Igår när jag hämtade M på skolan var han glad. Han stod där påklädd med sin fröken och väntade. Helt plötsligt frågade han om vi kunde åka pulka, bara han och jag. Jag svarade att det inte gick eftersom jag hade lillasyster med mig och hon var hungrig. Istället kunde han göra det med hon som kommer hem till oss och leker med honom några timmar varje dag. Det blev inte populärt, för han ville göra det med mig. Han började yla och skrika. Jag förstod genast att det var något annat som låg bakom och mycket riktigt var han kissnödig. Vi skyndade hem och han kissade, men det hjälpte inte. Han skrek fortfarande efteråt.
Eftersom han aldrig har dessa utbrott i skolan så vet jag att han kan bita ihop om han vill och därför borde kunna bita ihop mot mig också. Jag hade redan en reservplan i huvudet, men sa till honom: "Jag kan inte tänka ut något fiffigt nu när du bara skriker. Jag hör inte mina egna tankar, utan bara ditt skrik. Sluta skrik så kanske jag kan komma på en lösning." Det var trögt, men till slut lugnade han sig. Då presenterade jag min lösning för honom: "Vi ber att 'hon som kommer hit' tar lillasyster istället, så hinner vi lite pulkaåkning i samband med att vi hämtar lillebror på dagis." Och så blev det! "Vilken tur att du lugnade dig", sa jag till honom efter några åk. "Så jag kunde tänka ut denna fiffiga lösning. Annars hade vi nog fortfarande varit i hallen och varit arga på varandra och missat all den här skojiga pulkaåkningen."
Det här är bara början, för vi måste verkligen jobba med detta. Jag vägrar låta honom få sin vilja igenom, genom att få utbrott. Vi har gjort honom till lags länge nog, för att han var liten, förvirrad och arg. Snart kommer vi ha tre barn som skriker och kastar sig så fort de inte får sin vilja igenom, för de andra två härmar sin autistiske bror och det går inte. Nu har han mognat så pass att det går att få ett slut på det - tror jag, eller så är det i alla fall värt ett försök.
När jag läser detta gamla inlägg, kan jag bara konstatera att detta verkligen ändrat sig. Vi har jobbat med detta. Förklarat och förklarat, och så mår han ju bättre, är äldre och förstår mer.
SvaraRaderaIbland får han dock utbrott (precis som de flesta barn gissar jag), men gångerna då han tålmodigt väntar är betydligt fler. Numera kan han vänta och stå över med saker, när syskonen inte kan vänta. Och han blir alltid kompenserad, för sin väntan. Det är klart att det hjälper, att han känner sig trygg i vetskapen om att hans tur kommer.