Tillsammanstid med lillebror: Springa till dagis

I morse vaknade lillasyster med feber. Det blev jag som fick gå iväg med lillebror till dagis. När vi går till dagis brukar jag alltid få vänta in lillasyster. Hon orkar inte springa lika snabbt som lillebror. Han är ju ändå 1,5 år äldre och större och starkare. Det gör henne väldigt irriterad, så jag brukar säga att jag inte heller orkar springa ikapp lillebror, för att dela bördan med henne. Det brukar funka. Och som tur är väntar lillebror numera in oss istället för att springa rakt över trafikerade vägar.

Denna morgon, när lillasyster inte följde med, så tog jag tillfället i akt. Jag viskade till lillebror att vi skulle springa vårt snabbaste hela vägen till dagis tillsammans. Att jag inte alls var så långsam som jag brukade säga. Han blev jätteglad. Vi tog på oss springskorna och sprang upp för backen med jämna steg. Gissa om jag steg i popularitet hos honom!

Väl uppe på backen så fick vi pausa lite. Jag passade på att påpeka för lillebror att han ju har mindre ben, så egentligen är han snabbare än mig ändå. När jag tar ett steg så tar han två. Lillebror som räknar på allt just nu, och gillar att vinna även om han faktiskt klarar att förlora också, log förnöjt.

När vi hade pausat så fortsatte vi att springa. Det var så härligt att se lillebror så glad. Han var i sitt rätta tillstånd - springandes- och jag bara följde efter på hans villkor. Det lilla blonda håret fladdrade i fartvinden och jag passade på att riktigt njuta av stunden. Mindfulness kan man kanske kalla det.