Ikväll så kände jag att jag fick berätta mer ingående om tonåren. M fyller 10 år i höst och jag har länge undrat om han är i något som man hör andra föräldrar kalla "lilla tonåren". Jag vet inte om den finns, men det har varit mycket känslor upp och ner. Mycket negativa. Mycket skrik och missnöje. Vi är inte riktigt vana vid det. Inte från M. Inte på det sättet.
I alla fall. Jag berättade om hormoner och förändringar i kroppen som ibland kan göra att humöret går upp och ner. Att man blir arg på sina föräldrar och säger emot, vilket är helt normalt och t o m bra om man ska bli en vuxen människa. Att de flesta tonåringar kallar sina föräldrar mindre trevliga saker när de är arga. Att man bråkar med sina föräldrar. Att jag själv gjort det när jag var tonåring. Jag berättade också att detta går över. Det är jobbigt ett tag, och man får hjälpas åt med känslorna, men de går över.
M tittade på mig med stora ögon. Så utbrast han:
"Så jag håller inte på att bli elak?"
Jag log och svarade: "Nej, älskling. Du har alltid varit världens snällaste. Ingen av oss har tyckt att du har blivit elak."
Han funderade på vad jag hade sagt. Upprepade orden. Och såg lugnare ut.
Jag kände mig lite dum som inte berättat om tonåren tidigare. Det självklara måste man alltid berätta för M, för det är inte självklart. Jag tror i och för sig att rätt många barn skulle må bra av att få veta detta i förväg. Ingen mår dåligt av lite extra tydlighet. Och det blir färre missförstånd. För usch vad tungt att gå omkring och tro att man håller på att bli elak.
Fler inlägg på tema missförstånd hittar du här:
https://www.facebook.com/pages/Neurobloggarna-F%C3%B6lj-v%C3%A5ra-temaveckor/111575532334914
söndag 8 juni 2014
tisdag 3 juni 2014
Tema missförstånd: "Jag tror inte på att sätta in människor i fack."
När jag nämner att mina närmsta familjemedlemmar har/hade diagnoser eller drag av diagnoser får jag ibland (det smått oförskämda) svaret: "Jag tror inte på att sätta in människor i fack." Som om jag pratade illa om min egen familj. För det första har/hade de alla många styrkor tack vare deras unika drag. Och sen skulle jag aldrig få för mig att blunda för någons svårigheter. Just för att det inte hjälper dem ett endaste dugg. Tvärt om så hjälper det dem om jag informerar omgivningen om deras funktionssätt och hur de ska bemöta dem och hur de ska tänka, för att tillvaron ska vara så smidig som den verkligen kan vara. I alla fall:
------------------------------------------
Missförstånd nr 1: "Det är fack."
Rätt många vuxna som får diagnos upplever själva att de äntligen får den karta över sitt eget funktionssätt (hur?, varför?) som de saknat hela sitt liv, och som underlättar för dem i vardagen (hur kan jag....? osv). Mitt tips: Fundera inte så mycket på hur du känner kring eventuella "fack". Fråga istället de som nyligen har fått en diagnos, eller de som står i kö för utredning, hur de känner inför detta. Och tänk efter själv hur det hade varit att veta hela livet att man är lite annorlunda, men inte varför. Och om man inte hade begripit att det fanns rätt många som en själv, ändå. Hade det inte varit skönt att få förklaringar? Att träffa likasinnade? Alla förstås med sina unika kartor. På tal om mentaliseringsövningar man kan göra för sig själv...... (Ni vet, att försöka sätta sig in i andra människors situation. Det är bland annat det som de sägs ha svårt för....)
------------------------------------------
------------------------------------------
Missförstånd nr 2: "De här människorna är så lika, att man kan sätta in dem i fack. Har en person ADHD eller Aspergers, så vet man EXAKT hur den personen är. Ett eller ett par ord räcker för att beskriva en människa."
Vi som känner ett par stycken människor med diagnos(er) och/eller drag vet att de är minst lika olika sinsemellan som resten av oss, dvs vi som kallas neurotypiska (=som de flesta andra). Det får mig att undra vilket som är mest fack egentligen. Neurotypisk, eller autismspektrum?
------------------------------------------
------------------------------------------
Missförstånd nr 3: "Om man inte sätter diagnos, så finns inga fack."
Vi som känner några stycken med diagnos, vet att facken annars lätt blir "skitunge", "speciell", "lat", "han ska bara ha det på sitt sätt", "egoistisk". Just för att man inte förstår "varför", dvs vad beteendena beror på. Och så ser man inte att personen visst har mycket empati och bryr sig om andra osv, men att det bara tar sig lite annorlunda uttryck.
