Ögoninfektion

Nu känner jag att jag måste väcka liv i den här bloggen igen. Det är mycket tankar som snurrar. Saker som förändrats och jag behöver den egenreflektion som bloggandet innebär. Det blev tydligt idag när jag var iväg med lillebror, lillasyster och plutten till vårdcentralen.

Men för att börja från början så har vi dragit på oss en envis förkylning i familjen som satt sig i ögonen på lillebror, lillasyster och maken som en jobbig ögoninfektion. Maken har också halsfluss inklusive feber. I morse var det 8 dagar sen lillebror fick ögonkladdet (som klistrar igen ögat om det inte torkas bort) och då är det läge att behandla med salva. En vecka ska man nämligen ge kroppen att försöka lösa det själv innan de skriver ut salvan. Så det var bara att bege sig iväg till vårdcentralen med lillebror. Plutten fick naturligtvis följa med och lillasyster ville följa med fastän hennes ögoninfektion precis börjat. För de har ju så gott bubbelvatten på vårdcentralen. Och fina fiskar i ett akvarie att titta på.

Naturligtvis ringde jag vårdcentralen först och sköterskan ville egentligen att maken och lillebror skulle komma bort tillsammans, men eftersom maken inte sovit så mycket alls under natten och precis hade somnat så fick han en tid efter lunch istället. Och jag visste att maken inte skulle må bra av att behöva ta hand om lillebror för han var verkligt dålig och orkade knappt vara uppe på benen. Det hade kanske funkat i en vanlig familj, men inte i vår NPF-familj. Man får känna sina gränser och inte pusha på för hårt för någon och göra sånt som ger "overload". Så jag travade med barnen till vårdcentralen. Vi bor ganska nära. Tar 5-10 minuter att gå. Så maken fick stanna hemma och sova. (Storebror M var frisk och i skolan.)

Det är inte alltid så lätt att få med sig lillebror som oftast vill göra något annat. Hoppa studsmatta, springa runt, spela dator, eller som idag - leka vattenkrig med lillasyster. Bubbelvattnet lockade men jag la till en muta - att de skulle få välja 1-2 saker var i affären. (Nyttiga och goda givetvis, för att hjälpa kroppen läka.) Man brukar vara rätt matt innan man ens kommit utanför dörren.... 

När vi kom fram så var det ca 20 personer i väntrummet. Alla skulle inte till distriktssköterskan som vi men det var 6-7 pers före vilket ledde till att vi fick vänta i nästan en timme. Jag hade gjort ett stort misstag och glömt att ta med paddan till lillebror, så han hade inte så mycket att göra. Lillasyster hade med sig sin telefon som hon spelade på. Lillebror sprang först runt och tittade på vårdcentralen. Efter ett tag blev han rastlös och ville gå hem. Jag sa åt honom att gå ut och springa lite på torget utanför vårdcentralen och det gjorde han också. Han la sig ner och vilade på en parkbänk. Typiskt ojämn aktivitetsnivå. Även lillasyster var ute en sväng.

Tyvärr så har vårdcentralen inget tydligt system. Ni vet de har nummerlappar till annat: Till kassan och till labbet. Men inte till distriktssköterskan när man väl skrivit in sig.Man får bara sitta ner och vänta på att de ropar ens namn. Så när lillebror började tröttna och frågade mig när det var vår tur så kunde jag verkligen inte svara utan fick gissa. Samtidigt så gick han runt och pratade om att han ville ha nutella (han får en annan variant utan mjölk och med bättre innehåll, någon gång IBLAND) så folket där trodde väl att han var hög på socker. Jaja, orka bry sig om vad andra tycker. Till slut så sa han att det inte var någon mening med att vänta och tänkte gå hem. Han väger ca 46 kilo nu och är över 140 cm så jag har inte någon möjlighet att stoppa en sån sak även om jag skulle vilja. Så i desperation så ropade jag till en sköterska att jag hade en ADHD-unge som väntat i en timme och tänkte gå hem nu om vi inte fick komma till. De snabbade på. De lät oss gå före. Jag är så oerhört tacksam för förståelse och snabb hjälp. De tittade barnen i ögonen och skrev ut salva till lillebror.

Eftersom maken var sjuk och maten nästan slut hemma så skulle jag också passa på att handla och fylla vagnen med mat så vi klarar oss några dagar. (Tack och lov för hemleverans av matvaror annars, säger jag bara, men man måste beställa några timmar i förväg.) Och lillebror och lillasyster skulle förstås få välja något gott. De hade ändå väntat i nästan en timme. Jag tror att lillebror fått för många intryck för han var helt stirrig i affären. Skulle springa runt och dra i allt möjligt och lägga i korgen. Det blev inte bättre av att plutten skrek för att han var trött och ville komma till ro vilket var lite svårt för honom inne på Ica. Lillasyster hjälpte till så gott hon kunde. La maten jag plockade till mig i sin korg och tröstade plutten när jag var tvungen att hantera lillebrors nycker. Och hon sprang och hämtade varor vi glömt och lillebror när han sprang bort sig. Hans lokalsinne kunde verkligen vara bättre. När vi väl kom till kassan och båda barnen äntligen hade kommit med sina korgar så visade lillebror att han även hade plockat på sig senap och citroner. Eftersom jag precis köpt det i förra veckan, dessutom ekologiska varianter av desamma, så sa jag åt honom att lägga tillbaka det. Men det gick liksom inte in. Han är sällsynt envis och hans sanning är den enda sanningen. Till slut så fick jag honom att lämna tillbaka citronerna, men senapen den fick jag gå tillbaka med själv sen, efter att han sprungit igenom kassan med den i handen, eftersom han inte hittade var han hade tagit den.

När vi äntligen var klara och bara hade med oss det vi skulle ha med oss, så såg jag att jag hade fått meddelande av sköterskan och hon sa att hon hade hunnit skriva ut salvan till oss direkt, istället för vid klockan 15 som hon först sa. Hon såg nog hur desperat jag var. Så vi gick in på apoteket. Oh, the joy! Nu hittade lillebror tandtråd som han absolut skulle handla. Fastän jag sa att vi hade flera påsar henma för att jag redan hade handlat hem det. Det slutade med att jag fick rycka påsen ur hans hand och ge till ett butiksbiträde som hade kommit för att hjälpa mig. Tänk han är 10 år och beter sig som en 3-åring vid godiset...... Det lär dröja innan han får följa med och handla igen. I alla fall med mig.

Jag var ganska frustrerad när jag kom hem. Jag fattar ju att lillebror har svårt att byta perspektiv. Om han har sett att det är slut på tandtråd på toaletten på ovanvåningen så är det hans sanning. Samma med senap och citron. Så jag tog fram alla tandtrådspåsar, citroner och senapen från lagret och visade honom. Då gick det in. Och jag måste faktiskt kunna säga nej till saker han vill handla, även om man kan tycka att det inte hade gjort något att handla det han ville handla. Det går ju åt till slut. Men han måste lära sig att nej betyder nej. Jag förklarade också, igen, att vi båda är i samma "lag i livet" och att om jag säger nej så finns det alltid en god anledning. Vi enades om att han alltid behöver få veta "varför" något är på ett speciellt sätt, men jag undrade om han ibland möjligtvis kan lita på mig om jag säger att han får se "varför" lite senare. Efteråt. Vi får se hur det går med den saken. Jag har rätt små förhoppningar men man får inte ge upp. Nu ska jag sova. Sov väl 4-5 timmar i natt och då sov jag nog inte så bra för maken hostade. Over and out!