När vi var på habiliteringen för att få stöd med Ms kommunikation, så trodde logopeden att det kan vara mentaliseringen som han har svårt med. Det vill säga att veta vad han ska prata med vem om, och att det är därför han ofta pratar om samma saker om och om igen.
Eftersom hjärnan sägs vara plastisk (föränderlig), så tänker jag att det är bra att försöka öva upp mentaliseringsförmågan på honom redan nu. Så jag hittade på en enkel lek. Han och jag skulle tänka ut tre saker som var bra/kul respektive jobbiga med att vara den andre. Efter en stunds funderande skulle vi berätta vad vi trodde för varandra och så fick man svara om den andre hade gissat rätt eller fel. T ex, så gissade M:
Bra/kul med att vara mamma i familjen:
1) Att åka på utflykt med barnen
2) Mysa med barnen
3) När barnen äter ordentligt
Jobbigt med att vara mamma i familjen:
1) När M pratar med släktingarna om deras igenkalkade toalett (som ser brun ut), gång på gång
2) När mamma städar efter barnen
3) När barnen lägger sig för sent (då blir mamma orolig)
Han lyckades rätt bra. Vi har även utökat leken. Idag hade vi släktkalas för lillasyster som fyllde 4 år, så vi pratade om hur de olika släktingarna hade haft det under kalaset idag, t ex:
* Hur kände farfar som hade 6 barnbarn att träffa på en gång?
* Hur kände en släkting som är sjuk och mest bara orkade sitta i hammocken? Till henne kunde man sagt: "Idag är det varmt och jobbigt." om man ville prata med henne. Och jag förklarade också att det var därför jag gick dit med lite vattenmelon.
* Hur kände minsta kusinen? Som att gå på kalas med en massa stora elefanter eller giraffer? Man får ju faktiskt förstå att hon var mammig.
* Hur kände lillasyster som fick alla paket?
* Hur kände lillebror som bara fick 2 paket och dessutom fick låna ut iPaden, samt är en aspergare som blir trött av mycket folk?
Vi gick in på fler detaljer än så. Jag försöker lära honom att själv fundera över sånt här. Och jag påpekade att det är lättare att prata med folk, om man vet lite om hur de mår och hur de tänker. Kanske kan han på detta sätt bli bättre på mentalisering? Men vi får se. Det lär inte skada honom i alla fall.
söndag 21 juli 2013
lördag 20 juli 2013
TEMA: Inkludering - Ett exempel när det fungerar
M är troligtvis ett av få barn med NPF som är bra inkluderad i den vanliga svenska skolan. Ja, jag vågar faktiskt påstå att han har det bra och trivs. Han är glad och knorrar varken mer eller oftare på mornarna, än vilket skolbarn som helst.
Det är flera faktorer, som jag tror spelar in för att inkluderingen har lyckats. I punktform:
* Han är högfungerande (dvs normalbegåvad totalt sett), har starkt utvecklad logik och är läraktig. Sammanfattat, så kan han kompensera många svårigheter med intelligens.
* M är mycket social. Han har visserligen inte så stark social förmåga, men han har viljan. Han tycker om att prata enormt mycket. Han har en så kallad hyperaktiv mun. Han kastar sig ut i samtal och vågar. Han vill gärna vara med de andra barnen och göra samma saker som dem.
* M går i en liten klass med bara cirka 14 barn. Det anser han själv är alldeles perfekt.
* Han har en resurs vid sin sidan, nästan hela skoldagen. Eller ja, när det behövs. Han hade sån tur att resursen på dagis fick följa med till skolan. Hans resurs är en oerhört duktig och engagerad tjej som känt honom sen han var 3 år. Hon tänker hela tiden om och tänker nytt och ser honom som han är i nuet. Hon och övrig personal jobbar mot att han successivt ska lära sig klara fler och fler stunder på egen hand. Absolut inte mer än han klarar, men de gånger då det funkar utan resursen är viktiga för självkänslan. Att han faktiskt fixar det ibland, och kanske inte kommer bli beroende av ett "hjälp-jag" resten av livet. När M spelar tennis till exempel, funkar det bra enbart med gymnastikläraren. Det har krävts att gymnastikläraren lärt sig hur M fungerar och vilken typ av stöd som behövs: Påpushning under omklädningen t ex.
* M har oerhört kompetent och intresserad personal i övrigt. Vi har utan några problem alls kunnat "bilda team" med dem. Resursen (som varit med sen dagis) har dessutom lärt upp övrig personal om Ms behov. De har i sin tur kunnat stötta vikarierna när hon var mammaledig. Jag har aldrig känt mig klandrad för någon av Ms svårigheter. Personalen tycker om M som han är. Attityden man möts av är att de vill lära sig mer om honom och NPF i allmänhet. De ser diskussionerna med oss föräldrar som egen kompetensutveckling. Och en hjälp till bättre dagar med M. Inte för att vi vet allt, men vi vet ju en del. Och ofta så får vi allihopa slå våra kloka huvuden ihop för att lösa de problem som uppstår. Ibland får vi även fundera några dagar, fråga andra om råd och testa olika lösningar, innan vi hittar rätt. Men tillsammans löser vi faktiskt de allra flesta problemen till slut.