------------------------------------------
Nästa gång någon säger det där: "Jag tror inte på att sätta in människor i fack." så ska jag i alla fall överväga att svara:
"Nej, vi skiter i att sätta diagnoser på folk och därmed att hjälpa och förstå dem. Vi lämnar dem åt sitt eget öde istället. Så kan vi sitta här och tycka att vi är fina människor som inte sätter in andra människor i fack."
------------------------------------------
Missförstånd nr 1: "Det är fack."
Rätt många vuxna som får diagnos upplever själva att de äntligen får den karta över sitt eget funktionssätt (hur?, varför?) som de saknat hela sitt liv, och som underlättar för dem i vardagen (hur kan jag....? osv). Mitt tips: Fundera inte så mycket på hur du känner kring eventuella "fack". Fråga istället de som nyligen har fått en diagnos, eller de som står i kö för utredning, hur de känner inför detta. Och tänk efter själv hur det hade varit att veta hela livet att man är lite annorlunda, men inte varför. Och om man inte hade begripit att det fanns rätt många som en själv, ändå. Hade det inte varit skönt att få förklaringar? Att träffa likasinnade? Alla förstås med sina unika kartor. På tal om mentaliseringsövningar man kan göra för sig själv...... (Ni vet, att försöka sätta sig in i andra människors situation. Det är bland annat det som de sägs ha svårt för....)
------------------------------------------
------------------------------------------
Missförstånd nr 2: "De här människorna är så lika, att man kan sätta in dem i fack. Har en person ADHD eller Aspergers, så vet man EXAKT hur den personen är. Ett eller ett par ord räcker för att beskriva en människa."
Vi som känner ett par stycken människor med diagnos(er) och/eller drag vet att de är minst lika olika sinsemellan som resten av oss, dvs vi som kallas neurotypiska (=som de flesta andra). Det får mig att undra vilket som är mest fack egentligen. Neurotypisk, eller autismspektrum?
------------------------------------------
------------------------------------------
Missförstånd nr 3: "Om man inte sätter diagnos, så finns inga fack."
Vi som känner några stycken med diagnos, vet att facken annars lätt blir "skitunge", "speciell", "lat", "han ska bara ha det på sitt sätt", "egoistisk". Just för att man inte förstår "varför", dvs vad beteendena beror på. Och så ser man inte att personen visst har mycket empati och bryr sig om andra osv, men att det bara tar sig lite annorlunda uttryck.
------------------------------------------
Nästa gång någon säger det där: "Jag tror inte på att sätta in människor i fack." så ska jag i alla fall överväga att svara:
"Nej, vi skiter i att sätta diagnoser på folk och därmed att hjälpa och förstå dem. Vi lämnar dem åt sitt eget öde istället. Så kan vi sitta här och tycka att vi är fina människor som inte sätter in andra människor i fack."
fredag 16 maj 2014
Jag bor med tigrar!
Jag lyssnar just nu på föreläsningar om sköldkörteln. Mycket intressant!
http://thethyroidsessions.com/encore/
Jag köpte hela paketet ovan och lyssnar just nu på Dr Ritamarie:
http://www.drritamarie.com/
Hon förklarar bland annat vad stress gör med blodsockret och hur det påverkar oss. Och varför vi blir utbrända av för mycket stress. Kroppen reagerar på stress för att vi ska kunna springa iväg från t ex tigrar. Cortisolet gör att vi bränner proteiner till socker så vi snabbt får energi. (Okej, detta har man ju hört tidigare, men hon förklarar lite mer ingående vad som händer i kroppen, för den som är mer intresserad.)
Okej, vi har inte tigrar här i vårt land och frågan är om det egentligen går att springa ifrån en tiger. Vi människor borde vara rätt chanslösa mot dem. Men andra djur har vi lyckats springa ifrån genom tiderna. Det är i och för sig en bra liknelse med tigrar, så jag behåller dem som exempel.
När man blir stressad så tror kroppen att det är tigrar i närheten. Dvs när barnen skriker, så reagerar min kropp som att jag eller mitt barn var i fara.
Verkligheten: Lillasyster och lillebror slåss till och från hela dagarna. Ofta med tillhyggen, sparkar eller så river de varandra i ansiktet eller bits.
Min kropps reaktion: Hjälp, en tiger/varg håller på att ta dem!
