Ansiktsform och autism

Som statistiker kan jag inte låta bli att skriva min syn och mina funderingar på den här artikeln:
http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/autism-gar-att-se-pa-ansiktsformen 

Jag är starkt skeptisk. Anledningarna:
*  Det finns så många duktiga forskare inom andra områden, som tror att statistik är något man kan slå upp i en bok och använda utan djupare kunskaper. Det är det INTE! Statistisk är ett eget forskningsområde. Så jag vill se hur de gjort, innan jag tror på resultaten. Och förmodligen ta reda på vad bättre statistiker än jag själv anser....
 * Multiplicitetsproblemet: Gör man ett stort antal statistiska test, är det förväntat att några faller ut "falskt", dvs utan att det finns någon verklig skillnad. Det finns väldigt många olika mått att mäta och testa, på ett ansikte. Man kan fortsätta hitta på nya mått, tills tillräckligt många fallit ut av slumpen. I artikeln nämns 17 mått. Vem vet hur många de egentligen testat men inte tagit med i sin rapport?
 * Korrelation: Många av dessa mått är dessutom starkt korrelerade med varandra. T ex det som de i artikeln kallar mellanregionen, kinderna och näsan. Faller mellanregionen ut, så gör förmodligen även kinderna och näsan det. Har de tagit hänsyn till korrelationen mellan ansiktsmåtten? Hur gör man det? Vilken matematisk modell? Mer än vad jag begriper....
* Selection bias: Vilka autistiska barn har de kallat till studien? De som har ett speciellt utseende?
* Var studien enkelblind? Eller visste de som mätte vilket barn som hade autism och vilket som inte hade det? Den som mätte borde varit ovetande om detta, ifall forskningen är seriös. Annars kanske man tenderar till att mäta lite extra efter vad man försöker bevisa, utan att ens tänka på det själv. "Hm, 21 cm, eller nej kanske 22 cm om jag mäter lite åt det här hållet istället."
* Sen så blir jag automatiskt skeptisk mot ett forskarteam som har den synen på autism, dvs att det är en "störning". Och jag undrar vad DNs-reporter, som skriver att autism är en sjukdom (vilket det självklart inte är), mer har förvanskat av ursprungsinformationen.... 

Men jag tänker inte låta mig uppröras. För forskare på andra ställen på jordklotet kommer upprepa samma forskning. De kommer att bekräfta eller dementera resultaten. Som ni förstår, tror jag dementera. Men ett litet tvivel finns hos mig: Om det nu är skillnader i hjärnan, varför inte även i ansiktet, rent logiskt? De sitter ju ihop.

Men när jag tittar på mina vackra killar, så känner jag inte igen något av det. Deras munnar är inte direkt stora, tvärt om. Näsorna däremot är mera normalstorlek eller större, inte små som de borde vara enligt artikeln. Maken och svärfar har förstås ett markerat streck mellan näsan och munnen. Vem har ärvt det? Jo lillebror, sonen UTAN autism, inte M....  Ögonen sitter inte onormalt brett. Och pannans bredd, hur mäter man den? Har det inte liiiite att göra med var hårfästet sitter också? De har stora huvuden förstås. (Maken och sonen är kejsarsnittbarn, p g a att huvudena inte kom ut.) Men huvudstorleken stod det inget om i artikeln. Jag utgår från att forskarna mätt även det... Kanske det där med mittpartiet, då? Hm, men alltså hur ser andra människor ut egentligen i mittpartiet? Det har jag nog aldrig tittat på. Äh, jag tror jag släpper det och avvaktar ytterligare forskning.... :) Dessutom är de ju så vackra, precis sådana som de är, både på insidan och utsidan.

Men jag kan inte låta bli att tycka, att det delvis hade varit positivt om man enkelt hade kunnat se alla de autister som inte ens vet om det själva. De som är professorer, forskare, datorsnillen, konstnärer osv. De som inte är ett dugg mer funktionshindrade än medelsnittet, utan kanske tvärt om har en unik talang TACK VARE sin autism. Då äntligen, hade omvärlden kanske förstått vilken unik kompetens många av dem besitter, och hur lyckosamt det blir för alla dem, där yrke och specialintresse sammanfaller. Och för samhället.

Fortsättning, beslutsgång innan en handling

Maken och jag tänkte igenom det vi lärde oss om beslutsgång med och utan ADHD (se tidigare inlägg). Det är uppenbart varför vi har vissa konflikter. När jag går igenom steg 1-4, så styrs det helt av logiken. Detta gör att min beslutsgång går väldigt snabbt. När jag är på steg fyra kopplar jag in känslorna, som i stort sett alltid följer logiken.

Maken däremot använder både logik och magkänsla för alla dessa steg. När logiken och magkänslan säger olika saker, tar det lång tid att komma till steg nummer 4. Då behöver han tid att fundera. Detta har jag haft väldigt svårt att förstå, och det har skapat irritation hos mig. (Varför fattar han det inte? Han är ju smart och det är ju så självklart vad vi ska göra, rent logiskt.) Jag har inte fattat att hans känsla inte kunnat styras lika lätt som min, av logiken. Så jag måste verkligen stänga av motorn på ångvälten (se annat inlägg), och ge honom tid!