* M har de anpassningar han behöver. T ex en egen vrå, en egen dator, en anpassad toalett, hörselkåpor, hjälpmedel vid läsningen och skrivningen, osv. Han får t o m ha tuggummi på lektionerna om det behövs för hans behov av muntligt stimuli. Rektorerna är stöttande vilket underlättar.
* Det är en bra balans mellan lektioner i klassen (med 15 barn och resurs vid hans sida) och enskilt arbete i hans vrå. Resursen brukar titta mycket på hur han mår. Om han orkar vara med eller behöver gå undan. Det varierar med dagsformen.
* Han klarar kunskapsmålen. Vissa svårigheter kan han kompensera med intelligens och strategier. Andra får han kompensera med hjälpmedel. Till exempel, så behöver han inte skriva för hand lika mycket som de andra barnen. Han får skriva på sin dator istället.
* Han har ett gott självförtroende. Han vet om att han har "fiffig autism" och ADHD. Att det innebär att han fungerar lite annorlunda än den andra barnen, inte sämre. Att det är därför han har en resurs, för att den ordinarie läraren inte hinner ta hand om honom och de andra barnen samtidigt på ett bra sätt.
* Även de andra barnen och deras föräldrar fick tidigt veta om hans diagnoser. De har fått förklaringar till Ms beteenden, både av M och mig, men även kontinuerligt av personalen. Det är inte lika kul att reta någon för att den viftar, om man vet om att orsaken är att barnet känner obehag i sina händer.
* Just mobbing tror jag inte förekommer så mycket i de lägre årskurserna på Ms skola. De har inga håltimmar och de har rastvakter. Det finns alltså nästan alltid någon vuxen med barnen. Som vi alla vet inträffar den mest mobbingen när vuxna inte är närvarande: På raster och i omklädningsrum, t ex.
* Vi har även kunnat ta upp familjens behov i övrigt och har mötts av stor förståelse för att vi t ex har svårt att hinna med lästräningen varje dag. Resursen gör den numera under fritidstiden, så vi har en kamp mindre här hemma. (Vi har ju annars kamper om många olika saker: Sitta still vid matbordet, äta upp, plocka upp efter sig, hur man samtalar - man är tyst ibland och lyssnar, inte vifta bort all sin lediga tid, utan fylla den med något meningsfullt.)
* Slutligen vill jag nämna att M mår mycket bättre sen han började få en socker-, gluten- och kaseinfri kost. Han är inte botad, men mår mycket bättre. De svåra symptomen har minskat rejält. (Men kvar är matteförmågan.) Tack vare det så fungerar de pedagogiska strategierna bättre och bättre. Och självklart påverkar det hur han trivs i skolan.
Det är flera faktorer, som jag tror spelar in för att inkluderingen har lyckats. I punktform:
* Han är högfungerande (dvs normalbegåvad totalt sett), har starkt utvecklad logik och är läraktig. Sammanfattat, så kan han kompensera många svårigheter med intelligens.
* M är mycket social. Han har visserligen inte så stark social förmåga, men han har viljan. Han tycker om att prata enormt mycket. Han har en så kallad hyperaktiv mun. Han kastar sig ut i samtal och vågar. Han vill gärna vara med de andra barnen och göra samma saker som dem.
* M går i en liten klass med bara cirka 14 barn. Det anser han själv är alldeles perfekt.
* Han har en resurs vid sin sidan, nästan hela skoldagen. Eller ja, när det behövs. Han hade sån tur att resursen på dagis fick följa med till skolan. Hans resurs är en oerhört duktig och engagerad tjej som känt honom sen han var 3 år. Hon tänker hela tiden om och tänker nytt och ser honom som han är i nuet. Hon och övrig personal jobbar mot att han successivt ska lära sig klara fler och fler stunder på egen hand. Absolut inte mer än han klarar, men de gånger då det funkar utan resursen är viktiga för självkänslan. Att han faktiskt fixar det ibland, och kanske inte kommer bli beroende av ett "hjälp-jag" resten av livet. När M spelar tennis till exempel, funkar det bra enbart med gymnastikläraren. Det har krävts att gymnastikläraren lärt sig hur M fungerar och vilken typ av stöd som behövs: Påpushning under omklädningen t ex.
* M har oerhört kompetent och intresserad personal i övrigt. Vi har utan några problem alls kunnat "bilda team" med dem. Resursen (som varit med sen dagis) har dessutom lärt upp övrig personal om Ms behov. De har i sin tur kunnat stötta vikarierna när hon var mammaledig. Jag har aldrig känt mig klandrad för någon av Ms svårigheter. Personalen tycker om M som han är. Attityden man möts av är att de vill lära sig mer om honom och NPF i allmänhet. De ser diskussionerna med oss föräldrar som egen kompetensutveckling. Och en hjälp till bättre dagar med M. Inte för att vi vet allt, men vi vet ju en del. Och ofta så får vi allihopa slå våra kloka huvuden ihop för att lösa de problem som uppstår. Ibland får vi även fundera några dagar, fråga andra om råd och testa olika lösningar, innan vi hittar rätt. Men tillsammans löser vi faktiskt de allra flesta problemen till slut.