Verkligheten: Lillasyster skriker: "Mamma, mamma, MAMMMA, MAAAAMMMMA!"
Min kropps reaktion: Hjälp, en tiger/varg är på väg att ta lillasyster!
Verkligheten: Lillebror gallskriker för att något går emot honom.
Min kropps reaktion: Hjälp, en tiger/varg är på väg att ta lillebror!
Verkligheten: M ylar för att han inte får som han vill.
Min kropps reaktion: Hjälp, en tiger/varg har skadat M och nu är vi andra i fara!
Nu är detta ingen exakt vetenskap. Jag vet ju inte hur min kropp reagerar egentligen. Förmodligen mycket mildare än om det verkligen skulle vara en tiger eller varg här inne. Men det är ett nyttigt tankeexperiment.
Om jag nu bor med tigrar, så är det inte så konstigt att jag inte orkar plocka leksaker, torka kladd, diska, dammsuga hela dagarna. Vissa dagar så utlöser tjat, skrik och bråk vartannat. Det går långa perioder utan en lugn stund. Så jag måste helt enkelt sätta mig ner med jämna mellanrum och skärma av vardagen för att få ner stresshormonerna. Annars kommer jag kollapsa.
När barnen leker tillsammans en stund eller bara springer på var sitt håll, så kan jag skärma av "faran" en liten stund. Jag håller lite koll på vad som händer. Men eftersom tigrarna sprungit iväg till horisonten för en liten stund, så måste jag passa på att hämta andan, så jag reder ut situationen nästa gång de kommer tillbaka.
Det påminner mig om Lotta Abrahamssons gröna tid och varför det är så oerhört viktigt att ta en paus mitt i kaoset. Även om jag aldrig får en grön dag, så behöver jag gröna minutrar och helst någon grön timme om dagen. Det är förmodligen bra att jag sitter här och bloggar, för det är sannerligen grönt tid för mig.
http://thethyroidsessions.com/encore/
Jag köpte hela paketet ovan och lyssnar just nu på Dr Ritamarie:
http://www.drritamarie.com/
Hon förklarar bland annat vad stress gör med blodsockret och hur det påverkar oss. Och varför vi blir utbrända av för mycket stress. Kroppen reagerar på stress för att vi ska kunna springa iväg från t ex tigrar. Cortisolet gör att vi bränner proteiner till socker så vi snabbt får energi. (Okej, detta har man ju hört tidigare, men hon förklarar lite mer ingående vad som händer i kroppen, för den som är mer intresserad.)
Okej, vi har inte tigrar här i vårt land och frågan är om det egentligen går att springa ifrån en tiger. Vi människor borde vara rätt chanslösa mot dem. Men andra djur har vi lyckats springa ifrån genom tiderna. Det är i och för sig en bra liknelse med tigrar, så jag behåller dem som exempel.
När man blir stressad så tror kroppen att det är tigrar i närheten. Dvs när barnen skriker, så reagerar min kropp som att jag eller mitt barn var i fara.
Verkligheten: Lillasyster och lillebror slåss till och från hela dagarna. Ofta med tillhyggen, sparkar eller så river de varandra i ansiktet eller bits.
Min kropps reaktion: Hjälp, en tiger/varg håller på att ta dem!
Verkligheten: Lillasyster skriker: "Mamma, mamma, MAMMMA, MAAAAMMMMA!"
Min kropps reaktion: Hjälp, en tiger/varg är på väg att ta lillasyster!
Verkligheten: Lillebror gallskriker för att något går emot honom.
Min kropps reaktion: Hjälp, en tiger/varg är på väg att ta lillebror!
Verkligheten: M ylar för att han inte får som han vill.
Min kropps reaktion: Hjälp, en tiger/varg har skadat M och nu är vi andra i fara!
Nu är detta ingen exakt vetenskap. Jag vet ju inte hur min kropp reagerar egentligen. Förmodligen mycket mildare än om det verkligen skulle vara en tiger eller varg här inne. Men det är ett nyttigt tankeexperiment.
Om jag nu bor med tigrar, så är det inte så konstigt att jag inte orkar plocka leksaker, torka kladd, diska, dammsuga hela dagarna. Vissa dagar så utlöser tjat, skrik och bråk vartannat. Det går långa perioder utan en lugn stund. Så jag måste helt enkelt sätta mig ner med jämna mellanrum och skärma av vardagen för att få ner stresshormonerna. Annars kommer jag kollapsa.
