"Jag har en sjukdom"

Ikväll vid tandborsningen tittade lillebror på mig med stora ögon och sa:
"Jag har en sjukdom."

Jag svarade: "Nej, det har du inte. Du är helt frisk. Det har doktorn kollat upp." (Han vet om att han har autism, och att han har varit under utredning.)

Lillebror: "Nej, jag har en sjukdom som luras att den inte finns. Det är bakterier i hjärnan."

Jag: "Vad tror du att sjukdomen gör?" (Jag måste ju lyssna på honom, och ta hans känslor på allvar.)

Lillebror: "Den gör att jag biter 'lillasyster'" (Fick lite ont i hjärtat. Han klandrar sig själv.)

Jag: "Nej, det är ingen sjukdom. Jag vet vad det är." (Andas för att hitta en bra formulering. Svettigt....)

Lillebror: "?"

Jag: "Det är...... Eh, det är bara det att din hjärna tänker lite för snabbt ibland. Munnen hinner inte med. Den vet inte vad den ska säga. Så den biter istället. Din hjärna måste bara lära sig att bli lite långsammare när den blir arg. Att vänta. Och det kan den lära sig. Det blir lättare när du blir större. Och vi vuxna hjälper dig med detta." (Ja, alltså problemet är hans bristande impulskontroll, så jag ljuger inte.)

Lillebror tittade lättad på mig. Han gick med på den förklaringen. Och kände sig inte längre sjuk. (Det såg jag på honom.) Jag vågade förstärka budskapet med:

"Din hjärna är väldigt snabb och det är bra. Det betyder att du är fiffig. Vi ska bara lära den att vänta lite när du blir arg."