* M har de anpassningar han behöver. T ex en egen vrå, en egen dator, en anpassad toalett, hörselkåpor, hjälpmedel vid läsningen och skrivningen, osv. Han får t o m ha tuggummi på lektionerna om det behövs för hans behov av muntligt stimuli. Rektorerna är stöttande vilket underlättar.
* Det är en bra balans mellan lektioner i klassen (med 15 barn och resurs vid hans sida) och enskilt arbete i hans vrå. Resursen brukar titta mycket på hur han mår. Om han orkar vara med eller behöver gå undan. Det varierar med dagsformen.
* Han klarar kunskapsmålen. Vissa svårigheter kan han kompensera med intelligens och strategier. Andra får han kompensera med hjälpmedel. Till exempel, så behöver han inte skriva för hand lika mycket som de andra barnen. Han får skriva på sin dator istället.
* Han har ett gott självförtroende. Han vet om att han har "fiffig autism" och ADHD. Att det innebär att han fungerar lite annorlunda än den andra barnen, inte sämre. Att det är därför han har en resurs, för att den ordinarie läraren inte hinner ta hand om honom och de andra barnen samtidigt på ett bra sätt.
* Även de andra barnen och deras föräldrar fick tidigt veta om hans diagnoser. De har fått förklaringar till Ms beteenden, både av M och mig, men även kontinuerligt av personalen. Det är inte lika kul att reta någon för att den viftar, om man vet om att orsaken är att barnet känner obehag i sina händer.
* Just mobbing tror jag inte förekommer så mycket i de lägre årskurserna på Ms skola. De har inga håltimmar och de har rastvakter. Det finns alltså nästan alltid någon vuxen med barnen. Som vi alla vet inträffar den mest mobbingen när vuxna inte är närvarande: På raster och i omklädningsrum, t ex.
* Vi har även kunnat ta upp familjens behov i övrigt och har mötts av stor förståelse för att vi t ex har svårt att hinna med lästräningen varje dag. Resursen gör den numera under fritidstiden, så vi har en kamp mindre här hemma. (Vi har ju annars kamper om många olika saker: Sitta still vid matbordet, äta upp, plocka upp efter sig, hur man samtalar - man är tyst ibland och lyssnar, inte vifta bort all sin lediga tid, utan fylla den med något meningsfullt.)
* Slutligen vill jag nämna att M mår mycket bättre sen han började få en socker-, gluten- och kaseinfri kost. Han är inte botad, men mår mycket bättre. De svåra symptomen har minskat rejält. (Men kvar är matteförmågan.) Tack vare det så fungerar de pedagogiska strategierna bättre och bättre. Och självklart påverkar det hur han trivs i skolan.
söndag 14 juli 2013
Gordon Neufeld om uppmärksamhet, fortsättning
Så nu har jag lyssnat färdigt på första delen av fyra, av Gordon Neufelds föreläsning:
http://urplay.se/Produkter/173882-UR-Samtiden-Varfor-lyssnar-inte-Kalle-Del-1-sa-fungerar-uppmarksamhet
Det märks att han är amerikan, ja eller nästan. Han är kanadensare. Han är bra på att "brodera ut" innehållet. I detta fall så tycker jag dock inte att det stör. Det passar mig perfekt och budskapet etsas fast genom att han upprepar samma budskap och säger det på lite olika sätt. Vad säger han då? Jo några saker i punktform, förutom det jag skrev i förra inlägget:
1) Man fokuserar genom stänga ute ovidkommande intryck (och inte genom att förstärka ett intryck). Vi har ett system för att stänga ute ovidkommande intryck och det kallas rektikulära aktiveringssystemet. Det varierar mellan oss hur pass välfungerande våra sådana system är. Det är nog knappast någon nyhet för oss som har kännedom om NPF. (Eftersom många upplever att alla intryck som ljud, synintryck, lukter "trillar" på dem utan att de kan inte värja sig för dem. Maken är en av dem.)
2) Uppmärksamhet (attention) fungerar olika inom en individ beroende på vad det är saken gäller. Om man tänker sig uppmärksamheten som en bil, så beter sig den olika beroende på "vem" som kör den. Om hunger "kör". Eller anknytning. Osv. Se 16 minuter in i filmen. (En bra liknelse, tycker jag. Jag tänker direkt att när "specialintresset kör uppmärksamheten" - då blir det åka av.)
3) Det finns en hierarki hos uppmärksamheten, från topp till botten:
* Anknytning ("attachment") - uppmärksamheten riktas till dem och/eller vad vi har knutit an till
* Alarm - uppmärksamheten riktas mot vad som hotar oss eller får oss att känna oss otrygga, till det som är fel
* Hunger - uppmärksamheten riktas mot mat
* Anpassning ("adaptation") - uppmärksamheten riktas till vad som oroar oss, till det meningslösa i ansträngningen, till vad som gör oss ledsna, besvikna och som vi inte kan ändra.
