Vad en otydlig instruktion kan ställa till med

I veckan hade M engelskaläxa. Läxan gick ut på att barnen skulle lära sig vad färgerna heter och ha följande enkla konversation med varandra.

"What colour is the house?"
"The house is brown." eller "It´s brown."

"What colour is the table?"
"The table is red." eller "It´s red."

osv

I veckbrevet så stod det att engelskaläxan var "sidan 11". Instruktionen i boken var tydlig, vilket var bra. Vi övade rätt mycket på läxan. Muntligt förstås, eftersom det främst är så M lär sig.

Så klockan 7.50 innan det var dags att gå till skolan samma dag som läxan skulle vara gjord, så kom M på att han hade glömt måla bilden i skrivhäftet. Skolan börjar 8.20. Hans grundstress var tyvärr redan hög sedan tidigare på morgonen, eftersom han hade kommit på att han fyller 9 år på måndag - en måndag, inte en helgdag. Han hade legat och gråtit en skvätt över det, fastän jag föreslog att vi ska fira honom på söndag istället. (Det ville han.)

I alla fall: Läxan. Det var samma bild som i läroboken, fast svart-vit. Man skulle färglägga med andra färger själv, så man kunde öva med andra färger än i läroboken. Detta delmoment hade barnen enbart fått en muntlig instruktion till. Jag hade inte begripit att bilden skulle målas. Jag hade sett den svart-vita bilden i övningsboken, men trott att uppgiften var klar, eftersom M hade skrivit ut vissa ord. Resursen som vanligtvis håller stenkoll, har varit sjuk i veckan, så denna info hade inte nått mig alls..

Så hur gjorde vi? M satt och åt frukost. Det tar oftast en del tid för honom. Vi bor granne med skolan, men en halvtimme är ändå inte så mycket tid när M ska hinna äta, gå på toa, klä på sig. (Även om han alltid får en del hjälp av mig, för att komma till skolan med energin i behåll.) Han har ju det lite kämpigt med motoriken inklusive finmotoriken. Vi beslöt att jag skulle måla bilden åt honom. Han fick bestämma färgerna, så målade jag. Fusk kanske någon kallar det. Jag kallar det att jag kompenserar honom för hans brister under ett stressigt ögonblick.

Det gick bra till en början. Han valde färger och jag målade på. När vi var nästan klara fick han svårare att välja färger. Han kunde inte bestämma sig. Så jag målade någon sak på eget initiativ bara för att vi skulle hinna klart. Det blev inte poppis. Naturligtvis målade jag i fel färg, enligt honom. När jag föreslog att en sak skulle vara vit (så man kan öva på att säga "white"), så krävde han att jag skulle måla den saken med en vit penna. Men då kände jag att gränsen var nådd. Vi brukar inte gå med på alla Ms idéer, för då ökar han bara på sin kravlista. Det kommer sluta med att jag använder exakt EXAKT rätt penna, målar i rätt ordning, att jag vässar pennan ingen så fort han kräver det, osv. Ja ni fattar.... För att han ska utvecklas i rätt riktning, så måste vi ibland stå på oss. Jag stod på mig. M skrek. Jag distraherade honom och målade något annat. Det gick bra.

Så råkade jag måla bordet lite för rött tyckte han. Ni vet rött lyser i hans ögon. (Ja så upplever han faktiskt färgen rött.) Han skrek och skrek om det. Jag hörde först inte vad han ville få fram, men till sist så fattade jag att han bara ville jag skulle sudda ut lite av det röda. Så det gjorde jag. Han hade glömt det vita. Vid det laget hade jag tyvärr tappat tålamodet och blivit arg. M fick hör några inte så väl valda ord om gott nog, att mamma gör sitt bästa och faktiskt hjälper till. Att man inte ska hacka på detaljer då. Ja, typ sånt som har med autismen och göra, och som jag egentligen inte borde lastat honom för. Jag gjorde misstaget att tro att M, som är väldigt högfungerande, förmådde mer än han egentligen förmår. Tyvärr.

Jag insåg mitt misstag när jag hade lugnat mig lite. Bad om ursäkt och sa att jag tyckte vi skulle:

"Skiljas som vänner."

Då bröt han ihop igen. Han hade bokstavstolkat och bara hört "skiljas", så han trodde jag ville skilja mig från honom. Vi är ju vänner också, så fullt logisk tolkning, eller? Lille gubben. Jag insåg missförståndet och sa:

"Jag tycker vi ska bli vänner igen. Bli glada på varandra igen nu innan du går iväg."

Vi kramades. Jag hjälpte honom på med kläderna, som vanligt. Vi pratade lite med varandra, vi sa att vi älskar varandra och sen gick han iväg.

Jag har ingen poäng idag. Jag ville bara berätta vad en otydlig instruktion kan ställa till med för ett barn som M. Vi gör vårt bästa här, föräldrar och elev..... Vi vill göra läxan. (Inte för att jag gillar att läxor finns, men vi gör de vi får.) Tydligare instruktioner tack!

PS. Ni ser kanske att skateboarden fortfarande är "omålad" vit. Det gick bra.....