I lördags hade vi barnkalas för lillasyster. Tolv fyraåringar samt föräldrar kom. Det säger sig självt att det satte stor press på den här familjen som inte har så mycket varken tid eller energi till övers. Men vi fixade det utan hjälp från någon. Ja mer än då från föräldrarna som var här, som naturligtvis hjälpte till.
Jag kom att tänka på hur viktig timingen är i vårt förhållande, inte bara att man gör ett bra schema. Utan även när man säger vad till varandra. Och när man helst ska hålla tyst. Främst för att undvika onödiga gräl.
Så här blev det:
Fredag kväll: Jag städar färdigt det sista. Maken gör i ordning gottepåsarna.
Lördagen:
Klockan 8: Jag och barnen vaknar. Vi äter lite frukost och därefter så ställer jag mig och förbereder tårtorna och kakorna. Maken får sova lite till, eftersom han har haft ont i bröstkorgen igen, och har svårt att somna.
Klockan 10.30. Maken kommer upp. Jag är trött och irriterad eftersom jag slitits mellan barnen och fikabakandet. Maken inser detta, och säger några vänliga ord och ger mig en kram fastän jag "spottar och fräser" lite. Min irritation kommer av sig. Han har svårt att komma igång på morgonen och måste få vakna till i hyfsad takt. Jag låter honom och fixar vidare i tysthet (för att inte "spotta och fräsa"), medan maken samtidigt håller koll på barnen.
Klockan 11.30. Nu börjar jag känna mig lite stressad och irriterad på att maken inte kommit igång med att ta sin del av jobbet. Jag har lust att säga något surt, men jag gör det inte. Vi har inte tid med bråk. Jag håller tyst och funderar på vilken uppgift som är lämpligast för honom att göra. Nu vet jag att han borde orka göra något. Så ber jag honom laga lunch, på ett trevligt sätt. "Inga problem", svarar han och är förmodligen lättad av att få en konkret uppgift och inte bara bli ombedd att "hjälpa till". Han sätter igång. Jag fortsätter med att plocka fram stolar och bord och dukar till barnen. Maken känner mig så pass väl att han vet att jag alltid blir stressad innan kalas, oavsett hur vi ligger till. Så han svarar trevligt, på mina halvstressade kommentarer och gör det jag ber honom om i övrigt.
Klockan 13. Jag inser att vi ligger rätt bra till ändå. Maken frågar om han kan få gå undan en stund innan kalaset. Det får han, mot att han lovar att röja lite på ovanvåningen och fixa fiskespö till fiskdammen. Jag vet att han behöver vila för att orka att vara med på kalaset. Jag fixar färdigt det sista och dricker en kopp kaffe.
Klockan 14-16: Barnkalaset. Vi hjälps åt, så gott vi kan. Kommunicerar enkelt. Byts av. (Och hinner även umgås lite med både barn och föräldrar.) Håller även koll på barnen ute i trädgården eftersom de hoppar studsmatta. M och lillebror orkar inte vara med hela tiden, så de får gå undan på ovanvåningen så mycket de vill. De hittar ett roligt spel bland lillasysters presenter och spelar det tillsammans.
Klockan 16.30. Alla barnen har gått. Maken är helt slut och ber om att få gå undan. Det får han.
Lillasyster är nöjd. Brorsorna är fortfarande trötta. Jag lagar middag, sen tar vi det lugnt resten av dagen.
Sammanfattat: En pressad dag som vi fixade helt utan bråk och med glada barn.
PS. Vi hade naturligtvis kunnat strunta i att ordna storkalas hemma, eftersom maken mår som han mår. Men han ville.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar