Tema kommunikation: Vid upprörda känslor

Det är ofta rätt högt tempo här hemma. Mycket skrik. Många upprörda känslor. Slagsmål (mellan barnen). Till det en make som inte alltid mår bra, p g a stressen och alla intryck här hemma samt ont i kroppen.

Egentligen borde jag vara jättestressad mest hela tiden. Visst, det händer att ovanstående kommer åt mig, men jag har lärt mig hur jag ska hålla nere min egen stress, då främst hur jag bemöter familjemedlemmarna. De behöver lite olika saker av mig.

A) Lillebror - han blir lätt mycket upprörd över småsaker som går fel, som han själv inte lyckas fixa. När det låser sig för honom har han lätt till utbrott. Min lösning för hur jag ska deeskalera honom (vilket han inte klarar själv i det läget):

1. Sätta mig ner på huk, ta ett djupt andetag.
2. Fråga med tyst, lugn röst vad det är som är problemet. Skriker han till svar, så säger jag lugnt att jag inte hör vad han säger eftersom han skriker.
3. Jag försöker stryka honom över armarna eller ryggen, för det lugnar honom.
4. När jag hör vad han säger, så säger jag problemet med mina egna ord, så att han ska förstå att jag förstått. Och så lägger jag till något i stil med: "Ja, det är skitstörigt när det händer." Det lugnar honom. Han brukar nicka tyst.
5. Jag drar ner tempot igen om det behövs genom att andas, tala långsamt och säga något i stil med att jag ska hjälpa honom hitta en lösning på problemet. Jag föreslår något och frågar vad han tycker om det. Skriker han till svar, så börjar jag om med att försöka lugna honom igen. Går inte det, så går jag efter en frukt, för då är det risk att problemet egentligen är för lågt blodsocker. (Kort därefter ger jag honom något mer mättande. Frukten är till för att snabbt få upp blodsockret.)
6. Jag kommer med fler alternativ till lösningar. Ibland är lösningen att vi ska be maken fixa problemet, eller skriva upp något på inköpslistan som behövs för att lösa problemet senare. Det brukar han acceptera.

Ja, låg-affektivt bemötande, kort och gott.


B) M - han blir också väldigt lätt upprörd över småsaker. Ungefär samma metod funkar för honom, som för lillebror. M kan ofta behöva bli omhållen och lugnad på det sättet. Ofta så måste jag ge honom ett seriesamtal eller en bild av något slag, så han förstår. Och det går att tramsa och skoja bort hans irritation. Jag kan komma med knasiga lösningar, och fråga vad han tycker om dem. Då skrattar han gott. Ofta så blir M upprörd för att han inte tolkar det som hänt på rätt sätt. T ex så fick han ett sår på ena knäet när han trillade på heltäckningsmattan. Då trodde han att han hade skadat sig in "till fettet" och bara skrek och skrek. Det var verkligen en utmaning. Främst att få honom så pass lugn, att han kunde förklara varför han var så ledsen.


C) Lillasyster. Hon har inte NPF, vad vi vet.... Ibland är hon dock rätt utmanande här hemma. Hon vill vara med mig mest hela tiden och det kan bli lite mycket. Hon vill ibland bestämma allt jag ska göra. Om jag inte dansar efter hennes pipa så gallskriker hon och ger sig inte. Ärligt så har jag lite svårare att hantera detta. Jag är van vid mina logiska killar som går att resonera med. Hennes: "Jag vill i alla fall....." är svårt att resonera med. Att säga till på skarpen funkar inte alls. Då eskalerar situationen. Hon kan inte backa, utan eskalerar snabbt upp den ännu mer med mera skrik och ger sig på mig med knytnävarna eller kastar saker på mig. (Det börjar göra ont nu - hon är snart 5 år.) Maken har hjälpt mig med hur jag ska hantera henne. Antingen så får man killa och tramsa med henne, dvs ge henne uppmärksamhet och styra in situationen på något annat. Att "ladda" henne med uppmärksamhet och kärlek. Om det inte funkar så får jag lugnt säga något som "nej, jag kan inte nu för jag ska laga mat" och därefter ignorera hennes "skrikterror". Det är svårt för mig, för det tar emot att ignorera mitt barn, men det funkar faktiskt. När jag stoppar in hörlurar i öronen och lyssnar på musik eller en föreläsning, så drar hon en suck och går iväg. Inte kul, men ändå bättre än att låta ett litet barn bestämma allt genom att skrika.


Med de här olika sätten att bemöta och kommunicera med barnen, så håller jag nere min egen inre stress. Jag jobbar givetvis mycket med att hålla mig själv lugn, och det brukar smitta av sig så som låg-affektivt bemötande gör. Ju fler gånger jag lyckas, ju tryggare blir jag i att jag kommer reda ut nästa situation, och desto lättare blir det. En god cirkel. Sen får man tillåta sig att ha dåliga dagar och dåligt tålamod.... Be barnen om ursäkt och komma igen och på rätt spår igen.


Om maken blir upprörd? Ja, då brukar jag inte säga så mycket utan försöka få honom att gå undan en stund. Och han gör likadant mot mig. Oftast så är det inget problem som behöver lösas, utan den andre behöver helt enkelt bara en paus.