Innan idag fick jag rusa ut i köket till lillebror och lillasyster som bråkade. Lillasyster låg hopkrupen under bordet och lillebror stod över henne med en
skokartong med makens nya skor i och skulle precis drämma till henne i
ryggen.
"Jag försvarar mig!" sa han när jag skrek åt honom att sluta.
Lågaffektivitet i all ära men jag var tvungen att flytta på lillebror och
slå skokartongen ur hans hand (eftersom han följde efter lillasyster med den)
för att förhindra att lillasyster skulle få
ett hårt slag mot sin lilla rygg (han slår väldigt hårt).
Då tog han lillasysters stol och lyften den högt upp i luften. Jag röt åt lillasyster att
springa iväg och sa åt lillebror att sätta ner stolen.
"Jag försvarar mig"
sa han och tittade stressat på mig.
Vad hade du gjort då? När en älskad
ADHD-unge står redo att kasta en stol på dig?
Jo, jag gjorde det man ska
göra. Jag sa lugnt:
"Det behöver du inte, för jag har slutat".
Och så
gick jag ur köket och stängde dörren lugnt efter mig. Inte läge att
uppfostra ett barn i det tillståndet. Hade jag försökt ta stolen hade
jag kanske fått den på mig. Man får deeskalera situationen. Vara vuxen.
Uppfostra, dvs prata om situationen och det olämpliga i att "försvara
sig" med att drämma saker på folk kan man göra vid ett annat tillfälle.
När barnet lugnat ner sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar