Just nu har lillebror ett enormt trygghetsbehov. Vi myser och gosas mycket. Och han ber mig ofta gosa med honom. Jag vet inte om det är beröringen han behöver, eller att få höra en massa positiva ord om sin person, som han alltid får när vi gosar. Men han får både och. Jag låter honom tanka så mycket närhet och kärlek som han vill. Man får passa på. Snart är han stor.... ;)
Ibland får jag för mig att lillebror är lite känslomässigt omogen. Ni vet, det sägs att man ska dra av 30% i ålder. I alla fall, så brukar han envist hävda att han ska gifta sig med mig. Om någon säger att ingen får gifta sig med sina föräldrar blir han jättearg. Det är inte lönt att försöka övertala honom. Det finns inga argument som biter på hans känslor. Tro mig, vi har försökt. Det låser sig för honom och han blir enormt frustrerad och ledsen eftersom han då tror att det inte finns någon han kan gifta sig med.
Diskussionen hade kommit upp på dagis igår och en pedagog hade sagt som det var, eftersom hon inte visste om detta. Han hade blivit jättearg på henne och inte kommit ur det.
Idag när jag lämnade honom på dagis, så viskade jag till honom:
"Vi struntar i att vi inte får gifta oss. Vi gifter oss ändå. I smyg. Det är vår hemlis."
Han log sitt största leende mot mig och nickade lite hemlighetsfullt. Sen skuttade han iväg och lekte. Glad i hela kroppen
Jag tänker att han gott kan få tro att vi ska gifta oss ett litet tag till. Vad gör det för skada? Tids nog mognar han och under tiden så kan vår hemlis fungera lite skyddande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar