Arsenik

Igår var en tung dag. Vi fick resultatet på Ms hårmineralanalystest och fick reda på att han har en skadligt hög nivå av arsenik i kroppen.

Testet som jag dessutom gjort i smyg när han sov. Jag klippte några hårtestar bak i hans långa hår när han sov. Han hade ALDRIG gått med på det i vaket tillstånd utan hade fått grym ångest om jag hade frågat honom om det. Tyvärr så kände han senare att jag hade klippt dessa hårtestar och var inte alls glad på mig. Så klart! Men jag ångrar ingenting. Nu måste vi avgifta honom från arseniken. Enligt den näringsterapeut som vi ska börja gå hos, så har vi upptäckt det i tid. Han kommer troligtvis inte få cancer av det. Nu måste vi läka hans tarm ytterligare och få igång levern att avgifta honom.

Fler tester väntar: Korsreaktionstest på annat än gluten och mjölk t ex havre, majs och potatis, test för autoimmunitet samt förhoppningsvis ett PANDAS-test. Vår terapeut har samarbete med en läkare, så jag hoppas på att få alla tester vi behöver. Tyvärr så får vi då betala ur egen ficka, men vad gör man? Vi måste ju åtgärda detta. Och den svenska offentliga sjukvården är ju vad den är.....

Man ser på övriga värden att hans kropp är stressad. Man får högt natrium och kalium om kroppen producerar mycket magsyra.

Hur han fick det? Det vet vi inte och frågan är om vi någonsin får veta. Det kan vara:

* Vattnet
* Rismjölken och riset. Som liten åt han en del risgröt.
* Skaldjur och fisk
* Grödor odlade på mark som innehåller arsenik eller som besprutats med arsenik (insektsmedel)
* Något från något av husen vi bor/bott i.
* Någon vaccination.
* Något annat.

Vi kommer testa fler familjemedlemmar för att försöka förstå hur han fått detta och om det kan vara vattnet i vårt hus.

Det finns inga gränsvärden för hur mycket arsenik maten får innehålla och det är väl skrämmande om något?!
http://www.swedishmatch.com/sv/Snus-och-halsa/GOTHIATEK/GOTHIATEK-standard/Arsenik/

Tema återhämtning: Mina strategier för att få lite återhämtning

Det känns som två veckor för tidigt att skriva om veckans tema som är återhämtning, för egen del. Återhämta mig får jag först göra när jobb, skola och förskola börjar igen. Cirka 4 timmar om dagen så jag jobbar på kontor, i ett litet kontorslandskap tillsammans med 5 andra personer. Det är så klart inte den återhämtning som jag skulle behöva, men jag får sitta ner och göra något i min egen takt, utan att behöva serva någon annan, sära på barn som slåss eller lyssna på skrik. Jag kan gå på toaletten när jag vill, och till och med sätta mig ner och äta i lugn och ro. Det är oerhört värdefullt och jag trivs på mitt jobb.

Ändå så skulle jag behöva mer återhämtning. Men hur gör man när det inte finns någon som kan och vill ta ens plats några timmar? När man ständigt måste medla mellan barnen som annars slåss våldsamt (bett i ansiktet, kasta stora hårda grejer på varandra, sparkar mot bröstkorgen, rivas i ögonen, osv osv). När det inte går långa stunder mellan skriken eller "Mamma HJÄÄÄÄÄLP mej!". När man inte kan på på toa utan att minst 2 barn vill komma in i rummet och undrar vart man tog vägen. När det alltid är någon som ber om något mer så fort man satt ner rumpan för att äta sin mat. När barnen inte somnar före klockan 22. Hur gör man för att smita åt sig lite tid för återhämtning? För det är väldigt svårt, om det ens går. Jag känner mig absolut inte som någon expert. Funderar på detta varje dag.

I alla fall, så här gör jag:

• Som jag skrivit tidigare så mikropausar jag mycket. Jag loggar in på facebook några minuter för att få några minuters vuxentid. Eller läser någon nyhet. Eller plockar upp någon inredningstidning några minuter. Några vuxentankar. Något annat än vardagsstressen. Något jag kan fundera på och som lyfter mig mentalt när jag står och reder i alltihopa. Och jag tänker inte låta andra ge mig dåligt samvete för den saken. Här handlar det inte om att jag, i balans, väljer bort mina barn. Utan jag flyr en kort stund för att kunna återkomma med ny kraft. För att överleva. För att jag inte får gå in i väggen.
• Maken och jag turas om ibland när vi orkar. Jag går undan en stund, eller sticker och tränar. Det funkar rätt bra, men det leder i ofta till att man själv får ta över alla barnen när man är åter. På kort sikt är det bra, men i längden tycker jag att man hamnar på plus-minus-noll, just för att det alltid blir extra intensivt när man är tillbaka och för att den andra är tröttare. Kanske att vi hamnar lite på plus när maken är iväg och vindsurfar, för han mår så väldigt mycket bättre av det. Han beskriver det som sitt mentala andningshål.
• När barnen somnat, så tar jag mig lite "grön tid" som Lotta Abrahamsson så klokt förespråkar. Även om jag inte kan ta hela gröna dagar, så måste jag ta mig lite grön tid helt utan dåligt samveten oavsett hur stökigt det är här hemma eller hur lång att-göra-listan är. Det tog mig faktiskt lite tid att inse detta. Just det här med det dåliga samvetet alltså. Jag är lätt sån att jag vill hinna med och hinna med, för att försöka ta mig och oss ur det som är jobbigt, t ex stöket här hemma. Tidigare tänkte jag "om jag bara städar på och städar på, så kommer det bli bättre SEN". Men ofta så orkar jag inte springa omkring rent fysiskt. Jag mår mycket bättre sen jag slutade med de dåliga samvetet och tänker att det är nödvändigt att sitta ner en stund NU. Ofta så bloggar jag som avkoppling, som jag skrivit om tidigare.
• Ibland när jag cyklar till jobbet, eller när jag diskar, så lyssnar jag på en intressant föreläsning om något av mina intressen (NPF, allmän barnpsykologi eller kost). Om jag orkar. Då njuter jag i fulla drag. Även om kroppen fortfarande jobbar, så är det mental avkoppling för mig.

• Jag är noga med vad jag stoppar i mig, för jag har märkt att vad jag äter påverkar takten i vilken jag återhämtar mig med. Äter jag dåligt så blir jag yr i huvudet och sover sämre. Förresten så borde jag vara mer noggrann med sömnen, men av någon konstig anledning så har jag mått dåligt dagen efter alla kvällar så jag lagt mig med barnen för att sova ikapp. Det är förmodligen en kombination av att den gröna tiden uteblir samt att jag kanske inte får ner stresshormonerna i kroppen tillräckligt lågt innan jag lägger mig och sover oroligare hela natten. Åtminstone känns det så.

Några fler strategier än så har jag inte hittat. Jag har fått många tips genom åren, men då de alla innebär att jag skulle sticka iväg från familjen för länge och utsätta dem för för mycket stress och press, så har jag valt bort sådan återhämtning. För den hade helt enkelt kostat för mycket. Och det blir ju långsamt bättre här hemma. Barnen blir större. Så jag kämpar på och tänker mig noga för för att inte gå in i väggen.  Och jag lyssnar på mig själv. Det som funkar för mig, det funkar för mig och det kör jag med. Ett tag var det ett himla tjat från många om att jag skulle åka iväg hemifrån, men det är inte avkoppling för mig. Det jag helst vill ha är att få lite lugn och ro på hemmaplan. Lite grön tid i eget bo.

Fler inlägg om veckans tema kommer här:
https://www.facebook.com/pages/Neurobloggarna-F%C3%B6lj-v%C3%A5ra-temaveckor/111575532334914?ref_type=bookmark

En dag med vila och poolhäng

Idag blev det en lugn dag hemma. Det var en himla tur att vi ställde in utflykten till Köpenhamns Zoo. Det var väldigt varmt och jag var lite chockad över hur trötta maken och jag var. Även M verkade trött. Piff och Puff (lillebror och lillasyster) höll dock igång som vanligt, speciellt med att råka i luven på varandra hela tiden.

