Tio år som gifta och äntligen känns familjen hel

Maken och jag firar 10 år som gifta i veckan som kommer. Vi gifte oss midsommarafton den 25 juni 2004. Egentligen känns det mer som 15 år eftersom det är så länge vi har varit tillsammans.

De fem första åren var väldigt bra. Vi hade sällan problem. Åtminstone är det så jag minns det. Det var när barnen kom, som vårt förhållande verkligen sattes på prov. Just för att barnen mådde dåligt. Vi fick dem tätt och två av dem fick neuropsykiatriska diagnoser och det tredje och minsta hade länge väldigt ont i magen (läs: skrik på kvällar och nätter). Och dessutom så har vi vuxna varit drabbade av olika sjukdomar, ibland samtidigt. Vi har haft minimalt med hjälp, förutom LSS-insatsen som förmodligen räddat oss båda från att gå in i väggen.

Nu när barnen blivit lite äldre, och de mår så otroligt mycket bättre eftersom vi upptäckt deras kostintoleranser och ger en kost som de mår bra på, så är läget ett helt annat. Maken är just nu på vattnet och vindsurfar. Och jag och barnen är hemma och myser. Barnen leker tillsammans och jag är mer som "en fluga på väggen" för att inte störa dem, och får själv lite lugn och ro och kan pula med det jag vill. Äntligen! Äntligen känns familjen hel.

Tänk vilken resa vi gjort. Vi har båda två fått tänka om med mycket, men ändå lärt oss otroligt mycket på vägen. Om oss själva, varandra och barnen. Vi har blivit sammansvetsade. Lustigt nog så tycker vi ofta väldigt lika om mycket. Bara med en sån sak som husrenovering. Vi har äntligen ork och tid att börja tänka framåt och ta tag i huset som behöver städas och renoveras till viss del. Och vi tycker båda ungefär likadant när vi diskuterar vad vi vill göra.

Midsommarfirande på hemmaplan

Vi har haft ett mysigt midsommarfirande här hemma bara vi 5 i familjen. Jag har jobbat alldeles för mycket de senaste veckorna, och det har satt sina spår på hemmaplan (läs: stök). Vi har levt "dag för dag". Och vi har inte orkat planera in något midsommarfirande. Inte pratat ihop oss med någon. Och när man har så dålig planering, så blir det till slut pinsamt att höra med kompisar eftersom de alla antingen har fest hemma hos sig eller är bortbjudna. Att då lägga till en glutenfri och mjölkfri familj till en redan planerad fest, är inte det allra lättaste.... Så vi beslöt att fira här hemma.

Vi hade egentligen tänkt ta med barnen till någon allmän dans kring någon midsommarstång, men vädret var inte det bästa. Och så var vi rätt trötta sen gårdagens släktkalas. Sönerna klarar mycket folk korta stunder, men det är klart att det samtidigt är lite jobbigt för dem. Vi firade genom att duka picknick på trädäcket (till lillasysters förtjusning) och sen ha myskväll med popcorn och film. Som tur var hade lillebror och lillasyster klätt stången och dansat kring den på dagis, så de två fick åtminstone vara med om den saken i år.

Även om det var mysigt så har jag några önskemål tills nästa år:

* Att vi ska planera i tid.

* Att vi ska orka ta barnen till något allmänt firande alternativt göra vår egen midsommarstång och sätta upp i trädgården.

* Att vi ska ha det tillräckligt städat och ha tillräckliga marginaler i vardagslivet, så att vi faktiskt orkar bjuda hem minst en familj att fira med oss. Alternativt åka på knytkalas, så vi kan ta med oss vad vi behöver i matväg.
 

TEMA - ansökningar: Några små tips

Det var länge sen vi gjorde någon ansökan och jag har inte så mycket om just den saken här i bloggen. Och jag vet inte så mycket om det egentligen. Bloggen är bitvis väldigt detaljerad om vårt liv, men jag har inte velat lägga ut något om våra ansökningar här. Det känns för privat. Ändå, eftersom veckans tema är ansökningar, så vill jag bidra med mina bästa tips i punktform:

LSS-ansökan:

• Vi skrev inte själva vår LSS-ansökan till kommunen om avlösarservice i hemmet. En handläggare från kommunen kom hit och intervjuade oss, och såg kaoset. Sen skrev hon ansökan som vi bara behövde kontrolläsa och godkänna. Jag vet inte hur man gör idag, men fråga om de inte kan göra så i er kommun ifall ni inte orkar skriva något själva.

Vårdbidragsansökan:

• Skriv i punktforum och låt det ta tid. Skriv en lista på allt extra ni gör och hur mycket extra tid det tar, och fyll på efter hand. Låt dokumentet växa fram. Låt det mogna. Stressa helst inte fram det, för då tror jag att ni lätt glömmer att skriva viktiga saker. Jag skrev till och från under 2 veckor.
• Skriv bara upp barnets svårigheter i vårdbidragsansökan. Om detta blir för tufft, så skriv en egen lista med alla styrkor. Spara den för dig själv, men skicka inte in den med ansökan. Jag har gjort det då vi ansökt, och då har det känts lättare och roligare att skriva ansökan.
• Om en punktlista inte funkar för dig. Skriv ner hur en vardag + helgdag funkar, eller hur en vecka funkar. 
• Glöm inte att skriva upp merkostnader. Har ni fler barn så ansök om merkostnader tillsammans, så kommer ni lättare upp i beloppet.
• När vårdbidragsansökan skulle förnyas hade jag gjort en ny punktlista, men det behövdes inte. Det räckte med en telefoninterju där handläggaren från början hade några förutbestämda frågor. Ring och hör hur processen går till i er kommun, inför förnyelse!