* Individualisering/självförverkligande - uppmärksamheten riktas till det obekanta och okända, till intressen och passioner, till ambitioner och ens potential, vad som hjälper en att komma framåt
Hierarkin innebär att man t ex inte känner hunger om man känner sig hotad ("alarm"). Gordon förklarar "alarm" 86 minuter in i filmen, och hur det tar över hela uppmärksamhetsystemet när vi inte lyckas komma vidare med det. Då stängs automatiskt alla ovidkommande intryck ute, och vi kan inte fokusera något annat än det som skapar "alarm". Till exempel så är det svårt för elever som känna sig otrygga att fokusera på skolarbetet.
Märk väl att anknytning står högst upp i hierarki: "Attachment triumphs everything". Och "alarm" hör ihop med anknytning ("attachment"). När vi bråkar med någon vi älskar eller när någon vi älskar är i fara, har vi oftast svårt att koncentrera oss på något annat. Vi känner knappt om vi är trötta eller hungriga. All uppmärksamhet går åt till att återetablera kontakten med den vi älskar. (Förklaras också 86 minuter in i föreläsningen.)
Gordon pekar på problemen med skolan av idag. Att man utgår ifrån att eleverna kommer med fyllda behov till skolan och är på den lägsta nivån. Dvs att de är nyfikna och mottagliga för att lära nytt. Så har de kanske inte ätit en ordentlig frukost. Eller knutit an till läraren - det viktigaste av allt. Om inte eleverna är anknutna till läraren, så knyter de an till varandra. Och då slutar de lyssna på läraren. De lyssnar på varandra istället, vilket skapar en mängd problem. "We were never meant to deal with children whose hearts we did not have."
Sist så vill jag tipsa min syster som blev mamma i förra veckan (!) och som läser alla mina blogginlägg, att lyssna 104 minuter in i filmen. Det handlar om bebisar. :)
Efter denna inledning om hur uppmärksamhet funkar, ska det bli mycket intressant att höra fortsättningen på hans föreläsning. Främst angående vad man kan göra för att hjälpa barn (och vuxna) att utvecklas i rätt riktning. Jag känner mig grymt motiverad att knyta an ännu mer till mina barn. Läsa fler sagor. Pyssla. Lyssna på dem ännu mer. Får dem att känna sig viktiga. Ta lillebrors egenbyggda rymdraketer på stort allvar, t ex. Jobba så lite som familjeekonomin klarar. Osv. Eftersom:
"Attachment triumphs everything." och
"We were never meant to deal with children whose hearts we did not have."
Ja, eller på svenska:
"Anknytning vinner över allt annat" samt
"Vi är inte skapta för att ta hand om barn, vilkas hjärtan vi inte vunnit."
Självklart har jag vunnit mina barns hjärtan vid det här laget, och de är tryggt anknutna till mig. Men jag tänker att ju starkare anknytningen är, desto bättre kommer jag att lyckas med att lära dem allt jag vill lära dem.
http://urplay.se/Produkter/173882-UR-Samtiden-Varfor-lyssnar-inte-Kalle-Del-1-sa-fungerar-uppmarksamhet
Det märks att han är amerikan, ja eller nästan. Han är kanadensare. Han är bra på att "brodera ut" innehållet. I detta fall så tycker jag dock inte att det stör. Det passar mig perfekt och budskapet etsas fast genom att han upprepar samma budskap och säger det på lite olika sätt. Vad säger han då? Jo några saker i punktform, förutom det jag skrev i förra inlägget:
1) Man fokuserar genom stänga ute ovidkommande intryck (och inte genom att förstärka ett intryck). Vi har ett system för att stänga ute ovidkommande intryck och det kallas rektikulära aktiveringssystemet. Det varierar mellan oss hur pass välfungerande våra sådana system är. Det är nog knappast någon nyhet för oss som har kännedom om NPF. (Eftersom många upplever att alla intryck som ljud, synintryck, lukter "trillar" på dem utan att de kan inte värja sig för dem. Maken är en av dem.)
2) Uppmärksamhet (attention) fungerar olika inom en individ beroende på vad det är saken gäller. Om man tänker sig uppmärksamheten som en bil, så beter sig den olika beroende på "vem" som kör den. Om hunger "kör". Eller anknytning. Osv. Se 16 minuter in i filmen. (En bra liknelse, tycker jag. Jag tänker direkt att när "specialintresset kör uppmärksamheten" - då blir det åka av.)
3) Det finns en hierarki hos uppmärksamheten, från topp till botten:
* Anknytning ("attachment") - uppmärksamheten riktas till dem och/eller vad vi har knutit an till
* Alarm - uppmärksamheten riktas mot vad som hotar oss eller får oss att känna oss otrygga, till det som är fel
* Hunger - uppmärksamheten riktas mot mat
* Anpassning ("adaptation") - uppmärksamheten riktas till vad som oroar oss, till det meningslösa i ansträngningen, till vad som gör oss ledsna, besvikna och som vi inte kan ändra.