Maken stack ut en sväng och vindsurfade. Det är det bästa sättet för honom att återhämta sig och han behövde det verkligen.... Han är ändå inte till mycket nytta när han är så nära "väggen" och dessutom har surfabstinens för att det blåser.... Han är mer till nytta sen när han kommer hem och är utvilad och kan ta barnen ett tag så jag får vila. :)

Jag och resten av gänget stannade hemma och badade i vår lilla pool som vi har i uterummet. Lillebror och lillasyster hade en enorm energi där med och det var tätt mellan skratten, busen och bråken. Till slut få fick jag lugna dem med en lek: Vi hittade på en saga tillsammans och turades om att hitta på handlingen. Jättekul tyckte alla som levde sig in med hull och hår. Det är helt fantastiskt att man kan byta hyperaktivitet i kroppen mot hyperaktivitet i sinnet. "Piff och Puff" avslutade med att berätta en fortsättning på sagan i mun på varandra. Ungefär som i inledningen till Piff och Puff som visas på julafton. (När de pratar så mycket i mun på varandra att ingen hör vad någon av dem säger och får visa berättelsen istället.) Men oerhört söta var de. Så koncentrerade på handlingen. Jag fick dock avleda ett annalkande bråk med att erbjuda vattenmelon.

Efter att vi hade torkat oss och tagit en fika på trädäcket, och barnen gick iväg och småpysslade med sina egna saker så somnade jag nästan på golvet i vardagsrummet.

Men nu är jag utvilad i alla fall. Bara disken kvar.... Sen är vi redo för brorsans familjs besök imorgon bitti. :)

Tema utbrändhet: Ibland måste man bromsa, backa och tänka om

Egentligen skulle vi åkt till Köpenhamns Zoo imorgon. Vår familj och mina syskon och deras familjer. Min bror med familj är på besök i den skånska staden där resten av oss bor. Tanken var att de skulle hjälpa oss med att bära mat och hålla koll på barnen, så vi fick komma ut lite. Men tyvärr så fick vi avstyra det.

Det kom över mig igår när jag började få panikkänslor över alltihopa. Det var många små saker som samverkade. Det ska bli 30 grader varmt och vi har ingen AC i bilen. Och det finns inget garanterat gluten- och mjölkfritt för oss att köpa på zoo mer än pommesar, så vi hade behövt ta med oss all mat. Osv. Självklart hade jag velat umgås med mina syskon och deras fina familjer. Tittat på elefanter och andra djur tillsammans med mina och deras barn. Men det bara går inte. För vi vuxna är för trötta. Den där väggen har börjat komma närmare igen. Tyvärr.

Vi kämpar för att organisera upp tillvaron här hemma och att få rutin på att göra utflykter med barnen. Vi har börjat att göra utflykter rätt nära vårt hem, typ max 30 minuter bort. Att åka till Köpenhamn skulle bli lite längre, lite bökigare och med en del faktorer som var svåra att förutse (barnens beteende och ork i storstaden). Så det kändes som ett gigantiskt kliv till något som vi inte med säkerhet vet att vi ror iland på ett bra sätt.

Mina syskon förstår givetvis. De vet ju hur vi har det. De förstår att vi måste ta ansvar för vår familj och vår ork och stöttar oss till 100%. Det underlättar. Men jag känner mig ändå lite dum som trodde att vi skulle orka detta. Och det känns för himla skruttigt att vi inte orkar ta våra barn till den här djurparken, nu när de inte ens fått någon semesterresa. Men läget var ju ett annat för 2 månader sen, när vi bestämde att vi skulle åka till dit. Då kunde jag ju inte veta att jag skulle känna mig så här trött just nu. Det är viktigt att våga backa, bromsa och tänka om. Vi fokuserar på det vi klarar att göra, inte det vi vill göra. För ingen av oss får gå in i väggen. Barnen behöver oss båda friska och alerta.

Hela gänget ändrade om i planerna, så vi skulle kunna följa med till badstranden idag åtminstone. Vi åkte till den som ligger 10 minuter från vårt hem. Innan vi kom iväg så hade lillebror och lillasyster hunnit slåss och kasta hårda grejer efter varandra. M hade hunnit yla för att han inte fick kniv till maten som alla andra.  (Vilket är ovanligt för honom, så jag undrar om han kanske också är trött). Vidare så hade lillebror ett utbrott för att han hade lågt blodsocker och sa att lunchen var så äcklig så. Han bara skrek och sprang fram och tillbaka. När alla var mätta och skulle åka, så var vi tvungna att tjata och nästan bära ut pojkarna till bilen. Inte konstigt att man blir matt.....

