Tänk att vi vågade skaffa två barn till

Vi valde att sätta ytterligare två barn till världen, trots att vi tidigt misstänkte Aspergers hos M. Att vi vågade! Det är nämligen vanligt med aspergare och autistiska barn med utvecklingsstörning i samma syskonskara. Tänk vilket jobb vi hade fått ifall ett av eller båda hans syskon också haft autism, då speciellt i kombination med utvecklingsstörning. Anledningen till att vi är rätt säkra på att de är neurotypiska är att kommunikationen, leken, motoriken, förmågan till ögonkontakt och att läsa ansiktsuttryck är normal. Trots att lillebror varit sen med talet, har vi inte varit särskilt oroliga. Han är bara en vanlig busunge, som satsat på att lära sig det motoriska först! Och lillasyster verkar vara likadan, puh. Hon klättrar och klättrar hela dagarna i ända. De två minsta är faktiskt mycket jobb och tro det eller ej - M är vårt lättaste barn just nu. Han är väldigt duktig emellanåt, även om det finns en hel del tidpunkter då han kräver 100% av en förälder och vi måste turas om för att orka.

Jag har alltid velat ha tre barn, kanske för att jag har två syskon. Och maken var inte särskilt svårövertalad. Vi fick vänta lite på nummer två, så när jag fött honom tyckte vi det var lika bra att börja försöka direkt (när kroppen kommit igång, vilket för mig är ca 8-9 månader efter en förlossning). Det kan ju ta några år att bli gravid, när man börjar närma sig 35, tänkte vi...  Jag blev dock gravid på första försöket och därför så skiljer det bara 1,5 år på de två minsta. (Jag förstår om en och annan trodde vi var galna...) Fast det är vi glada för, för då kommer även hon och M att leka med varandra. Det gör de redan lite ibland! Och det är så bra att lillebror och lillasyster har varandra, för ska jag vara ärlig så kan det inte vara helt lätt att vara enda syskonet till ett barn som M.

Men nu räcker det med barn i den här familjen! Som maken sa: Om man bara tänker på hur fina de är, så kan man ha 10 barn. Men man måste orka ta hand om dem också.

Hjälp mej, hjäääälp mej, HJÄÄÄLP MEEJ!!!

Jag har inte oändligt med tålamod, det kan jag erkänna direkt även om de flesta som är här säger att jag har rätt mycket. Imorse tappade jag humöret. Lillasyster kinkade eftersom hon var trött och jag fick inte på lillebrors vinterkänga så han kinkade också. Samtidigt så höll M på att klä på sig, vilket är lite svårare för honom än för de flesta andra 6-åringar. Jag hade hjälpt honom lite, men det flesta plagg och skorna hade han fått på själv. När han kom till vinterhandskarna tog det dock stopp och han vägrade försöka och bara skrek "Hjälp mig" rätt ut upprepade gånger. Jag bad honom vänta, men även det är svårt för honom. Mitt i turbulensen tappade jag alltså tålamodet på honom. Usch, jag skäms lite men samtidigt måste han lära sig att folk tappar tålamodet om han inte beter sig. Det sa jag också till honom: "Människor blir arga ifall man inte beter sig." Vissa läxor i livet blir lättare ifall de kommer från föräldrarna som barnen vet älskar dem. Som min man brukar säga: "Hade vi accepterat det beteendet ifall vi inte hade haft någon diagnos?" Troligtvis inte! Vi måste i alla fall försöka behandla honom som ett neurotypiskt barn, och om det inte funkar så får vi tänka om. Annars blir det en självuppfyllande profetia att han är annorlunda.

När vi väl kommit ut la sig lugnet och vi blev glada allihopa. "Förlåt att jag skrek", sa jag. Jag klarar bara inte när ni allihopa kinkar på mig samtidigt och vi ska iväg. "Har det varit någon gång när jag inte hjälpt dig till slut?" frågade jag M. "Nej!" sa han och log mot mig. "Då vet du att du kan vänta så hjälper jag dig sen." "Ja!" svarade han glatt och gick in på skolgården.

Det känns som nålar när han duschar

Enda sen han var liten har han alltid badat istället för duschat. Att duscha är lite obehagligt för honom. Han säger själv att det känns som nålar mot huden. Det är vanligt att autister tycker så och förklaringen är överkänsliga sinnen. Det känns extra starkt för dem.

När han var liten hade vi problem att få i honom i badkaret, fastän han älskade att bada när han väl kommit i. Det var som att den känslan var som bortblåst nästa gång han skulle bada. Det spelade ingen roll att vi påminde honom, utan han tog bara fasta på hur obehagligt det var att skölja ur schampot (det sved i ögonen). Det var som att han inte mindes positiva känslor, bara negativa. Vi fick lura honom och säga att han bara behövde tvätta fötterna i badvattnet. När han väl stod där, så sa vi att det var lika bra att tvätta rumpan också eftersom den var smutsig. Då fick vi honom att sätta sig i vattnet några sekunder, och då kände han hur skönt det var och ville bada. Han gick alltid på detta varje gång. "Jag vill bada en liten stund."

Numera har han växt till sig, och förstår att det finns sätt att skölja ur schampot så man inte får det i ögonen. Han går med på att bada, bara det är hans pappa som sköljer ur schampot på ett speciellt sätt. Och han minns att han tyckte det var skönt förra gången.

