Tre olika typer av skrik och några fina skålar

Lillasyster skriker rätt ofta nu för tiden. Hon skriker oftast av en av följande tre anledningar:

1. Hon vill bestämma något. Ofta småsaker, eller vad vi andra ska göra. ("Hämta vatten till mig nu. Nu! NU! NU! NU! Kom! Buääää!") Hon skriker för att få sin vilja igenom. Vissa kallar detta för trots. Inte kan man göra henne till lags med varje litet knasigt påfund, bara för att hon skriker.....  Jag brukar säga till maken: "Vi förhandlar inte med terrorister." Så hon får fortsätta vara arg när hon skriker av denna anledning.
2. Hon har problem med att hantera sina känslor. Då behöver hon mycket stöd.
3. Hon har ett utbrott/sammanbrott/meltdown (vad ni nu vill kalla det), oftast p g a att hon är trött och hungrig efter dagis. Då vill hon oftast vara ifred och brukar slå efter en, om man följer efter och vill trösta. Det enda som funkar är att låta henne vara, så hon kan återfå kontrollen över sig själv. Nummer 2 kan givetvis sluta i att man hamnar här, om hon inte får rätt stöd.

Det finns inga tydliga gränser mellan dessa tre olika sorters skrik varken i hur de låter, eller vad de rör, vilket gör det oerhört svårt. Man får försöka se vilket skrik det är, i varje ny situation. Och ens egna förmåga att se skillnad varierar givetvis beroende på hur trött man är. Tyvärr så gör jag inte alltid rätt.....

För att ni ska förstå lite mer vad jag menar, får ni ett exempel från idag:

Lillasyster tappade en skål i golvet. En flisa gick av och det blev en lång spricka i den. Skrik gånger 10: "Buähhh!" Jag inser att hon är enormt besviken på sig själv, och har svårt att hantera den känslan. Hon ber mig att laga skålen. Jag vet att den inte går att rädda. Jag vet också att hon kommer få ett sammanbrott om jag ger henne den information på en gång, just när det precis har hänt. Så jag säger:

"Vi kan se om vi kan limma den sen. Jag vet inte var limmet är. Vi får vänta tills pappa kommer hem."

Självklart vet jag att det inte går. Men jag säger så, så hon kan vänja sig lite vid tanken på att det kanske inte går.

"Laga den NU." insisterar hon. Jag vet att det beror på att hon fortfarande känner sig besviken på sig själv, och vill bli av med den känslan. Det handlar inte om trots.

"Men jag vet verkligen inte var limmet är." svarar jag och hon accepterar mitt svar.

"Men går den å laga?" undrar hon.

Jag svarar: "Vi får se. Men om den inte gör det, så finns det nya i affären. De kostar bara 15 kronor och det har vi."

Hon: "Handla en NU." 

Detta är fortfarande inte trots, utan att hon bär på besvikelsen och känner sig misslyckad. Jag som inte har lust eller kan åka till affären svarar:

"Men affären håller på att stänga nu. Jag kan ta det i nästa vecka. Och då kanske jag hinner leta efter ännu finare skålar. De har kanske randiga? Förresten, kan inte du måla hur skålarna jag ska leta efter ska se ut?"

Hon skiner upp: "JAAA!" (Hon älskar att måla.)


Så får jag henne alltså att gå från besviken till glad och sugen på att designa skålar, på några få sekunder. Tänk så enkelt det var, när jag bara kom på rätt sak att säga.

När hon hade målat klart, så blev det så här.

Nu finns det kanske inte exakt sådana här skålar, men jag vet att lillasyster är så pass flexibel att hon nöjer sig med en ny snygg skål, vilken som helst nästan, när det väl kommer till kritan. Bara den är ny och lite färgglad. Så det blir nog bra. Och så sa jag till henne:

"Om det inte finns sådana skålar redan (som hon har ritat), så kan vi berätta för dem att de kan börja göra sådana, för att de är så fina." (Win-win alltså, hur det än ligger till....)

"Jaaa!" svarar hon strålande glad med självförtroendet i topp. Inte minsta spår av besvikelsen är kvar.

Någon skulle kunna påstå att jag curlar henne. Men jag ser det som att jag hjälper henne hitta strategier att klara av besvikelser. Hon är inte mogen för att klara av dem på egen hand ännu. Och så distraherar jag henne givetvis. Hon är ändå bara 4 år. Tids nog lär hon sig.