När barnen leker tillsammans en stund eller bara springer på var sitt håll, så kan jag skärma av "faran" en liten stund. Jag håller lite koll på vad som händer. Men eftersom tigrarna sprungit iväg till horisonten för en liten stund, så måste jag passa på att hämta andan, så jag reder ut situationen nästa gång de kommer tillbaka.
Det påminner mig om Lotta Abrahamssons gröna tid och varför det är så oerhört viktigt att ta en paus mitt i kaoset. Även om jag aldrig får en grön dag, så behöver jag gröna minutrar och helst någon grön timme om dagen. Det är förmodligen bra att jag sitter här och bloggar, för det är sannerligen grönt tid för mig.
torsdag 15 maj 2014
Tillsammanstid med lillebror: Springa till dagis
I morse vaknade lillasyster med feber. Det blev jag som fick gå iväg med lillebror till dagis. När vi går till dagis brukar jag alltid få vänta in lillasyster. Hon orkar inte springa lika snabbt som lillebror. Han är ju ändå 1,5 år äldre och större och starkare. Det gör henne väldigt irriterad, så jag brukar säga att jag inte heller orkar springa ikapp lillebror, för att dela bördan med henne. Det brukar funka. Och som tur är väntar lillebror numera in oss istället för att springa rakt över trafikerade vägar.
Denna morgon, när lillasyster inte följde med, så tog jag tillfället i akt. Jag viskade till lillebror att vi skulle springa vårt snabbaste hela vägen till dagis tillsammans. Att jag inte alls var så långsam som jag brukade säga. Han blev jätteglad. Vi tog på oss springskorna och sprang upp för backen med jämna steg. Gissa om jag steg i popularitet hos honom!
Väl uppe på backen så fick vi pausa lite. Jag passade på att påpeka för lillebror att han ju har mindre ben, så egentligen är han snabbare än mig ändå. När jag tar ett steg så tar han två. Lillebror som räknar på allt just nu, och gillar att vinna även om han faktiskt klarar att förlora också, log förnöjt.
När vi hade pausat så fortsatte vi att springa. Det var så härligt att se lillebror så glad. Han var i sitt rätta tillstånd - springandes- och jag bara följde efter på hans villkor. Det lilla blonda håret fladdrade i fartvinden och jag passade på att riktigt njuta av stunden. Mindfulness kan man kanske kalla det.
Denna morgon, när lillasyster inte följde med, så tog jag tillfället i akt. Jag viskade till lillebror att vi skulle springa vårt snabbaste hela vägen till dagis tillsammans. Att jag inte alls var så långsam som jag brukade säga. Han blev jätteglad. Vi tog på oss springskorna och sprang upp för backen med jämna steg. Gissa om jag steg i popularitet hos honom!
Väl uppe på backen så fick vi pausa lite. Jag passade på att påpeka för lillebror att han ju har mindre ben, så egentligen är han snabbare än mig ändå. När jag tar ett steg så tar han två. Lillebror som räknar på allt just nu, och gillar att vinna även om han faktiskt klarar att förlora också, log förnöjt.
När vi hade pausat så fortsatte vi att springa. Det var så härligt att se lillebror så glad. Han var i sitt rätta tillstånd - springandes- och jag bara följde efter på hans villkor. Det lilla blonda håret fladdrade i fartvinden och jag passade på att riktigt njuta av stunden. Mindfulness kan man kanske kalla det.
söndag 11 maj 2014
Tema kommunikation: Vid upprörda känslor
Det är ofta rätt högt tempo här hemma. Mycket skrik. Många upprörda känslor. Slagsmål (mellan barnen). Till det en make som inte alltid mår bra, p g a stressen och alla intryck här hemma samt ont i kroppen.
Egentligen borde jag vara jättestressad mest hela tiden. Visst, det händer att ovanstående kommer åt mig, men jag har lärt mig hur jag ska hålla nere min egen stress, då främst hur jag bemöter familjemedlemmarna. De behöver lite olika saker av mig.
A) Lillebror - han blir lätt mycket upprörd över småsaker som går fel, som han själv inte lyckas fixa. När det låser sig för honom har han lätt till utbrott. Min lösning för hur jag ska deeskalera honom (vilket han inte klarar själv i det läget):
1. Sätta mig ner på huk, ta ett djupt andetag.
2. Fråga med tyst, lugn röst vad det är som är problemet. Skriker han till svar, så säger jag lugnt att jag inte hör vad han säger eftersom han skriker.
