Hur samtalet med klasskamraterna gick

Jag har ju inte berättat för er hur det gick i onsdags, när M och jag berättade om hans diagnoser för klasskamraterna i den (halv-)nya klassen och kamraterna i parallellklassen. Läs förra blogginlägget om ni vill veta vad jag/vi planerade att säga. M var med framme vid tavlan i båda klasserna, för att han ville.

Jag har inte så mycket att berätta, mer än att det gick väldigt bra. Barnen lyssnade intresserat. Och jag började berätta om Ms styrkor som planerat. Jag ville ta det medan barnen ännu lyssnade och orkade koncentrera sig. Och flera stycken räckte upp handen och sa att M var jättesmart på matte och att han kunde många svåra saker om rymden. M fick ett nöjt leende på läpparna.

Jag fortsatte in på det som M behöver hjälp med. (Jag försöker undvika ordet "svårigheter".) Barnen lyssnade intresserat och M förklarade vissa av sakerna själv. Förstahandsinformation är alltid bäst. Jag vill understryka att det var information och beskrivningar om varför, som barnen fick. Inte ursäkter för hans beteenden. (Är ni med på skillnaden?)

M har aldrig varit mobbad. Det hade lätt kunnat vara så, eftersom han beter sig väldigt annorlunda: Viftar med pinnar på rasterna, pratar annorlunda, har lite svårare för gympan, är rädd för höga ljud, behöver extra tid vid omklädning och i matsalen osv. Ja ni fattar.... Klasskamraterna har fått förklaringar sen förskoleklass. Det är inte lika kul att reta någon som viftar, om man vet att vederbörande har en jobbig känsla i händerna. Osv.

Sen i slutet av samtalet, när vi hade frågestund, så räckte några barn upp handen och sa:

"M ser inte så jättesmart ut, men det är han!" *himlade med ögonen för att understryka det sista*

"M är jätteduktig med sin ADHD. Sitter still, pratar inte, slåss inte. Och jag tycker att han är jättesmart. Ibland när fröken frågar en svår fråga, så vet ingen svaret förutom M."
 Tänk att det ändå är styrkorna som ger störst intryck på barnen. (Jag var väldigt rörd och tagen efteråt.)

Jag tror att det är farligt att säga att : "M har ett handikapp, men alla barn är lika mycket värda". För det är inte säkert att barnen verkligen fattar det sista. Det är smartare att köra på "annorlunda-men-inte-bättre-eller sämre-spåret". Om det går.