I skolan går det dock bra att duscha, tack och lov. Jag tror att de har snålspolande duschar. Han säger i alla fall att duscharna där är okej. Jag får gå dit och titta så vi kan köpa en likadan, men samtidigt så går det alldeles utmärkt att bara bada här hemma. Han är ju rätt liten fortfarande, så han kan få leka med badankor, sälar och båtar några år till om han vill. Det vill jag naturligtvis inte ta ifrån honom, bara för att det kan vara bra att vänja sig vid att duscha också. Och jag tror inte att man kan påverka känslan av en "hård" dusch - bara öva honom att stå ut med det. Och är det verkligen rätt att göra det? Visst kanske praktiskt att klara det, om man är iväg någonstans där det inte finns något alternativ, men man blir lika ren av att bada....

Matematik och logik

Jag vet inte riktigt hur han gör det. Det är ungefär som att det bara finns där av sig självt. När han var fyra år lät min man honom spela ett barndatorspel - "matteträdet", som jag trodde var alldeles för svårt för honom. Efter 1-2 timmar hade han begripit hur addition fungerar. "Två plus två är samma sak som fyra!" sa han. Jag kunde få honom att svara rätt på svårare tal genom att prata om hans katter. "Om du har 5 katter och 2 till hälsar på - hur många har du då?" och dessutom kunde jag lägga till "Sen springer 3 i väg - hur många har du då kvar" och han kunde svaret på det också.

När han var 4,5 år frågade han "Är 3 + 3 + 3 samma sak som 3 gånger 3?" och han visste blixtsnabbt svaret på "Om jag handlar 2 äpplen till dig varje gång jag åker till affären och åker 4 gånger - hur många äpplen får du då?" Och alla beräkningar tar han helt i huvudet utan att man behöver lägga fram katter eller äpplen så han ser det. Jag har funderat mycket på hur han gör det där. Det är jättekonstigt om han nu har svårt för att skapa sig inre bilder. Jag misstänker att han har väldigt lätt för att hålla två räkningar i huvudet samtidigt, dvs när han räknar ut 7+5 så räknar han "1,2,3,4,5" samtidigt som han räknar "8,9,10,11,12!".

När han var 3,5 år kunde han vilken dag det var i "förrförrgår" bara han visste vilken veckodag det var "idag". Det var helt förbluffande, för han visste svaret nästan lika snabbt som oss vuxna. Och han visste vilken bokstav alla ord började på (men hade naturligtvis svårt att skilja på s, z och c och sche-ljuden). Han har väldigt lätt för att läsa också - tack och lov för det, för det underlättar i skolan när man har koncentrationsproblem. Han går i vanlig skola, men har en resursperson som går bredvid honom och "manar på" honom. Och hans svårigheter ligger i finmotoriken. De små "törstiga" händerna har lite svårt att vara stilla och skriva fina siffror och bokstäver.

Jag hoppas verkligen att han kommer bli intresserad av matematik, för det hade nog kunnat bli hans yrke. Vi vill att han ska ha ett normalt liv och ett jobb, så varför inte jobba med något som han har lätt för? Jag har ännu inte tragglat någon matte med honom - han är ju bara 6 år och då kan det får motsatt effekt, dvs att han tappar intresset. Det måste komma från honom själv. Jag hoppas verkligen att den dagen kommer, för jag kan lära honom så mycket i och med att jag själv läst till civilingenjör.

Det slösar på sekunderna att gå och kissa

Vi har sedan länge haft problem med att M inte vill gå och kissa eftersom det stör leken, och som han själv säger: "slösar på sekunderna". När han är kissnödig blir han extremt ylig, och vi måste tvinga in honom på toa.  Och det är långt ifrån alltid som han märker att han är kissnödig och ledsen. Eftersom han har en tendens att försöka dricka sig mätt istället för att äta, händer det rätt ofta på en dag att han blir kissnödig. Med två andra barn under 3 år, är detta givetvis rätt jobbigt. Och han är tung - 23 kilo. Ibland måste jag bära in honom och det sliter på min kropp och mina onda axlar.

I somras så ville han inte gå på toa eftersom han var rädd för att spola ner ett av sina snören (som han viftar med). Det hände nämligen en gång i våras - han tappade ner ett snöre när han kissade innan vi skulle gå till dagis. Jag lovade att jag skulle ta upp det när jag kom hem efter att han lämnat honom och tvätta det, men glömde. Vad tror ni hände när han kom hem från dagis, gick in på samma toa, kissade och spolade? Jo, han såg sitt snöre spolas ner. Nöden är uppfinningarnas moder, så jag lurade i honom att jag kunde trolla och hämta det från toan där uppe. Jag visste nämligen att det låg ett exakt likadant snöre på ovanvåningen. Detta köpte han, men sen kom maken hem och påpekade att M kanske skulle försöka göra om trixet med något annat, så jag berättade sanningen och det blev ett stort trauma istället. Hela sommaren fick vi titta efter snören i toaletten eller säga att vi precis tittat där. Nu äntligen har han släppt det, men inte har det blivit bättre med toalettbesöken.

Men vi jobbar på en lösning, fastän vi i princip har testat det mesta. Det som funkar bäst är att säga: "Nu räknar jag till 10. När jag har sagt 10, så vill jag att din lille rumpa sitter på toalettringen." Å när jag kommer till 10, så sitter oftast den lille rumpan där.