* Individualisering/självförverkligande - uppmärksamheten riktas till det obekanta och okända, till intressen och passioner, till ambitioner och ens potential, vad som hjälper en att komma framåt
Hierarkin innebär att man t ex inte känner hunger om man känner sig hotad ("alarm"). Gordon förklarar "alarm" 86 minuter in i filmen, och hur det tar över hela uppmärksamhetsystemet när vi inte lyckas komma vidare med det. Då stängs automatiskt alla ovidkommande intryck ute, och vi kan inte fokusera något annat än det som skapar "alarm". Till exempel så är det svårt för elever som känna sig otrygga att fokusera på skolarbetet.
Märk väl att anknytning står högst upp i hierarki: "Attachment triumphs everything". Och "alarm" hör ihop med anknytning ("attachment"). När vi bråkar med någon vi älskar eller när någon vi älskar är i fara, har vi oftast svårt att koncentrera oss på något annat. Vi känner knappt om vi är trötta eller hungriga. All uppmärksamhet går åt till att återetablera kontakten med den vi älskar. (Förklaras också 86 minuter in i föreläsningen.)
Gordon pekar på problemen med skolan av idag. Att man utgår ifrån att eleverna kommer med fyllda behov till skolan och är på den lägsta nivån. Dvs att de är nyfikna och mottagliga för att lära nytt. Så har de kanske inte ätit en ordentlig frukost. Eller knutit an till läraren - det viktigaste av allt. Om inte eleverna är anknutna till läraren, så knyter de an till varandra. Och då slutar de lyssna på läraren. De lyssnar på varandra istället, vilket skapar en mängd problem. "We were never meant to deal with children whose hearts we did not have."
Sist så vill jag tipsa min syster som blev mamma i förra veckan (!) och som läser alla mina blogginlägg, att lyssna 104 minuter in i filmen. Det handlar om bebisar. :)
Efter denna inledning om hur uppmärksamhet funkar, ska det bli mycket intressant att höra fortsättningen på hans föreläsning. Främst angående vad man kan göra för att hjälpa barn (och vuxna) att utvecklas i rätt riktning. Jag känner mig grymt motiverad att knyta an ännu mer till mina barn. Läsa fler sagor. Pyssla. Lyssna på dem ännu mer. Får dem att känna sig viktiga. Ta lillebrors egenbyggda rymdraketer på stort allvar, t ex. Jobba så lite som familjeekonomin klarar. Osv. Eftersom:
"Attachment triumphs everything." och
"We were never meant to deal with children whose hearts we did not have."
Ja, eller på svenska:
"Anknytning vinner över allt annat" samt
"Vi är inte skapta för att ta hand om barn, vilkas hjärtan vi inte vunnit."
Självklart har jag vunnit mina barns hjärtan vid det här laget, och de är tryggt anknutna till mig. Men jag tänker att ju starkare anknytningen är, desto bättre kommer jag att lyckas med att lära dem allt jag vill lära dem.
onsdag 10 juli 2013
Gordon Neufeld om uppmärksamhet
Just nu så lyssnar jag återigen på Gordon Neufeld som var i Sverige och föreläste om uppmärksamhet och ADHD i januari. Ni hittar föreläsningen, som är 4 i delar à 2 timmar, här:
http://urplay.se/Produkter/173882-UR-Samtiden-Varfor-lyssnar-inte-Kalle-Del-1-sa-fungerar-uppmarksamhet
Jag kan erkänna att det var med blandade känslor jag började lyssna. Jag fick lite dåliga vibbar i början. Han verkade så negativ till medicin och dessutom pratade han om basbehov som trygghet osv. Jag bara väntade på att jag skulle känna mig klandrad som förälder och var rädd att detta skulle vara ytterligare en person som skyller ADHD på "dåliga föräldrar". Nu när jag har lyssnat på de första 55 minuterna, så har jag inte känt det så. Det är tvärt om mycket intressant och jag känner igen mycket. Han säger själv att han vill försöka få pedagoger och föräldrar tillbaka i "the drivers seat" med barnen, vilket ju låter bra. Men jag funderar lite på hans slutsatser om vad ADHD (som han kallar sen eller utebliven mognad) beror på... Jaja, det får ni höra om i något framtida inlägg, när jag lyssnat lite mer.
Den första delen handlar om vad uppmärksamhet är. Gordon börjar med att berätta hur hjärnan utvecklas. Hjärnan består ju som bekant av två hjärnhalvor. Oftast så får man olika signaler från de två hjärnhalvorna. Det händer ju när man tittar med två ögon, eftersom ögonen inte sitter på exakt samma ställe i huvudet. Det finns dessutom olika infallsvinklar på de flesta saker i livet. Han illustrerar detta med att visa hur olika en cylinder kan se ut, från olika håll. Tittar man ovanifrån ser den ut som en cirkel. Tittar man från sidan ser den ut som en rektangel. Båda bilderna är väldigt olika, men båda är rätt. (Titta 20 minuter in i filmen, om ni vill se detta exempel.) Det gäller ju rätt många saker i livet. Och olika människor ser olika saker, beroende på vilken infallsvinkel man har.