Förhoppningsvis kommer fler och mer informativa blogginlägg om ansökningar snart upp på Neurobloggarnas facebooksida:

https://www.facebook.com/pages/Neurobloggarna-F%C3%B6lj-v%C3%A5ra-temaveckor/111575532334914?ref_type=bookmark

Tema missförstånd: Kamratrelationer

Lillebror har haft svårt med kamratrelationerna under nästan hela sitt liv. Han har haft svårt att tolka de andra barnen, främst deras avsikter, deras förmåga och deras sätt att tänka. Det har varit många missförstånd och lillebror har varit missförstådd. Det har ofta blivit att han bitits eller slagits, eftersom han blivit arg väldigt snabbt och inte fått fram orden i tid. Ja, ni får kanske upp en bild i huvudet över ett barn som slåss mycket och som får mycket skäll av kamrater och pedagoger. Där föräldrarna kontaktas och ombeds ta tag i dagis- och skolproblem hemma. (Vilket sällan går. Problemen bör lösas när och där de uppstår.)

Men så har det inte varit. Pedagogerna har mött honom där han varit. Försökt förstå honom. Försökt sätta sig in i hans situation hur han tänker och hur han fungerar. De har lyckats rätt bra. Lillebror har naturligtvis varit ungefär likadan hemma. Han har slagit oss allihopa när han varit frustrerad. Det har varit många missförstånd av familjemedlemmars intentioner. Vi och pedagogerna har jobbat hårt på att lära lillebror att förstå hur andra tänker och varför de agerar som de gör, vad som gått fel samt hur han ska göra istället. Och hur man rent allmänt ska vara mot kompisar och familjemedlemmar. Det har gett resultat. Nu äntligen.

Lillebror har börjat springa efter storebror M när han är ledsen, för att göra honom glad. Antingen med kattlekar, med att prata om datorspel eller genom att locka med något annat. Naturligtvis är det inte alltid så enkelt att M förstår detta och faktiskt blir glad, men det är en annan historia..... Lillebror försöker i alla fall och han är rätt envis faktiskt. Funkar det inte att göra M glad på det ena sättet, så testar han ett annat. Trots att M skriker åt honom.

I tisdags blev en dagiskompis ledsen över en sak. En kompis som han faktiskt ofta bråkar med. Pojkarna drar inte riktigt jämnt. Men lillebror hade börjat prata datorspel med den andra pojken, som genast hade blivit gladare. De två fortsatte att prata om datorspel till och från under dagen. Vi ett tillfälle så vänder sig lillebror till sin fröken och säger:

"Jag pratar datorspel med X för att han ska bli glad."

Jag är så tacksam för att lillebror fått detta stöd av pedagogerna. Att han lyckats bibehålla sin goda självkänsla. Att han ser sig själv som någon som kan och vill trösta andra. Det kunde verkligen varit tvärt om.

Tema missförstånd: Att gå och lägga sig

Det allra största missförståndet som nästan kostat oss äktenskapet är det här med att gå och lägga sig.

För mig ser det ut så här:
1. Jag gör mig iordning.
2. Kopplar av en liten stund med något att läsa som ger en bra känsla.
3. Jag lägger mig och somnar.

Så ser det ut för mig som oftast har lugn och ro i huvudet. I alla fall på kvällen när barnen somnat och lugnet lagt sig i huset.

Maken däremot har en helt annan process. Han säger att han upplever att han har många tankar i huvudet hela tiden, typ 6-10 stycken. Som han måste stänga ner en och en. Tankarna kan vara om vad som helst och finns under hans vakna tid. Så det är inget unikt för kvällen. Makens process ser ut så här:

1. Varva ned med en film. Försöka tänka enbart på filmen och stänga ner alla de andra tankarna en och en. Detta kan ta ett tag.
2. Göra sig iordning.
3. Lägga sig i sängen.
4. Forsätta se på filmen i sängen, tills han bara tänker på filmen och kan somna.

Ser ni skillnaden? Jo maken måste aktivt stänga ner alla de där tankarna, medan hos mig har det skett automatiskt innan jag lägger mig. Just för att jag blir trött. Maken kan alltså vara trött OCH ha tankar i huvudet som hindrar honom från att somna. Jo, jag kan förstå det. Det händer ju mig någon enstaka gång när jag är stressad. Då ligger jag också och skruvar på mig och måste stänga ner tankarna en och en. Återigen så kommer den högre stressen som han lever med, upp i mina tankar. Det är logiskt. För det måste vara stressande att allt man ser omkring sig väcker så många tankar hos en. (Maken tänker på hur saker är konstruerade, hur man kan göra istället, vad som finns bakom det han ser, osv.)

Jag är så glad att vi rett ut detta. Att jag äntligen förstår. Ja, jag har kanske varit lite trög, men för mig var det så svårt att förstå att man kan fungera  på något annat sätt än mitt. "Det är väl bara att gå och lägga sig?" Jag trodde han fastnade vid TVn för att han var lat. Varför gick han inte bara och la sig, så han kunde komma upp och hjälpa mig med barnen nästa morgon? Älskade han mig inte mer än så?

Nu förstår jag. Det var ju precis det han gjorde och försökte göra. Så kom jag där och klagade, för att inte säga skällde på honom, för att han aldrig gick och la sig. Och så *poff* var det för många tankar i huvudet på honom igen och det blev ännu svårare för honom att somna. Han fick börja om med nedvarvningen. Nu irriterad.

Inte konstigt att vi var inne i en ond cirkel.

Dessutom var det så klart ytterligare stressande för maken att känna att han måste göra sin process på tid. Annars väntade skäll och han måste börja om.

Numera är jag tyst och låter honom hållas. Och det funkar. Han kommer i säng tidigare.