Lillebror har varit sur på mig ett tag för att jag "jobbar med att uppfinna fel saker". Jag har sagt till barnen att jag jobbar med att uppfinna medicin. (Hur förklarar man annars att man är statistiker på läkemedelsbolag, så barnen känner att de förstår?) Lillebror har länge tyckt att jag istället ska uppfinna ett sätt att ta bort natten. Jag har inte precis varit hans idol yrkesmässigt.....
Det har inte spelat någon roll vad vi har sagt och hur mycket vi har förklarat om solen, jorden, människokroppen osv. Han har inte lyssnat och har fortsatt kämpa mot sömnen, fastän han varit trött. Förmågan att somna har alltså funnits, men inte motivationen. Snarare motivationen att motarbeta sömnen till varje pris. Det går ju liksom inte att somna om man konstant rör på sig.
Så kom bolltäcket = "täcket som kramas", och vips så somnar han helt plötsligt klockan 21. Eftersom han vaknar klockan 8, så får han den sömn han behöver. Kanon! Förutom då idag, när han helt plötsligt bestämde sig för att återuppta kampen mot de tunga ögonlocken.
"Ja hataj natten."
Jag: "Ja, jag vet. Men ingen kan ta bort den. Inte ens Bamse om han äter dunderhonung, kan flytta jorden så det alltid är dag. Eller Pippi. Eller Stålmannen eller Hulken. Det är för att jorden rör sig hela tiden. Och där vi bor på jorden, är det skugga just nu. Jättemycket skugga. Natt betyder solskugga."
Det där var inget nytt för honom, egentligen. Men den här gången så protesterade han i alla fall inte. Så jag fortsatte:
"Alla människor som du träffat sover på natten. Dagisfröknar, mammor och pappor, barn. De som jobbar i mataffären. Doktorn. Ja alla sover just nu. Vad ska du göra uppe när alla i hela Sverige sover?"
Han tittade på mig med stora ögon. Det slog mig att det kanske inte är så självklart att precis ALLA sover när man är 5,5 år och har autism. Alla vuxna människor han ser är ju alltid vakna. Förutom jag och maken då.
Då hörde jag ett flygplan flyga förbi, så jag inflikade:
"Ja, förutom piloten som flyger det där planet. Han eller hon får sova imorgon när det är dag."
Lillebror undrade: "Varför flyger piloten mitt i natten?"
Jag: "För att det är trångt i luften på dagen. Det blir tråkigt för piloten att sova imorgon när alla andra är vakna. Sover man inte på natten, så måste man sova på dagen. Om du är vaken på natten, så blir det samma sak som att det är mörkt på dagen och ljust på natten. Om du är vaken på natten, så kan du inte hoppa studsmatta, gunga, cykla, leka i sandlådan. När syskonen gör det, så ligger du och sover. När vill du sova? På natten eller dagen?"
Lillebror: "På natten."
Han slappnade av. Ville fortfarande prata lite om sitt senaste intresse: Lava, "giftlava" och meteoriter. Men han la sig ner tillfreds med situationen. Jag klappade om honom och sa:
"Jag vet en sak som är bra med natten. Det är att vi ligger nära varandra hela tiden."
(Jag sover med lillasyster och lillebror på var sin sida om mig.)
Så låg vi tätt intill varandra, och han somnade så gott. Till slut. Efter 2 timmars nattningsförsök, av två föräldrar.
Hej, nu har jag läst hela din blogg. Det var jättekul och intressant att läsa! Jag tycker speciellt om de vardagliga händelserna. Jag har fått lite tankar medan jag läst: Jag läste att ni vuxna inte får så mycket tid för varandra, varför sover ni inte tillsammans? Skulle inte städhjälp vara något för er? Och så till sist, när jag var liten fick jag höra att "du som är så stor borde kunna klara det själv" använder ni någonsin det i er uppfostran?. Jag är som sagt intresserad av autism, och idag nämnde jag din blogg för en släkting som var förvånad över att man kan vara gift med någon med asperger, hen sa något i stil med "de har ju ingen empati". Jag förklarade läget ;) Tack för en bra blogg
SvaraRaderaHej igen Sofia!