När vi är små, så klarar hjärnan bara att ta hand om en signal i taget. Så kallat 1-dimenstionellt tänkande. "antingen-eller-fokus". Han illusterarar detta med hur små barn kan vara: "Mamma, jag älskar dig. Mamma, jag hatar dig." Det ser jag tydligt hos lillasyster just nu. Hon vill slå mig när jag inte lyder henne, för att sekunden senare bara vilja krama mig. Det är aldrig något mellanting, utan hon vill antingen slå mig till 100% eller krama mig till 100%. Det finns aldrig någon tvekan i de små boxarna. Och kramarna innehåller aldrig någon ilska eller tvekan.
Det finns något i hjärnan som han kallar "the mixing bowl" (blandings-skålen) som heter prefrontala cortex/barken. Där blandas de olika signalerna från olika delar av hjärnan. Denna del är outvecklad tills man är 5-7 år. Om man utvecklas normalt, så etablerar hjärnan först de enskilda signalerna ordentligt och blandar därefter dem med hjälp av prefrontala cortex/barken. En integrationsprocess. Då får man ett "det-här-och-fokus". "En del av mig tänker så, en annan del av mig tänker så här...."
Om man av någon anledning inte kommer till detta stadie då man blandar signalerna så har man ett "antingen-eller-uppmärksamhets-system", dvs man fortsätter bearbeta en signal, en tanke, i taget. Det leder bland annat till att:
* man hoppar fram och tillbaka mellan tankarna
* man har svårt med tidsperspektivet (nu och sen, dvs man lever i nuet)
* man har svårt med mentaliseringsförmågan (mitt perspektiv och någon annans)
eftersom man har svårt att hålla något i "bakhuvudet".
Man ser inte att draken sitter på en skatt, utan man ser antingen bara draken eller skatten. (Bildligt talat alltså.) När barnen börjar se både draken och skatten, så är det ett bra tecken. När ens barn kommer hem och säger att han/hon ser fram emot att vara med i skolföreställningen, men är nervös också, så visar det på att integrationsprocessen är på gång.
M har börjat att ge mig mycket lätta smockor när han är arg. Jag ser i hans ögon att han är arg, men tvekar jättemycket. "Jag är arg på mamma, men jag älskar henne och vill inte skada henne." Sekunder efter så säger han förlåt och undrar om det gjorde ont. (Han har aldrig tidigare slagits och det är väldigt onaturligt för honom. Men han testar att göra som syskonen.) Är han på väg mot "det-här-och-fokus"?
Slutligen så kan jag inte låta bli att fundera på om synen spelar in på något sätt för hjärnans utveckling. Jag vet ju att exemplet med synen bara var just ett exempel, och att det finns andra sinnen, komplexa situationer osv. Men synen är ändå något som påverkar oss väldigt mycket. Och jag vet ju att Ms och lillebrors ögonrörelser ändrat till mer "normala" när vi lagt om kosten. Har kosten påverkat ögonen, som i sin tur har påverkat hjärnan? Eller är det tvärt om? Något i hjärnan (opioda peptider t ex), som i sin tur påverkat deras syntolkning?
Fortsättning följer....
http://urplay.se/Produkter/173882-UR-Samtiden-Varfor-lyssnar-inte-Kalle-Del-1-sa-fungerar-uppmarksamhet
Jag kan erkänna att det var med blandade känslor jag började lyssna. Jag fick lite dåliga vibbar i början. Han verkade så negativ till medicin och dessutom pratade han om basbehov som trygghet osv. Jag bara väntade på att jag skulle känna mig klandrad som förälder och var rädd att detta skulle vara ytterligare en person som skyller ADHD på "dåliga föräldrar". Nu när jag har lyssnat på de första 55 minuterna, så har jag inte känt det så. Det är tvärt om mycket intressant och jag känner igen mycket. Han säger själv att han vill försöka få pedagoger och föräldrar tillbaka i "the drivers seat" med barnen, vilket ju låter bra. Men jag funderar lite på hans slutsatser om vad ADHD (som han kallar sen eller utebliven mognad) beror på... Jaja, det får ni höra om i något framtida inlägg, när jag lyssnat lite mer.
Den första delen handlar om vad uppmärksamhet är. Gordon börjar med att berätta hur hjärnan utvecklas. Hjärnan består ju som bekant av två hjärnhalvor. Oftast så får man olika signaler från de två hjärnhalvorna. Det händer ju när man tittar med två ögon, eftersom ögonen inte sitter på exakt samma ställe i huvudet. Det finns dessutom olika infallsvinklar på de flesta saker i livet. Han illustrerar detta med att visa hur olika en cylinder kan se ut, från olika håll. Tittar man ovanifrån ser den ut som en cirkel. Tittar man från sidan ser den ut som en rektangel. Båda bilderna är väldigt olika, men båda är rätt. (Titta 20 minuter in i filmen, om ni vill se detta exempel.) Det gäller ju rätt många saker i livet. Och olika människor ser olika saker, beroende på vilken infallsvinkel man har.