Min pappa är likadan som mig. Min mamma däremot, använder oftast bara känslan när hon tar beslut, och då går det också väldigt fort. Ingen logik i världen kan rå på min mammas starka magkänsla. Antingen så känner hon för det, eller så känner hon inte för det. Jag fattar faktiskt inte hur hon kommer till steg 4, men det funkar för henne. Ni inser säkert svårigheterna mina föräldrar haft i sin kommunikation angående beslutsgångar.... De är ju motpoler!

Vad som är rätt eller fel, har jag ingen aning om. Jag tänker att det kan vara bra att ha både logik och känsla inkopplat på ett tidigt stadie. Men då tar det också längre tid, när de inte sammanfaller. Tid som man inte alltid har och då blir man frustrerad och mår dåligt.

Boktips om tics: Tuppens minut

Idag läste jag och M "Tuppens minut" av Sven Nordqvist. Den handlar om när det kommer en tupp till gården där gubben Pettson, katten Findus och några höns bor. Tuppen galer mest hela tiden. För mycket tycker Pettson och Findus. De försöker få tuppen att begränsa galandet. Att bara gala i 5 minuter varje heltimme. Tuppen tycker det är väldigt jobbigt. När Findus lurar honom att han bara får gala 2 gånger per dag, mår han väldigt dåligt, för han kan egentligen inte hålla inne med galandet. Han rymmer från gården (men efterlämnar sig spår i form av små kycklingar).

Okej slutklämmen är inte så passande precis, men i övrigt är boken en bra utgångspunkt för att diskutera Ms tics*. M har, precis som tuppen, ett behov som vi andra inte förstår. Han kan inte rå för det och måste få leva ut det emellanåt. Jag ska inte begränsa det för mycket, för då mår han dåligt. Men samtidigt är ett viftasschema bra för honom, för han behöver göra annat med händerna, som t ex skolarbete och att leka. I boken går alla andra undan vid heltimmarna, så de slipper höra oljudet. M gör tvärt om - han går undan och viftar. Det gäller att hitta en balans som funkar för allas behov.

*Jag har nämnt Ms tics många gånger innan: Han vill vifta med händerna eller snören, pinnar, strumpor osv så fort han får en chans. Framför allt om han inte har något att göra. Och det händer att han hakar upp sig på vissa samtalsämnen, och det tycker jag liknar vokala tics.

Nu agerar vi efter tesen: Lillebror har ADHD

Det har tagit lite tid att smälta all information om ADHD, som vi fick igår. Mycket tyckte jag var positivt, f a hur långt man kan komma med en bra miljö och träning. Jag blev inspirerad att göra förbättringar här hemma och söka upp minnesträning. Dessutom så anmälde jag mig till en kurs på totalt 15 timmar som heter Strategi och är liknande COPE, fast för ADHD-barn.

Alltihop känns faktiskt stärkande, och det är dags att ta ett steg till: Att på allvar agera utifrån tesen att även lillebror har ADHD. Vi har länge haft sådana tankar. Haft det i bakhuvudet, men avvaktat. Han är ju fortfarande liten. För liten för diagnos. Men han är definitivt tillräckligt stor för att kunna dra nytta och utvecklas av allt vi kommer förbättra för M. Jag tänker på hur bra det var för M, när han som odiagnosticerad 3-åring, hamnade i en dagisgrupp där ett annat barn hade diagnos autism. De arbetade redan med bildschema för hela gruppen och insåg snabbt att även M hade autism. Trots att diagnosen dröjde (p g a att vi "fastnade" på Barnhälsovården), jobbade de utifrån tesen autism. De skaffade en resursperson för M (som numera är Ms resurs i skolan) och alla dagisfröknarna i gruppen fick handledning av en autismexpert med avseende på Ms behov. Vilken fantastisk personal! Vi föräldrar måste göra likadant för lillebror. Varför invänta en diagnos och tappa tid?

Beslutsgång innan en handling, vid ADHD

Många inlägg ikväll, p g a många intryck under dagen....

Överläkaren gick igenom hur det brukar se ut när vi tar beslut om något.

1. Man får en idé, t ex att man ska gå till en kompis och leka.
2. Inhiberingsprocesser i hjärnan bromsar handlingen: Ska jag verkligen? Jag har läxor, osv.
3. Man utvärderar plus och minus: Det blir kul hos kompisen, men läxan blir inte gjord.
4. Man fattar beslut om vilken handling som är bäst: Agera eller stoppa, dvs gå vidare till nr 5 eller nr 6 nedan.
5. Aktivering när plus överväger: Gå till kompisen
6. Inhibering när minus överväger: Strunta i idéen och göra läxan istället

Barn (och vuxna?) med ADHD har omoget inhiberingssystem. De har en mindre bromsförmåga och mindre förmåga att fatta beslut om adekvata handlingar. De har bara nr 1 och 5 i listan ovan: Idéen att gå till kompisen dyker upp i huvudet, och därefter går man till kompisen.