RaderaWow, det var verkligen starkt jobbat. Jag är grymt imponerad. Jag tror inte jag skulle orka läsa att jag skrivit själv. ;) Kul att du gillar att läsa om vardagen. De inläggen känner jag annars själv är lite offerkofta-varning. ;)
Vi sover inte ihop för att vi båda snarkar och stör varandra. :( Vi sov inte ihop innan barnen heller, av den anledningen, utan hade var sitt rum i lägenheten. Vi snarkar nog mindre nu båda två, än vi gjorde då, men nu så sparkar lillebror och lillasyster av sig täckena under natten, så det är väldigt praktiskt att ligga mellan dem och kunna värma dem när de blir kalla. Men annars en bra tanke. :)
Jo, jag vill gärna ha städhjälp, men maken vill inte ha hit någon okänd. Just nu jobbar jag 50% och tänker göra det ett tag framöver, så då har jag lite mer tid till sånt. Jag tänker inte jobba mer, om vi inte har lite mer hjälp som städhjälp. ;)
Den där frasen är mest en groda som hoppar ur en när man är trött och irriterad. Vi säger den sällan i uppfostringssyfte. Då kan man formulera om sig och säga: "Nu är du snart 9 år och jag vet att du klarar att....." Då klandrar man inte barnet, utan visar att man tror på hans förmåga och att barnet själv kan göra det. Säger maken så som du skrev, så brukar jag säga: "Nu får vi lämna önskelistan till tomten och se barnen som de är och vad de faktiskt förmår." ;)
Bra att du svarade till släktingen. Hälsa hen att jag inte visste om AS under de första 8 åren under vårt förhållande, och då tyckte att han var en så snäll och omtänksam man. (Det är han fortfarande.)
Det var så lite. Kommer du fortsätta följa bloggen? Vad ska du göra härnäst?
Kram
(Jag har som sagt svårt att skriva, så det har tagit en tid att svara) Jag kommer titta in här med jämna mellanrum. Jag tycker verkligen om de här vardagliga situationerna utan "poänger" som du säger. Det är som att läsa en bra bok, fast huvudpersonerna lever och går att prata med. Jag tänker att du är en väldigt bra förälder. Jag upplever att du är en kärleksfull förälder som försöker utveckla och hjälpa dina barn. Det är kanske minimumkriteriet i min bok, men du försöker _hela tiden_ bli en bättre förälder, och det tror jag inte är väldigt vanligt (men vad vet jag, jag är ingen förälder).Din uppfostran är pedagogiskt, och även om du surnar till ibland så är det OK. På det viset lär du dina barn hur man beter sig när man ber om ursäkt sen. Jag kan tänka mig att det skulle vara jobbigt att uppfostra sina barn om ens egna förälder aldrig skulle ha gjort ett enda misstag. Det är en förebild man inte kan leva upp till. Jag tror att när dina barn blir vuxna, kommer de inse vilken uppoffring du har gjort under deras uppväxt.
RaderaKram
Tack snälla Sofia så hemskt mycket för de fina orden! :) Ja, jag försöker verkligen hela tiden att bli bättre. Barnen förtjänar det och även jag med. Ja, du vet ju att jag tänker som du - man måste inte vara perfekt utan bara tillräckligt bra. Och be om ursäkt och visa dem sina brister. De ser ju bristerna ändå, så lika bra att de inte klandrar sig själv för dem, de små liven.
RaderaVad trevligt att du vill fortsätta kika in här. Du är så välkommen! :)
Hej
SvaraRaderaBlev intresserad av bolltäcket så jag kollade upp mera på nätet. De är jättedyra! Har ni köpt det privat eller kan man ansöka om bidrag från kommun el dyl. som ett hjälpmedel?
Med vänlig hälsning
Ag
Hej!
RaderaMan får låna bolltäcket av barnhabiliteringen där vi bor. Rätt många som testat båda typer, säger att kedjetäcken är bättre, eftersom de är svalare. Bolltäcket är rätt varmt.
Mvh
Aspergermamma
Beror nog på hur frusen man är. Själv har jag använt bolltäcke sedan nästan ett åt tillbaka (har fått låna från arbetsterapeuten där jag bor) och har aldrig tyckt att det varit för varmt ens på sommaren. Däremot var jag tvungen att ha en filt över täcket under vintern. Så det är nog väldigt individuellt.
RaderaFick prova kedjetäcke också, men det var mest bara tungt, bolltäcket tycker jag ger mycket mer trygghet och är liksom "mysigare", men det är säkert också väldigt individuellt.
Tack för input Anna. Ja det beror nog på hur frusen men är, och också på hur varmt det är i rummet, och om det drar någonstans ifrån. Själv så gillar jag inte alls något av dem eftersom jag inte gillar att ha tyngd på mig när jag sover. Lätt ska det vara, som ett duntäcke. :)
Radera