3. Jag försöker stryka honom över armarna eller ryggen, för det lugnar honom.
4. När jag hör vad han säger, så säger jag problemet med mina egna ord, så att han ska förstå att jag förstått. Och så lägger jag till något i stil med: "Ja, det är skitstörigt när det händer." Det lugnar honom. Han brukar nicka tyst.
5. Jag drar ner tempot igen om det behövs genom att andas, tala långsamt och säga något i stil med att jag ska hjälpa honom hitta en lösning på problemet. Jag föreslår något och frågar vad han tycker om det. Skriker han till svar, så börjar jag om med att försöka lugna honom igen. Går inte det, så går jag efter en frukt, för då är det risk att problemet egentligen är för lågt blodsocker. (Kort därefter ger jag honom något mer mättande. Frukten är till för att snabbt få upp blodsockret.)
6. Jag kommer med fler alternativ till lösningar. Ibland är lösningen att vi ska be maken fixa problemet, eller skriva upp något på inköpslistan som behövs för att lösa problemet senare. Det brukar han acceptera.
Ja, låg-affektivt bemötande, kort och gott.
B) M - han blir också väldigt lätt upprörd över småsaker. Ungefär samma metod funkar för honom, som för lillebror. M kan ofta behöva bli omhållen och lugnad på det sättet. Ofta så måste jag ge honom ett seriesamtal eller en bild av något slag, så han förstår. Och det går att tramsa och skoja bort hans irritation. Jag kan komma med knasiga lösningar, och fråga vad han tycker om dem. Då skrattar han gott. Ofta så blir M upprörd för att han inte tolkar det som hänt på rätt sätt. T ex så fick han ett sår på ena knäet när han trillade på heltäckningsmattan. Då trodde han att han hade skadat sig in "till fettet" och bara skrek och skrek. Det var verkligen en utmaning. Främst att få honom så pass lugn, att han kunde förklara varför han var så ledsen.
C) Lillasyster. Hon har inte NPF, vad vi vet.... Ibland är hon dock rätt utmanande här hemma. Hon vill vara med mig mest hela tiden och det kan bli lite mycket. Hon vill ibland bestämma allt jag ska göra. Om jag inte dansar efter hennes pipa så gallskriker hon och ger sig inte. Ärligt så har jag lite svårare att hantera detta. Jag är van vid mina logiska killar som går att resonera med. Hennes: "Jag vill i alla fall....." är svårt att resonera med. Att säga till på skarpen funkar inte alls. Då eskalerar situationen. Hon kan inte backa, utan eskalerar snabbt upp den ännu mer med mera skrik och ger sig på mig med knytnävarna eller kastar saker på mig. (Det börjar göra ont nu - hon är snart 5 år.) Maken har hjälpt mig med hur jag ska hantera henne. Antingen så får man killa och tramsa med henne, dvs ge henne uppmärksamhet och styra in situationen på något annat. Att "ladda" henne med uppmärksamhet och kärlek. Om det inte funkar så får jag lugnt säga något som "nej, jag kan inte nu för jag ska laga mat" och därefter ignorera hennes "skrikterror". Det är svårt för mig, för det tar emot att ignorera mitt barn, men det funkar faktiskt. När jag stoppar in hörlurar i öronen och lyssnar på musik eller en föreläsning, så drar hon en suck och går iväg. Inte kul, men ändå bättre än att låta ett litet barn bestämma allt genom att skrika.
Med de här olika sätten att bemöta och kommunicera med barnen, så håller jag nere min egen inre stress. Jag jobbar givetvis mycket med att hålla mig själv lugn, och det brukar smitta av sig så som låg-affektivt bemötande gör. Ju fler gånger jag lyckas, ju tryggare blir jag i att jag kommer reda ut nästa situation, och desto lättare blir det. En god cirkel. Sen får man tillåta sig att ha dåliga dagar och dåligt tålamod.... Be barnen om ursäkt och komma igen och på rätt spår igen.
Om maken blir upprörd? Ja, då brukar jag inte säga så mycket utan försöka få honom att gå undan en stund. Och han gör likadant mot mig. Oftast så är det inget problem som behöver lösas, utan den andre behöver helt enkelt bara en paus.
Egentligen borde jag vara jättestressad mest hela tiden. Visst, det händer att ovanstående kommer åt mig, men jag har lärt mig hur jag ska hålla nere min egen stress, då främst hur jag bemöter familjemedlemmarna. De behöver lite olika saker av mig.
