Hjälpmedel: Boll-övningar för att förbättra bollsinnet

Ganska självklara bollövningar, men här kommer de i alla fall. Vi fick även dem av arbetsterapeuten. Glöm inte att man absolut inte behöver vara bäst. Det räcker länge och väl att barnet är tillräckligt bra för att vilja vara med. Det viktiga är inte att kunna kasta boll, utan att vara med i det sociala samspelet.

Börja med en stor boll. Minska storleken efter hand.
1) Rulla en boll. Låt barnet följa bollen med blicken.
2) Fånga bollen med båda händerna
3) Kasta bollen till den vuxna
4) Studsa bollen mot golvet. Fånga med båda händerna.
5) Studsa bollen mot golvet. Fånga med höger/vänster hand.
6) Kasta mot vägg, låt bollen studsa i golvet, fånga.
7) Kasta mot vägg, fånga

Hjälpmedel för bättre finmotorik samt att rita och skriva

I veckan var maken med M på återbesök hos arbetsterapeuten. Där fick de en bunke med papper med övningar, som var väldigt enkla men bra. Så enkla att ni lätt kan göra egna liknande hemma, utan att vänta in diagnos och besök på barnhabiliteringen. Och återigen - jag är säker på att detta är bra för alla barn, även de utan diagnos. Och kanske rätt kul också!?

Det var två typer:

1) Papper med punkter på som man skulle följa med pennan. Det var ca 0.5-1 cm mellan punkterna. Det var blandat med sick-sack, kringelikrokar, eller rutnät där man skulle göra likadana bokstäver eller mönster som redan var ifyllda.

2) Papper med en ritad väg eller en labyrint. Man skulle rita ett streck i dessa. För att göra det lite roligare kan man göra en gubbe som cyklar, eller en mask som ringlar, eller liknande, och som vill in vi öppningen.

Om man inte orkar göra detta om och om igen själv på fri hand, kan man göra ett original som man kopierar. Det gjorde vi med de papper vi fick: Kopierade ett antal exemplar han kan rita på och behöll originalen.

Medicin mot ADHD-symptom: Låt oss testa!

Idag blev jag så trött! Jag ringde sekreteraren på neuropsykiatriska teamet och frågade när det var dags att ADHD-utredningen skulle starta. Det vi tidigare varit på var tydligen "bara" ett bedömningssamtal, fastän de gjorde ett test på M, pratade en god stund med mig, samt tittade på frågeformulär som både vi föräldrar och skolpersonalen fyllt i. M fick jättehögt på testet och våra skattningar. Nog ett solklart fall av ADHD för alla inblandade! I alla fall för detta team, som det lät på dem redan nu...

Autism-teamet såg det inte fastän vi föräldrar påtalade det. De avvaktade... Sen efter ett år fick jag nog och bad om en remiss, som vi också fick. Och idag fick jag reda på att utredningen sätter igång först efter sommaren. Det borde betyda en diagnos någon gång under hösten, dvs två år efter att vi påtalade det för autism-teamet!!! Hallå?!

Man hör så mycket om föräldrar som vägrar inse, och så lyssnade ingen på oss nu heller!? Först hamnade vi på Barnhälsovården i två år innan vi fick autism-diagnosen, fastän vi sa att vi trodde M hade Asperger redan när han var 3 år. Psykologen hade tyckt likadant, men väntade med att skriva en remiss till autism-teamet... Det tyckte t o m autism-teamet var fel... (Idag kan man själv-remittera sitt barn till BUP, tack och lov! Det kunde man inte då. Våga göra det!) Och nu detta med ADHDn.

Det är inte diagnosen i sig vi vill åt denna gång, utan att testa medicinering. Det får autister utan ADHD-diagnos bara i undantagsfall. M har det jättejobbigt och svårt med koncentrationen HELA TIDEN VARJE DAG, dvs VARJE DAG är viktig för oss. Jag fattar inte att det ska ta så här lång tid när vi föräldrar inser och vågar testa medicinering. Som jag brukar säga till M: "Vad är det värsta som kan hända?" Jo, medicinen funkar inte eller ger någon biverkan, som gör att vi får sluta med den. Vi har inte så mycket att förlora! Varför kan de inte bara skriva ut den på prov? Funkar den så funkar den, och då är det ju ointressant om man kallar det autism, Asperger, ADHD, ADD, myror-i-brallan, "törstig-hand" eller någon annan bokstavsdiagnos! Jag tycker det har gått för långt när sökandet efter "rätt" diagnos går i första hand och barnets välbefinnande i andra hand... :(

