Hjälpmedel för fotmotoriken: Dansmatta

Jag tror att alla typer av dansmattor är jättebra för barn som behöver öva upp fotmotoriken. De är bra för att barnet övar att koncentrera sig, titta upp, följa instruktioner och snabba på fotarbetet (dvs fotmotoriken och reaktionstiden). M a o en speciellt bra övning om man har autism och ADHD och samma problem som M!

Maken hittade ett erbjudande från Malaco (se hemsidan) där man får en dansmatta om man skickar in fyra tomma godispåsar. Inte för att jag på något sätt förespråkar att ge barn en massa godis, speciellt inte barn med ADHD (någon annan kan äta upp godiset), men detta kan vara ett billigt sätt att skaffa en dansmatta och testa om barnet gillar det och klarar av det. Jag kan inte påstå att jag tyckte att själva dansfunktionen var så särskilt lyckad (men jag är kanske för gammal; det var pilar som flimrade förbi - upp, ner, höger, vänster - och de finns ett antal olika låtar och svårighetsgrader). Det medföljde även ett spel med mullvadar som sticker upp ur hål som man ska stampa på, och som jag tyckte gjorde det värt att beställa mattan. (Alltså mullvadarna dyker upp på TVn, men man stampar på mattan. Det är in inbyggd dator i mattan, som man kopplar till TVn, om någon undrar.) M har inte riktigt kommit igång än, men lillebror tycker att det är jätteskojigt. Det håller honom sysselsatt och nöjd en stund i alla fall!


Det finns säkert bättre och mer avancerade dansmattor att köpa, om man letar lite. Skriv gärna en kommentar om du hittar någon! Och våga testa själv! Utmana barnen! Det tycker de säkert är jättekul!

Teater: Ett intresse och sätt att få kompisar?

Igår så berättade jag om Ms saga (fantasi) för skolpersonalen. Jag frågade M om jag fick berätta sagan för dem, men då började han berätta själv! Med förställd röst och ljudeffekter! Han var väldigt entusiastisk och strålande glad när han framförde den. Det märktes att han var riktigt nöjd med sagan, och att han njöt av att få berätta! Jag blev lite förvånad måste jag säga... (Tja, fast han har väl att brås på när det gäller att vilja berätta....)

Efter ett tag trillade polletten ner: Teater!!! Det är kanske något han skulle prova? Det är ett perfekt sätt att få kompisar och lära sig det sociala samspelet. Och det är kanske lättare för honom att umgås med andra barn om han tillåts att "gå ur sig själv" och få pröva olika roller och experimentera lite?!

Maken och jag har länge sagt att det är viktigt att M får något intresse som han kan dela med andra. Så han får en anledning till att vilja umgås med andra barn. Intressen är väldigt centrala för de flesta aspergare, och M har några intressen, men mest sånt som ingen annan i hans ålder är intresserad av (vindkraftverk, väderkvarnar/möllor, kyrkor, höga höjder och katter). Det verkar dock som att det går att styra små aspergerbarns intressen, i alla fall lite. Väldigt tänkvärt och värt ett försök! Kanske genom att göra en saga om vindkraftverk? En övergång, som gör att han får "blodad tand" för teater... Jag har en plan...

Anledningen till att vi tycker att detta är så viktigt är makens uppväxt. Han har alltid haft intressen som han delat med andra. Idag är han mycket social och har väldigt många kompisar. Maken har ju några av aspergerdragen, men vi vet inte om detta (sociala) drag är medfött eller intränat. Det är i alla fall en fascinerande tanke att han KAN ha lärt sig detta själv, eller hur?! Imponerande i så fall! Hur det än ligger till med maken, är jag övertygad om att lite teater bara hade gjort gott för M. Värt ett försök, helt klart! Men var hittar man teater för en 6-åring? Jag tror inte det finns. Jag får nog önska det i skolan...

Hjälpmedel: Två handdammsugare

Sen vi fick hjälp av Socialstjänstens Förebyggandeenhet (man anmäler sig själv och allt deltagande är frivilligt), har vi börjat tänka mer kreativt och "utanför lådan". Ett bra exempel på det är när maken kom med en lite ovanlig idé. Det har ofta varit slagsmål om vår handdammsugare, främst bland småsyskonen, så han sa: "Vi köper en till!". Först tänkte jag, att så gör man ju bara inte. Det verkade lite knasigt. Den vi har, hade dessutom kostat oss 1500 kr och vi skulle i så fall vara tvungna att köpa en exakt likadan till (så det inte blir bråk om vem som ska ha vilken). Men sen tog jag mitt förnuft till fånga och tänkte: Varför inte!?

Idag kom den på posten och den var redan en succé! Killarna tog var sin dammsugare och sprang runt med dem tillsammans på nedanvåningen och hade jättekul! Vinsten: 1) Mindre bråk 2) Något skräp får de alltid upp! 3) M leker och har kul tillsammans med sin bror, vilket inte är så vanligt!!! Social träning och städning på samma gång! Det hade vi nog inte räknat med... Ibland blir det alltså t o m bättre än vad man hoppats på, när man tänker lite kreativt.

Detta var bara ett exempel hur bra det är att tänka utanför ramarna och fokusera på den egna familjen! Vad kan hjälpa just oss? Vad hjälper er, kära läsare? Våga experimentera och testa saker i alla fall en gång! Ni kan ju alltid ändra tillbaka om det blir en försämring! Har ni ett barn med autism, så behöver ni ALL hjälp ni kan få, så hjälp er själva och strunta i vad andra tycker! (Det gör vi!) Men skriv gärna en kommentar till detta inlägg, så vi andra får del av era tips!