A) Lillebror - han blir lätt mycket upprörd över småsaker som går fel, som han själv inte lyckas fixa. När det låser sig för honom har han lätt till utbrott. Min lösning för hur jag ska deeskalera honom (vilket han inte klarar själv i det läget):
1. Sätta mig ner på huk, ta ett djupt andetag.
2. Fråga med tyst, lugn röst vad det är som är problemet. Skriker han till svar, så säger jag lugnt att jag inte hör vad han säger eftersom han skriker.
3. Jag försöker stryka honom över armarna eller ryggen, för det lugnar honom.
4. När jag hör vad han säger, så säger jag problemet med mina egna ord, så att han ska förstå att jag förstått. Och så lägger jag till något i stil med: "Ja, det är skitstörigt när det händer." Det lugnar honom. Han brukar nicka tyst.
5. Jag drar ner tempot igen om det behövs genom att andas, tala långsamt och säga något i stil med att jag ska hjälpa honom hitta en lösning på problemet. Jag föreslår något och frågar vad han tycker om det. Skriker han till svar, så börjar jag om med att försöka lugna honom igen. Går inte det, så går jag efter en frukt, för då är det risk att problemet egentligen är för lågt blodsocker. (Kort därefter ger jag honom något mer mättande. Frukten är till för att snabbt få upp blodsockret.)
6. Jag kommer med fler alternativ till lösningar. Ibland är lösningen att vi ska be maken fixa problemet, eller skriva upp något på inköpslistan som behövs för att lösa problemet senare. Det brukar han acceptera.
Ja, låg-affektivt bemötande, kort och gott.
B) M - han blir också väldigt lätt upprörd över småsaker. Ungefär samma metod funkar för honom, som för lillebror. M kan ofta behöva bli omhållen och lugnad på det sättet. Ofta så måste jag ge honom ett seriesamtal eller en bild av något slag, så han förstår. Och det går att tramsa och skoja bort hans irritation. Jag kan komma med knasiga lösningar, och fråga vad han tycker om dem. Då skrattar han gott. Ofta så blir M upprörd för att han inte tolkar det som hänt på rätt sätt. T ex så fick han ett sår på ena knäet när han trillade på heltäckningsmattan. Då trodde han att han hade skadat sig in "till fettet" och bara skrek och skrek. Det var verkligen en utmaning. Främst att få honom så pass lugn, att han kunde förklara varför han var så ledsen.
C) Lillasyster. Hon har inte NPF, vad vi vet.... Ibland är hon dock rätt utmanande här hemma. Hon vill vara med mig mest hela tiden och det kan bli lite mycket. Hon vill ibland bestämma allt jag ska göra. Om jag inte dansar efter hennes pipa så gallskriker hon och ger sig inte. Ärligt så har jag lite svårare att hantera detta. Jag är van vid mina logiska killar som går att resonera med. Hennes: "Jag vill i alla fall....." är svårt att resonera med. Att säga till på skarpen funkar inte alls. Då eskalerar situationen. Hon kan inte backa, utan eskalerar snabbt upp den ännu mer med mera skrik och ger sig på mig med knytnävarna eller kastar saker på mig. (Det börjar göra ont nu - hon är snart 5 år.) Maken har hjälpt mig med hur jag ska hantera henne. Antingen så får man killa och tramsa med henne, dvs ge henne uppmärksamhet och styra in situationen på något annat. Att "ladda" henne med uppmärksamhet och kärlek. Om det inte funkar så får jag lugnt säga något som "nej, jag kan inte nu för jag ska laga mat" och därefter ignorera hennes "skrikterror". Det är svårt för mig, för det tar emot att ignorera mitt barn, men det funkar faktiskt. När jag stoppar in hörlurar i öronen och lyssnar på musik eller en föreläsning, så drar hon en suck och går iväg. Inte kul, men ändå bättre än att låta ett litet barn bestämma allt genom att skrika.
Med de här olika sätten att bemöta och kommunicera med barnen, så håller jag nere min egen inre stress. Jag jobbar givetvis mycket med att hålla mig själv lugn, och det brukar smitta av sig så som låg-affektivt bemötande gör. Ju fler gånger jag lyckas, ju tryggare blir jag i att jag kommer reda ut nästa situation, och desto lättare blir det. En god cirkel. Sen får man tillåta sig att ha dåliga dagar och dåligt tålamod.... Be barnen om ursäkt och komma igen och på rätt spår igen.
Om maken blir upprörd? Ja, då brukar jag inte säga så mycket utan försöka få honom att gå undan en stund. Och han gör likadant mot mig. Oftast så är det inget problem som behöver lösas, utan den andre behöver helt enkelt bara en paus.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)