När vi är små, så klarar hjärnan bara att ta hand om en signal i taget. Så kallat 1-dimenstionellt tänkande. "antingen-eller-fokus". Han illusterarar detta med hur små barn kan vara: "Mamma, jag älskar dig. Mamma, jag hatar dig." Det ser jag tydligt hos lillasyster just nu. Hon vill slå mig när jag inte lyder henne, för att sekunden senare bara vilja krama mig. Det är aldrig något mellanting, utan hon vill antingen slå mig till 100% eller krama mig till 100%. Det finns aldrig någon tvekan i de små boxarna. Och kramarna innehåller aldrig någon ilska eller tvekan.
Det finns något i hjärnan som han kallar "the mixing bowl" (blandings-skålen) som heter prefrontala cortex/barken. Där blandas de olika signalerna från olika delar av hjärnan. Denna del är outvecklad tills man är 5-7 år. Om man utvecklas normalt, så etablerar hjärnan först de enskilda signalerna ordentligt och blandar därefter dem med hjälp av prefrontala cortex/barken. En integrationsprocess. Då får man ett "det-här-och-fokus". "En del av mig tänker så, en annan del av mig tänker så här...."
Om man av någon anledning inte kommer till detta stadie då man blandar signalerna så har man ett "antingen-eller-uppmärksamhets-system", dvs man fortsätter bearbeta en signal, en tanke, i taget. Det leder bland annat till att:
* man hoppar fram och tillbaka mellan tankarna
* man har svårt med tidsperspektivet (nu och sen, dvs man lever i nuet)
* man har svårt med mentaliseringsförmågan (mitt perspektiv och någon annans)
eftersom man har svårt att hålla något i "bakhuvudet".
Man ser inte att draken sitter på en skatt, utan man ser antingen bara draken eller skatten. (Bildligt talat alltså.) När barnen börjar se både draken och skatten, så är det ett bra tecken. När ens barn kommer hem och säger att han/hon ser fram emot att vara med i skolföreställningen, men är nervös också, så visar det på att integrationsprocessen är på gång.
M har börjat att ge mig mycket lätta smockor när han är arg. Jag ser i hans ögon att han är arg, men tvekar jättemycket. "Jag är arg på mamma, men jag älskar henne och vill inte skada henne." Sekunder efter så säger han förlåt och undrar om det gjorde ont. (Han har aldrig tidigare slagits och det är väldigt onaturligt för honom. Men han testar att göra som syskonen.) Är han på väg mot "det-här-och-fokus"?
Slutligen så kan jag inte låta bli att fundera på om synen spelar in på något sätt för hjärnans utveckling. Jag vet ju att exemplet med synen bara var just ett exempel, och att det finns andra sinnen, komplexa situationer osv. Men synen är ändå något som påverkar oss väldigt mycket. Och jag vet ju att Ms och lillebrors ögonrörelser ändrat till mer "normala" när vi lagt om kosten. Har kosten påverkat ögonen, som i sin tur har påverkat hjärnan? Eller är det tvärt om? Något i hjärnan (opioda peptider t ex), som i sin tur påverkat deras syntolkning?
Fortsättning följer....
tisdag 2 juli 2013
TEMA diskriminering - ingen diskriminering
Jag tänkte först inte skriva något bidrag till veckans tema hos neurobloggarna, som är diskriminering. Anledningen var att jag faktiskt inte känner mig diskriminerad. Eller känner att mina barn blir diskriminerade. Men så kom jag att fundera på varför det är så. Anledningarna tror jag är:
1) att sönerna är högfungerande och mycket smarta på sina egna sätt. Det är inte så farligt att man inte kan det sociala, om man är 8 år och förstår högstadiematematik bara av sig själv. Eller är 5 år och spelar datorspel som en tonåring. Då förstår folk konceptet: "Annorlunda, men inte sämre."
2) att sönerna har det oförskämt bra på skola och dagis. Båda har kreativa pedagoger som lyssnar på oss föräldrar. Och som ser sönerna och kontakten med oss som egen kompetensutveckling. (Skola och dagis verkar annars vara en stor källa till att NPF-föräldrar känner sig diskriminerade.)
3) att jag nog utstrålar en hel del självsäkerhet (kanske bitchighet, vem vet?), och att jag absolut inte skäms för mina killar. Jag är dock öppen och säger som det är utan omsvep. Lika bra det, för det syns liksom att M är annorlunda i och med att han viftar med händerna hela tiden..... Öppenheten brukar uppskattas och jag får nyfikna frågor tillbaka. Sen har jag nog fått lite "Skåne-gås" i mig, sen jag flyttade till Skåne: Sånt rinner av mig, om jag ens märker det. Jag tycker nog att det säger mer om den som diskriminerar, än om mig och mina killar.