Tics (=viftande) och ADHD: Man kan aldrig riktigt slappna av

Med små barn som man ständigt måste hålla koll på, kan man nästan aldrig slappna av. Det är när de sover och man kollat att trappgrinden är ordentligt stängd. Det är förväntat med en 1,5-åring och en 3-åring, men inte med en 6-åring. Ja, förutom om han eller hon har autism eller ADHD (eller något annat som jag är lyckligt ovetande om)...

Slappnar vi av, så kommer vi snart att upptäcka att M sprungit ifrån sin mat eller sitter någonstans och viftar med något. Vi föräldrar har en inre process som mal hela tiden, en liten röst viskar i våra huvuden: "Kolla vad M gör! Viftar han med något?", "Har han ätit upp eller har han sprungit iväg med maten?", "Kissade han som jag bad honom om eller sitter han inne på toa och viftar med toalettpapper", "Tog han på sig kläderna som jag bad honom om eller har han fastnat i att vifta med sina strumpor" osv osv. Han behöver konstant manas på för att inte fastna i viftandet eller för att hålla uppe koncentrationen på det han gör. Fast ofta leker han samtidigt som han viftar, även om det bara är med en hand.

Hur detta bryter ner en psykiskt som förälder är svårt att beskriva. Man måste ha upplevt samma sak, tror jag. Man tittar på sitt älskade barn och tänker: "Tänk om han kunde sluta vifta och bygga lego med TVÅ händer - vad mycket bättre han skulle kunna bygga då!" eller "Tänk om han bara kunde sitta still och äta eller klä på sig lite snabbare - vad mycket mer tid han skulle ha över till att leka och utvecklas!"

Kombinationen mellan att ständigt behöva övervaka honom och sorgen över vad han missar, är förlamande. Dessutom så har vi konstant dåligt samvete för att vi inte hinner med honom mer. Jag är helt trött i huvudet när barnen somnat, såklart även beroende på lillebror och lillasysters bus. Å det finns ingen energi kvar i min kropp.

Själv tycker han inte att viftandet är något problem. Det lugnar honom. Han förstår inte hur mycket annat han missar. Det är vi som är problemet, som tjatar.

Städa och ordningssinne: Att sortera

Idag var M ensam inne medan vi andra var ute en kort stund i trädgården. Jag stack in huvudet och frågade om han var ok: "Ja! Hinner jag sortera klart innan ni kommer in?", frågade han. Jag blev väldigt paff, men glad för han har aldrig någonsin sorterat något här hemma förr. Han sorterade piggar efter färg. (Ni vet sådana knoppar på en pinne som man sätter i en platta med hål.) Så vi har tjatat, tvingat, lockat osv för att få honom att städa. Vi har testat alla sätt vi kunnat komma på, men det har varit stört omöjligt. Och jag har aldrig  kommit in i hans rum för att upptäcka att han radat upp eller sorterat någonting som en lek.

Det här med att städa och sortera saker är väldigt svårt för honom. Jag tror det beror på att alla intryck trillar på honom, att han har s k överkänsliga sinnen. Och att de flesta saker startar nya tankar hos honom. Jag hade inte riktigt förstått det förrän maken (som också har överkänsliga sinnen) tog upp en pingisboll i ena handen och en massagerobot i andra handen. "Denna är mycket svårare att städa", sa han om massageroboten. "Jag tänker på hur den är konstruerad." Sen berättade han, att så är det med allt han tittar på. Han tänker på hur alla saker är konstruerade, vilket material de består av, vad som finns bakom osv, osv. Herregud, tänkte jag. Att han ändå lyckas prata med mig samtidigt! Inte konstigt han verkar lite disträ ibland...

Det här är en jättesvår, men viktig fråga för mig: Hur ska vi lära M att städa? Om någon av er har tips - så skriv dem! Det blir jobbigt för M att flytta hemifrån om han inte kan detta. Och mamma vill inte komma hem till honom varje vecka för att städa... Men kanske är detta en förmåga som han kommer att utveckla, fast senare än andra barn. Efter dagens händelse vågar jag i alla fall hoppas på det. Någon som har erfarenhet i frågan?