Väl inne i bilen så fick jag lite vila, för maken kör alltid. Helt plötsligt så ser jag en bil som kör i vägrenen innanför oss och som svänger ut igen för att göra en u-sväng. Verkligen en idiotisk sak att göra på den där 90-vägen över huvud taget. Och föraren ser oss inte. Jag hojtar till och maken gör en hastig undanmanöver och lyckas undvika att fronta rakt in i sidan på den andra bilen där den andra föraren satt. Någon därute kan tacka makens snabba reaktionsförmåga att han/hon lever..... Jag bara kände mig helt tom inombords. Kände att jag ville gråta, men orkade inte. Tänk om vi hade smällt. Det var tur att vi kom fram till stranden nästan direkt så jag inte hann fundera mer på vad som hade kunnat ha hänt med oss alla.

Dagen till ära - lillasysters födelsedag, så hade vi köpt en ny gummibåt. Barnen har inte åkt båt tidigare, så de fick alla testa att åka. Spännande! Maken tog med lillebror till andra sidan av den lilla sjön och lillebror klättrade genast upp på klipporna bredvid det flerfaldigt meterdjupa vattnet.

"Pappa, du kan åka tillbaka nu, så kan du hämta upp mig sen när vi ska åka hem."

Sa han, som är 6,5 år, inte kan simma och är totalt orädd.....

"Vi får vara som ett frimärke på honom hela tiden" konstaterade vi. Och det var vi..... Det är ju ointressant i det läget vad man orkar. Man får bara fixa det. Det går oftast ok om vi turas om.

Vid ett annat tillfälle tyckte lillebror att han kunde kasta en stor sten bland de andra badgästerna:

"Men jag ska inte kasta på någon. Jag ska kasta EMELLAN."

Han är allt en liten levnadsglad liten busunge. Vi löste det genom att han fick gå till en annan liten vik där det inte var badgäster och kasta stenar där. Lillasyster hängde på, så det var bara att ta med sig alla värdesaker och gå dit och hålla lite koll. Vi gjorde barkbåtar och lillasyster tyckte det var fantastiskt roligt att göra handavtryck på en sten. Samtidigt var M och maken ute på vattnet och hade en stund för sig själva. När jag såg dem allihopa så slog det mig: Vi är ju faktiskt tillräckligt lyckliga här. Hellre lyckliga barn på hemmaplan och föräldrar som håller ihop, än griniga och trötta barn på zoo och föräldrar på gränsen till sammanbrott. Zoo finns ju kvar. Dessutom bör vi nog åka till en av de andra djurparkerna som ligger lite närmre först och se hur det går.

Men säg den lycka som varar för evigt. När vi skulle åka hem började lillebror och lillasyster retas och tetas.

"Måste de vara som Piff och Puff precis när man är som tröttast? Var får de energin ifrån?" sa maken och tittade uppgivet på mig.


Imorgon blir det en lugn dag. En dag för återhämtning.

------------------------------------------------------------------------------

Fler inlägg på samma tema, hittar ni under neurobloggarna:
https://www.facebook.com/groups/311562105603225/

(Ett antal av dem är mina, just för att detta ämne berör mig väldigt mycket.)

Havet, nedgrävd stridsyxa och fågelbajs

Efter flera dagar på hemmaplan, så kom vi igår äntligen iväg till havet. Vi bor 20-30 minuters bilfärd från havet, så vi åkte mellan lunch om middag. Det är enklast så.

Som vanligt så har maken och jag olika åsikter om packningen. Han tycker att jag packar för mycket och att det "bara är att ta handdukar, badkläder, lite vatten och köra". Och jag tycker att han behöver en "reality check" och inse att små barn behöver ha tillgång till torrt ombyte (gärna flera), extra handdukar (eftersom de inte klarar att hålla dem torra), strandleksaker, badskor mot skräp i sanden, en filt att sitta på samt fika och frukt att äta. Det har alltså inte med NPF att göra, utan att det är så jag har fått för mig att man packar när man är vuxen och ska iväg med små barn. Om man nu inte har väldigt nära till stranden, förstås. Okej, maten är extra viktig eftersom de får utbrott/sammanbrott vid lågt blodsocker. Och alla prylar är viktiga eftersom man aldrig vet vad de kan tänkas få utbrott/sammanbrott över. T ex badshorts i fel färg kan förstöra hela utflykten för M om det vill sig illa.

