväg. "Har det varit någon gång när jag inte hjälpt dig till slut?" frågade jag M. "Nej!" sa han och log mot mig. "Då vet du att du kan vänta så hjälper jag dig sen." "Ja!" svarade han glatt och gick in på skolgården.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar