Mamma du är uppkäftig!

Igår hade vi en tuff morgon. Lillebror kom upp i tid, men så glömde han att äta sin frukost-hamburgare när han tittade på filmen. (Ja han äter hamburgare med bröd för att stå sig under dagen).  På tisdagar har han gympa i idrottshallen en liten bit bort vilket innebär att han ska gå 500 meter istället för 100 meter och vara ombytt vid klockan 8.20. Det brukar bli tajt med tiden. Maken brukar följa med och jaga på honom och hjälpa honom att knyta skorna. Han kan fortfarande inte det, men vi har övat.

Igår så behövde han fixa detta själv eftersom maken var på kurs och jag och plutten fick absolut inte följa med. Han gillar inte sin bebis-lillebror. När lillebror var färdigäten och ombytt så var klockan ganska mycket. Jag fick SMS:a till gympaläraren att lillebror skulle bli lite sen. Frustrationen var stor oss emellan. Lillebror var trött och ville helst ligga i soffan. Jag kände mig tvungen att tjata. Tjat = skrik för lillebror på morgonen. Han klarar inte det.

När klockan var 8.30 fick jag iväg honom och då hade han skrikit "håll käften" åt mig nog ca 50 gånger. Vi var båda helt slut. Jag la mig ner för att amma plutten och att få somna om.

Precis när jag är klar hör jag lillebror komma hem. Han hade sprungit hem i short, t-shirt och stövlar i vinterkylan. Det var snö på marken igår och kallt. Hans små ben och armar var iskalla. Och han grät. Han hade försökt knyta skorna 10 gånger och sa sig ha gjort precis så som maken visade men det funkade ändå inte. Han hade blivit så frustrerad att han bara sprang hem utan att be gympaläraren om hjälp. Jag sms:ade gympaläraren att han var hemma och tröstade honom och försäkrade honom om att det där är svårt för alla innan man kan det. Han har ibland lite svårt med finmotoriken men inte värre än att han kan lära sig. Kanske inte svårare än andra barn ändå?

Han var också hungrig, trots att hamburgaren låg i magen. Jag värmde två korvar åt honom som bara försvann. Och försökte trösta, men det var inte mig han ville ha en kram av utan maken. Jag sms:ade maken och bad honom ringa hem och trösta. Det gjorde maken som var betydligt mer låg-affektiv än mig själv. De hade ett jättefint samtal och maken försäkrade lillebror om att de skulle öva på att knyta skorna så att han blev "godlike" på att knyta skor. Det är det bästa man kan vara i datorspelet Unreal Tournament. Godlike. Duktig som en gud.

Det räckte och vi kunde gå tillbaka till gympasalen och hämta kläderna och sen gå till skolan och byta om. Tur att man har extra vinterkläder hemma i det läget! Och tur att plutten sov sig igenom det hela.

Ni skulle förresten sett gympalärarens min när lillebror förklarade hur uppkäftig jag hade varit. Lillebror har lite svårt med det här med auktoritet och förstår inte alls att han ibland bara måste lyda oss vuxna. Och så har han dessutom dåligt tidsuppfattning. Det blir inte så bra. Jag ska nog försöka förklara att jag möjligtvis är "nedkäftig" eller kanske "uppfostrig"?

I morse så kände jag inte att jag ville ha samma konflikt. Och lillebror åt sin mat. Jag gick in i hans rum och gjorde tummen upp. Och när det var dags att gå så fick han en lapp. Han kom ner direkt. Jag tror att vi ska kommunicera mer med lappar och tecken på morgonen! Ibland så skriver han faktiskt lappar till mig.

Och istället för att gå till slöjden så erbjöd jag honom att stanna hemma på mammagos. Och så pussade jag honom där han låg i hallen och sa sig vara trött. "Jag går till slöjden. " sa han, reste sig och tog på sig och lommade iväg. Omvänd psykologi är bra!