Omvända roller på skjutbanan

Ett av makens stora specialintressen är målskytte. Han har skjutit i över 20 år och är en väldigt duktig skytt och utbildad skjutledare. Det är även ett mekaniskt intresse, förutom själva målskyttegrejen. Ja, ni som vet lite om Asperger förstår hur bra det kan bli, och hur duktig någon kan bli, när man är totalt fokuserad på ett specialintresse. Tyvärr så har det skrivits en del dumma saker i media om AS och vapen. Jag känner flera aspergare som skjuter, och alla är ordentliga och noggranna människor. Och det är maken med. Enormt noggrann med säkerheten och alla detaljer. Alltid.

Han har länge velat att jag skulle följa med ut på skjutbanan. Jag kan inte direkt säga att jag delar hans intresse, så jag har sagt "senare" i flera år nu. (Inte för att vi haft så många möjligheter, med tanke på barnen....) Just för tillfället är vi båda arbetslösa, jag har fått nytt jobb och ska börja i oktober och han har inga jobb att söka just nu, så jag kände att argumenten var slut. Jag följde med, och tänkte att det nog skulle bli rätt trevligt ändå. Det var ju bara han och jag där, och det var ju en bra start..... Och så får man faktiskt intressera sig lite för den andres intressen någon gång ibland. Det visade sig vara en perfekt övning för mig, inte bara i att skjuta, utan även i att förstå vissa svårigheter inom ett visst spektrum.....

Först och främst, så var ju detta en ny situation som jag inte hade koll på. Maken packade allt vi skulle ha med. Verkligen ombytta roller. (Jag brukar packa åt familjen varje gång vi ska iväg, för det tar honom för lång tid.) Maken sa till mig: "Ta bara med glasögonen och öronproppar." Och ändå så glömde jag öronpropparna. Jag hade med mig plånbok, mobil, nycklar och glasögonen som alltid sitter på näsan. Men öronpropparna som inte ingick i min vanliga rutin, fick jag inte med. Så jag fick sitta där i bilen på vägen ut och känna mig liiiiite korkad. Inte för att han sa något. Nej, han var väldigt vänlig och sa: "Äh, jag har säkert ett par extra i min väska." Är det så det känns att "ADHD-glömma" viktiga saker? Liksom hur dum får man bli? Vad är det allra viktigaste att ha med ut på skjutbanan, om man har tinnitus som jag....

Eftersom skytte inte precis är mitt intresse, så fanns inte heller motivationen i stunden. Därmed blev det svårare att lyssna på alla hans instruktioner. De fastnade liksom inte. För mycket på en gång, och för ointressant. Men jag försökte ändå mitt bästa att koncentrera mig och minnas allt han sa.

Först ville han att jag skulle ligga ner och skjuta. Det var tydligt att jag inte hade något automatiserat, inte visste hur jag skulle ligga och var allmänt klumpig. Samtidigt så visste jag ju allvaret. Man får inte peka runt med vapen. Det är farligt och kan hända olyckor. Och om man håller fingrarna i vägen för manteln får man den på sig vid rekylen. Håller man huvudet för nära, så får man sig också en "kyss" när bössan sparkar till. Det är väldigt mycket att tänka på, på en gång. Och inget hade jag automatiserat. Det kändes rätt oroligt faktiskt. Inte för att jag var rädd, men det var en jobbig känsla. Nog för att jag upplevde att mina förmågor inte riktigt räckte till för allt jag behövde göra. Han däremot hade naturligtvis allt automatiserat sedan länge..... Och är nog en väldigt bra skjutledare. Han är bra på vänliga, tydliga påminnelser. Tur det!

Jag tänkte att jag nog hade behövt en ordentlig genomgång hemma först av vapnen. Och kanske sett filmer från YouTube om hur man ska göra. Och fått öva lite på att hålla bössorna (oladdade) här hemma. Jag hade också velat ha en genomgång över: Var? När? Varför? Hur länge? Vad händer sedan? Osv. Ja ni fattar. Mer som ett schema. Visst fattar jag att man skjuter, tittar på tavlan om man träffade, laddar om, skjuter igen osv. Men detaljarna hade jag inte klart för mig, t ex: Man klickar en gång extra i vallen bakom, tittar att pipan är tom från baksidan, tar ut magasinet. Det blev rätt rörigt i mitt huvud och jag hade rätt svårt att tänka i flera led. Det var tur att han var med och påminde hela tiden om vad jag skulle göra härnäst. Tålmodigt, tydligt, lugnt och trevligt.

Till saken hör också att jag är högerhänt, är vänsterdominant med synen och bara kan blunda med höger öga och titta med vänster - inte tvärt om. Det blir lite dumt om man ska skjuta med höger hand, men titta med vänster öga. Så jag fick försöka skjuta med vänster hand, vilket gav en del motoriksvårigheter. Och jag kunde inte riktigt titta på hur han gjorde och göra likadant. Jag fick spegelvända det i mitt huvud. Han var förstås vänlig att visa mig på vänsterhållet också. Den hjälpen uppskattades.... Som sagt, det var rätt rörigt i mitt huvud. Och jag blev bara tröttare i huvudet ju längre tiden gick.

Trots ovanstående så lyckades jag faktiskt skjuta rätt bra. Samtliga gånger jag sköt faktiskt. Hur det nu gick till.... Jag kände bara att jag var rädd för smällen. Sammanfattat så fällde han ett ärligt omdömde: "Du sköt bra, men inte snyggt." (Med snyggt menas en bra, bekväm skjutstil.) Jag tog fasta på den första delen. Den sista delen kan vi ju jobba på.

På vägen hem, så hade han jättemånga tankar i huvudet och hade en massa frågor till mig. Jag var helt slut i huvudet. Koncentration och ork hade tagit slut. Jag orkade inte "skärpa mig", så jag sa:

"Du, jag måste bara vila nu på vägen hem. Kan vi inte vara tysta nu, så pratar vi om detta en stund senare ikväll? Så kan du fundera ut alla frågor du vill ställa tills dess."

"Ojdå, förlåt. Ja, jag förstår." sa han vänligt och tystnade. Ändå med ett leende. Han hade haft en bra dag. Att jag hade varit med på skjutbanan och gjort mitt yttersta räckte gott och väl. Han behövde inte kräma ut mer av mig.