Lur eller fantasi? Kompisar och empati!

Ikväll hände något märkligt. M berättade en incident som hände i skolan. Han och killen som han så gärna vill bli kompis med, hade uppmärksammat att en tjej i klassen stod på ett bord. De hade skrikit på fröken så att hon skulle rädda flickan från att slå ihjäl sig. Men flickan var för tung för att lyftas ner, så fröken hade skjutit dit samlingsmattan och flickan hade landat mjukt på den och klarat sig.

En märklig historia tyckte jag, och sa det också till honom. Är den verkligen sann? Jag sa att jag skulle fråga fröken imorgon och om den var sann skulle jag bli jättestolt. Då erkände han att den inte var sann. Jag blev inte alls förvånad, men det kom upp lite blandade känslor inom mig. Jag tycker så illa om att han luras (som ni kanske läst om innan), men samtidigt så uttryckte han en önskan om att göra gott! Och tillsammans med killen som han vill leka med! Han söker sig till andra barn och vill hjälpa dem! Så bra! Även om det "bara" var en fantasi.

Vi har pratat SÅÅÅ mycket om empati. Om hur andra känner det i olika situationer. Alltid på ett logiskt sätt och från hans perspektiv, genom att jag sätter ord på det: "Hur hade du känt det om det hade hänt lillasyster eller lillebror något?". Och jag brukar alltid upprepa samma mening: "Tänk vad tråkigt om alla bara hade tänkt på sig själva. Vi måste tänka lite på varandra också!"

Naturligtvis kunde jag inte skälla på honom (och jag tror ju inte på skäll), men jag frågade honom varför han hade lurats: "Jag kunde inte hjälpa det. Det bara kom ur mig." Jag sa: "Men du är ju sagoberättare! Vilken fin saga! Den lär andra att man ska vara rädda om varandra! Tänkte du på flickan? Och på hennes familj, hur ledsna de hade blivit om det hänt henne något?" Han höll med och såg glad och nöjd ut! Jag tror faktiskt att vi ska skriva ner några av hans små fantasier. Det kanske håller nere antalet "lur", om det blir tillåtet att luras vid vissa tillfällen, dvs när man skriver en saga. Och det har förresten redan en av hans avlösare (som har honom 2 timmar på eftermiddagen) börjat med. Vilken bra fingertoppskänsla hon har - hon fattade det innan mig! :o)

Skamvrån - det går inte att fostra bort autism

Ett gammalt beprövat uppfostringsknep som fortfarande många använder än idag är skamvrån. Jag är total motståndare av det och tror att det skadar barnen känslomässigt. Jag önskar att de ville sluta visa TV-program som "Supernanny" där de kränker barnen på detta sätt (dessutom i TV- hallå?!).

Tänk dig själv att du gjort något mindre bra på jobbet och din chef, som för övrigt är 3,5 meter lång, säger till dig: "Gå genast in på ditt kontor!" eller "Åk hem!", och "Du får sitta där och tänka på vad du gjort i 35 minuter eftersom du är 35 år gammal." (idiotisk samband eller hur?) eller "Kom inte ut förrän du är snäll igen och då vill jag att du säger förlåt!". Hur hade du känt det då? Du hade säkert funderat mycket på vad det exakt var som gjorde chefen så arg. Förlåt för vad? Och du hade nog tänkt att du inte kände dig elak, utan snäll och undrat varför chefen verkar tycka att du är elak. Till sist hade du kanske dragit slutsatsen att chefen kanske inte tycker om dig. De andra kollegorna hade ju inte fått samma behandling (just då och det är det som räknas i stunden). Och chefen, som du tyckte mycket om innan och som du ser upp till p g a hans kompetens, är ju faktiskt rätt elak! Och det blir inte bättre av att du är totalt beroende av just detta jobb för din försörjning. Du tvivlar på att du kan få något annat jobb.

Det jag försöker säga är att skamvrån gör barnen förvirrade och ledsna. (Byt ut rollerna ovan mot barn och förälder, om du inte redan gjort det.) Och det är nog ännu värre om man har autism. Då är man ofta lite mer förvirrad än ett neurotypiskt barn. Vissa av er kan säkert hävda: "Men det funkar ju!". Ja, man kan säkert skrämma barnen till att äta småspik också, svarar jag då... Jag tycker det är dressyr och inte barnuppfostran. (Men jag skulle nog inte göra så mot ett djur heller.)

Vad ska man göra istället? Jo, ignorera det dåliga beteendet, förklara, distrahera dvs rikta uppmärksamheten mot något annat, osv. Säg gärna till på skarpen, om det är något allvarligt, men mota aldrig bort barnet! Förklara allvaret, men bete dig inte som att du tycker illa om barnet. Då är det det barnet främst tänker på (mamma/pappa tycker inte om mig längre) och missar kanske det viktiga budskapet (det är farligt att slåss med knivar)?! Sätt dig ner på barnets nivå titta det i öronen (eller titta bort om barnet har autism och tycker det är jobbigt med ögonkontakt), ta dig tid att förklara och ha gärna kroppskontakt (om barnet klarar det).

Sen så får man inte övertolka vad som är skamvrån. Det är t ex inte skamvrån när min dotter inte får vara med i samma rum som de andra barnen på dagis, eftersom hon förstör deras lek. Då får hon leka i rummet intill och det är en naturlig följd av att hon inte beter sig. Men hon tvingas inte sitta still och skämmas och fundera. Det är skillnaden!