När vi kom fram till parkeringen så påtalade han sin åsikt och jag surnade till och slängde in ombyteskläderna i bilen igen. Jag tänkte att det kanske var bättre att han fick knata efter ombyteskläderna en gång, än att vi ska ha denna argumentation varje gång vi åker till stranden. Just den här stranden är blötare än andra, för att man sitter så nära vattnet eftersom själva stranden är rätt smal, så jag visste ju att det var dumt att inte ta med dem. Om inte annat sen erfarenheten från tidigare år. Men allt annat följde med.

Maken tyckte att jag körde mitt eget race för mycket. Vi hade valt att åka till stranden där han brukar vindsurfa och känner varje liten kulle och sandbank. Jag agerade dock bara på rutin, från förra året då vi hade en mycket ansträngande dag på just den här stranden. Jag gick till samma lilla sandbank ute i havet som sist utan att tänka mig för. Jag kunde ju inte veta att han ändrat uppfattning om bästa badplatsen sen förra året. Vi surnade båda till och så några "inte så trevliga saker till varandra", men hade ingen tid att reda upp det eftersom maken fick byta om och springa efter lillebror som var på väg ut på djupt vatten. Jag, som egentligen inte hade något emot att sitta på den lilla sandbanken maken hade föreslagit, packade ihop alla grejerna och började vada dit med dem. Det var inte alls så att jag ville bestämma, utan jag kunde gärna testa något nytt. Jag fick ju ge mig och kunde ju inte sura hur mycket som helst. Och självklart så litade jag på hans strandkännedom. Jag hade ju bara varit där två gånger tidigare.

Väl framme på den lilla sandbanken så såg jag till min förvåning att det var fullt med fågelbajs där. Det hade maken så klart inte sett när han hade svischat förbi i 30+ knop med vindsurfingbrädan. Ibland är de bästa orden de man tänker, men inte säger... I det här fallet att inte säga någonting om självutnämnd strandkännedom och bajs, eller ens dra på munnen åt eländet...... Det var läge för tystnad och pokerface.....

Det var bara att konstatera att det var tur att vi hade vänt bilen efter de där spadarna, så vi kunde använda dem till att gräva bort lite skit och få lite ren strand att sitta på. Dessutom: M behöver verkligen öva på att titta ner och se var han sätter fötterna..... Vilken träning är då bättre än att springa på stranden mellan fågelbajs?

Så fort jag hade tagit fram filten bad lillasyster om en muffins eftersom hon var hungrig. Det slutade med att hon åt fyra stycken. Sen stack M och jag ut och badade för oss själva.


När vi kom tillbaka sa maken:
"Vi kan väl gräva ner stridsyxan nu när vi är på den här paradisfina stranden."

(Paradisfin om man inte störs av synen av ett gammalt nedlagt kärnkraftverk i horisonten.)

Självklart! Det är viktigt att glömma, gömma och gå vidare. Det var nog mest att vi var stressade och ville åka ut hit tillsammans. Så typiskt att man börjar bråka under de stunder som ska vara extra fina, just för att man anstränger sig så mycket. Vi har båda blivit rätt bra på att gå vidare, så vi bara släppte det som varit tidigare. Det är ju viktigt att hålla sams när man lever så ansträngt som vi gör och mest bara träffar varandra. Och så tycker vi ju om varandra. ;)

Under tiden hade lillebror hunnit blöta ner alla sina kläder. Han blev kall och satt på filten och huttrade.

"Ska jag gå efter ombyteskläderna?" undrade maken.

"Det är lugnt. Sätt på honom min tröja." sa jag och tänkte att maken nog redan fattat poängen.

Naturligtvis fick inte heller denna tröja vara torr.... Nästa gång kommer ombyteskläderna med ut till stranden vart vi än åker. Nästa gång ska jag packa ombyteskläder även till mig själv, "just in case". Det är bra att ha när sand och gegga flyger genom luften och man måste medla mellan barnen.....