Men den största anledningen tror jag är:
4) att vi bor i Lund. Nämner man Aspergers och påpekar att många vuxna välfungerande människor i vår stad också har de dragen, så nickar alla igenkännande och säger nåt i stil med: "Ja, just det: Professorerna och alla speciella forskare på institutionerna runt om i staden." Okej, naturligtvis är inte alla bra forskare aspergare. Det menar jag inte. Men ändå så har en väldigt stor andel tydliga autistika drag. Och de kanske inte blir funktionshindrade i den miljö de befinner sig i, utan passar in och har dragen som styrkor? Ni vet aspergare som lyckosamt nog har ett specialintresse som de kan jobba med, och som de också blir enormt duktiga på. Ni vet, det är svårt för oss andra "vanliga" att tävla med någon som forskar med hyperfokus på jobbet, minns alla detaljer och sen när arbetsdagen är slut, går hem med glädje och fortsätter forskandet hemifrån på kvällen. För att citera en aspergare jag känner: "Fritiden, den bryr jag mig inte så mycket om." :D
Det jag vill få fram, är att jag tror att diskrimineringen här i Lund är förhållandevis liten. Okej, det finns kanske någon rektor här och där som behöver kompetensutveckling, men gemene man är väldigt öppen om man själv vågar prata om det. Den akademiska traditionen gör kanske att folk är mer nyfikna inför nya saker och vill veta "varför"? Och kanske mindre dömande och mer toleranta mot olikheter, eftersom vi har studenter och forskare från hela världen här? Vem vet? Oavsett vilket, så tycker jag att alla personer med NPF antingen själva eller i familjen förtjänar att ha det som vi har det. Sprid gärna neurobloggarnas sida, så vi ökar medvetenheten hos allmänheten:
https://www.facebook.com/pages/Neurobloggarna-F%C3%B6lj-v%C3%A5ra-temaveckor/111575532334914
Den här sidan finns också:
https://www.facebook.com/NeuropsykiatriskaBloggar?fref=ts
1) att sönerna är högfungerande och mycket smarta på sina egna sätt. Det är inte så farligt att man inte kan det sociala, om man är 8 år och förstår högstadiematematik bara av sig själv. Eller är 5 år och spelar datorspel som en tonåring. Då förstår folk konceptet: "Annorlunda, men inte sämre."
2) att sönerna har det oförskämt bra på skola och dagis. Båda har kreativa pedagoger som lyssnar på oss föräldrar. Och som ser sönerna och kontakten med oss som egen kompetensutveckling. (Skola och dagis verkar annars vara en stor källa till att NPF-föräldrar känner sig diskriminerade.)
3) att jag nog utstrålar en hel del självsäkerhet (kanske bitchighet, vem vet?), och att jag absolut inte skäms för mina killar. Jag är dock öppen och säger som det är utan omsvep. Lika bra det, för det syns liksom att M är annorlunda i och med att han viftar med händerna hela tiden..... Öppenheten brukar uppskattas och jag får nyfikna frågor tillbaka. Sen har jag nog fått lite "Skåne-gås" i mig, sen jag flyttade till Skåne: Sånt rinner av mig, om jag ens märker det. Jag tycker nog att det säger mer om den som diskriminerar, än om mig och mina killar.
Men den största anledningen tror jag är:
4) att vi bor i Lund. Nämner man Aspergers och påpekar att många vuxna välfungerande människor i vår stad också har de dragen, så nickar alla igenkännande och säger nåt i stil med: "Ja, just det: Professorerna och alla speciella forskare på institutionerna runt om i staden." Okej, naturligtvis är inte alla bra forskare aspergare. Det menar jag inte. Men ändå så har en väldigt stor andel tydliga autistika drag. Och de kanske inte blir funktionshindrade i den miljö de befinner sig i, utan passar in och har dragen som styrkor? Ni vet aspergare som lyckosamt nog har ett specialintresse som de kan jobba med, och som de också blir enormt duktiga på. Ni vet, det är svårt för oss andra "vanliga" att tävla med någon som forskar med hyperfokus på jobbet, minns alla detaljer och sen när arbetsdagen är slut, går hem med glädje och fortsätter forskandet hemifrån på kvällen. För att citera en aspergare jag känner: "Fritiden, den bryr jag mig inte så mycket om." :D
Det jag vill få fram, är att jag tror att diskrimineringen här i Lund är förhållandevis liten. Okej, det finns kanske någon rektor här och där som behöver kompetensutveckling, men gemene man är väldigt öppen om man själv vågar prata om det. Den akademiska traditionen gör kanske att folk är mer nyfikna inför nya saker och vill veta "varför"? Och kanske mindre dömande och mer toleranta mot olikheter, eftersom vi har studenter och forskare från hela världen här? Vem vet? Oavsett vilket, så tycker jag att alla personer med NPF antingen själva eller i familjen förtjänar att ha det som vi har det. Sprid gärna neurobloggarnas sida, så vi ökar medvetenheten hos allmänheten:
https://www.facebook.com/pages/Neurobloggarna-F%C3%B6lj-v%C3%A5ra-temaveckor/111575532334914
Den här sidan finns också:
https://www.facebook.com/NeuropsykiatriskaBloggar?fref=ts
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)